“Om några månader har jag uppnått mitt fyrtionde år. Fyrtio år! En normal livstid. Och vad har jag uträttat? Bankrutt i både börs och hälsa. Vad jag har gjort är till synes mycket litet, och likväl har jag arbetat desperat hårt och icke aktat faror, uppoffringar, lidanden och umbäranden för något. Gud hjälpe mig min stackare!”
Så skriver Charles John Andersson i sin dagbok på nyårsdagen år 1867, ett halvår innan han dör av kronisk dysenteri, difteri och allmän svaghet. Han var 1800-talets störste svenske upptäckare i Afrika. En riktig hjältefantom vars vilja och okuvlighet utsatte honom för prövningar som sällan fallit på en människas lott. Hans strapatser var alltid så svåra och hans motgångar så många att otur, evig bedrövelse och melankoli skulle bli hans kännemärke. Under sin mest omtalade upptäcktsresa, den till den mytomspunna sjön Ngami, blir han sjuk i ögonen, han stångas svårt i benet av en arg oxe, hyddan med instrument, medicin och kläder brinner upp, han får punktligt varje dag kl 11 på förmiddagen en feberattack som ”förde mig nära gravens bädd”, hans ridoxe kastar av honom och det resulterande såret (”af fulla två tums djup”) infekteras, han blir förgiftad av några bönor som han smakar på i vetenskapligt syfte, de infödda vill inte ha hans bytesvaror (mollskinnskläder) utan bara vapen, tjänarna rymmer, hans häst är skotträdd vilket försvårar jakten, han får reumatism som gör ena benet odugligt, en tjänare förstör kompassen vilket omöjliggör ortsbestämningar och därmed alla noggranna geografiska kartläggningar, i de taggiga snåren förlorar han de svenska och brittiska flaggor han fått som skulle uppsättas vid Ngamisjöns strand, han anfölls först av en elefant och sedan av en noshörning så att revbenen trycks in och låret sprättas upp från knä till höft. Som om det inte skulle räcka, när han den 25 juli år 1853 äntligen når fram till sitt livs allra största upptäckarbragd, finner han en grupp nybyggare från khoikhoistammen och ryktet att det i det närmaste varit köbildning av vita jägare och upptäckare vid sjöns torra stränder!
Egentligen började Charles Johns dystra sinnelag och till synes eviga motgångar redan den dag han föddes, någon gång i mars år 1827 i Norra Råda i Värmland. Han föddes utom äktenskapet, vilket var en stor skam på den tiden.Hans far var den under 1800-talets Sverige mycket kände björnjägaren Llewelyn Lloyd, en brittisk aristokrat som inte bara lyckades nedlägga vilt (60-80 björnar) utan även stora mängder pigor. En av dem var den vackra, men lössläppta Brita Caisa Andersdotter som födde Charles John utom äktenskapet. Ett socialt stigma som Charles John, eller Karl Johan som han döptes till, bar med sig livet genom. Hans far förefaller dessutom ha varit en penninglös dagdrivare som utnyttjade sin adliga börd, parasiterade sig fram i tillvaron och förvägrade sin son att använda hans statusfyllda efternamn. På den tiden, om man som Charles John tänkte sig bli upptäcktsresande, var det en stor fördel att vara både engelsman och aristokrat. Som engelsk aristokrat hade man förmodligen endera en stor privat förmögenhet eller de rätta kontakterna för att finansiera de dyra upptäcktsresorna. Annars gällde det att få stöd av The Royal Geographical Society i London, som den tiden var den stora upptäckarmyndigheten, och de som gav en expedition både vetenskaplig och ekonomisk status.
Fattigdom gjorde att Andersson heller inte kunde avsluta sina zoologiska universitetsstudier, ännu en hämning som skulle plåga honom genom livet, så när han år 1849, 22 år gammal, gav sig av med segelfartyg till London var han både skamsen och luspank. Med sig som bagage hade han en låda levande tjädrar, två lika levande björnungar, massor av uppstoppade fåglar och ett björnskinn. Dessa tänkte han sälja i London och på så sätt finansiera sin första upptäcktsresa. I London kom han i kontakt med en avlägsen släkting, den stenrike Francis Galton, som liksom Andersson ville göra upptäckarkarriär. Denne utrustade därför en storslaget stor och dyr expedition som i första hand hade till uppgift att ta sig fram till Ngamisjön och om tid fanns, även kartlägga okända delar av Sydvästafrika. Galton chartrade ett eget hundratons skepp att föra dem dit. Charles John Andersson följde med som ressällskap och medhjälpare till Galton. I ett och ett halvt år vandrade de tillsammans genom dagens Namibia och tog sig som första vita upp till Etosha och Ovamboland, men tvingades vända efter stora strapatser innan de nått Ngamisjön. Galton återvände därefter ensam till England som hjälte, skriver omgående en idag klassisk äventyrsbok och belönas med Royal Geographical Society´s stora guldmedalj. Charles John insatser ignoreras helt och han stannar kvar i Afrika och ger sig in i Kalahariöknen för att upptäcka och jaga. Han skall bara fram till Ngamisjön och nå berömdhet!
I slutet av juli 1853 finner han äntligen Ngamisjön efter oändliga vedermödor och beskriver känslan på ungefär följande vis:
”Mina tinningar bultade och hjärtat klappade så våldsamt att jag nödsakades sitta ned och stödja mig mot ett träd, till dess att känslorna stillat sig. Läsaren torde kanhända finna mig barnslig som på detta sätt kunde överlämna mig åt mina känslor, men…mina prövningar har varit talrika….men vad spelar det får roll när målet väl är uppnått!”
Det var nu han upptäckte en grupp bushmän och senare nåddes han av ryktet av flera vita redan varit där. Vilket var sant. Bland annat den berömde Livingstone som redan fyra år tidigare upptäckt sjön och dessutom återvänt dit ett år efter sin första upptäckt tillsammans med sin gravida hustru Mary och deras tre små barn, ett till fyra år gamla, och beskriver den återresan i stort sett som en familjepicknick. Något som förödmjukade Charles John än mer. Denna nesa gör att han har svårt att entusiasmera vare sig eventuella bokförläggare, Royal Geographical Society eller ens vännen Galton, att ge honom ekonomiskt stöd för att ge ut boken om äventyret. Alla tycker att halvengelsmannen är arbetsam. Därför tar det tre år av värsta fattigdom och sjukdom för honom att få sin bok, Sjön Ngami, publicerad både på engelska och svenska. Utgivningstidpunkten var däremot helt rätt.Livingstone hade gjort marknaden för reseskildringar stor ochAndersson blev äntligen berömd! (Nu var också pappa Llewelyn villig att låta sonen ta efternamnet Lloyd, men nu ville inte Charles John.)
Men skammen över sin enkla bakgrund, oavslutade studier och kunskapen att han ännu inte upptäckt någonting verkligt betydande, driver honom år 1857 tillbaka till Afrika. Med det inleds tio omvälvande år. Han tror sig upptäcka Okavangofloden men är osäker och tvingas återvända, han upprättar en handelsstation i Damarafolkets land som inledningsvis går mycket bra, men hotas av namafolket och det hela slutar med ett krig, som vinns av Charles John och Damarafolket, han blir skadskjuten i armen, en kula knäcker högerfingret och en annan splittrar högra benet nedanför knäet, men hans mod, hot och ledarskap gör att han utses på livstid som Damarafolkets överbefälhavare, men hans krigsskador tvingar honom ligga till sängs i nio månader och han får svåra liggsår.Kriget ruinerar honom. Han dör mycket bedrövad som en utfattig krympling.
Tio månader efter hans död anländer ett brev till honom, från universitet i Lund, där man tillkännager att han utsetts till filosofie hedersdoktor. Än senare, långt efter hans död ges bokenNotes of the birds in Damaraland , som under hans livstid ansågs för dyr och ointressant för att publicera, med fantastiska illustrationer ut och blir en succé. Och är det än idag. Ännu ett typiskt Charles John Andersson kännetecken!
Charles John Andersson- jägare, krigare, negerkung, Sveriges mest kände pionjär i Afrika och den kanske mest otursförföljde av alla upptäckare.
Foton: Bilden på Charles John kommer från The Royal Geographical Society (men får användas av allmänheten) och den på oxkärrorna kommer från Peter Johansson, Älvsborgs Museum/National Archives of Namibia. Den tredje Allmän Licens för alla att använda.
Källitteratur: Lasse Bergs ”När Sverige upptäckte Afrika” , Bo Bjelfvenstams ”Charles John Andersson” och Peter Johanssons ”Handelsfursten av Damaraland ” samt Charles Johns egna böcker ”Sjön Ngami” och ”Floden Okovango”.
