Ayn Rand´s filosofi som annammats mycket väl av framförallt de extremt rika i USA, kan sammanfattas ungefär så här:
Viktigast av allt är att älska dig själv men gör ingen annan illa genom att göra det.
Hennes filosofi föreskriver alltså att det inte är något fel alls i att inte hjälpa människor som behöver din hjälp. Det är inte moraliskt fel. Men, gör heller ingen annan illa. Se bara till det egna och lev i din egen värld. Frågan är om inte hennes filosofi spridit sig över till denna del av världen, Europa. Jag har följt det som hänt med den våg av människor som lämnat framförallt Syrien, där man närsynt skulle kunna säga att de flyr från att endera bli gasade av Bashar eller få skallen avhuggen av ISIS. Och störst förvåning är den inställning som kommer från framförallt de f.d östländerna, som Ungern och baltstaterna, som för inte alltför länge sedan levde under ett sovjetiskt förtryck och ville bort från detta och fick hjälp när de väl flydde. Det tycks de ha glömt. Att Saudi Arabien, Qatar och Bahrain inte gör någonting alls, är ju ingen nyhet för oss som följer utvecklingen i Mellan Östern. Men de anammar ju snabbt Ayn Rand´s filosofi för var dag som går.
Danmark, ja, jag saknar ord….jag minns roliganerna, den tiden är borta, nu framstår de mest som ett seriöst dystert folk som bara bryr sig om sig själva och sina röda korvar. England, ja, där styr ju de konservativa, Ayn Rand´s elever, så det är ingen nyhet. Å Sverige? Jag själv? Ja, vad gör jag egentligen själv? Det är ju så att jag också lever i någon sorts bubbla av mitt jobb och familjen. Dagarna bara försvinner. Jag tror att den verklighet som råder först blev verklighet när vi i lördags kom till Malmö Central på väg att besöka vänner i det idylliska Österlen, när vi helt plötsligt såg några av de 500 flyktingar från Syrien som anlänt till Trelleborg de senaste dagarna. Min första känsla vara att jag beundrade dem som sport stjärnor, tänk att de tagit sig ut ur stridens hetta och tagit sig ända hit!
Jag såg polis, folk från Röda Korset och Frälsningsarmen, även det tröga och byråkratiska Migrationsverket var där och de som flytt, ja, de såg välnärda, välklädda och ganska avslappnade ut. Det var de som gav mina barn mest uppmärksamhet med sin värme. Först då kände jag att jag måste, måste hjälpa till. Nu kan jag inte leva i min bubbla!
Min vän David som är aktivist i dess rätta form förklarade att de fanns olika sätt att hjälpa. Han skulle skjutsa flyktingarna i sin bil till de platser de behövde komma till. Och så föreslog han att vi skulle gå till den manifestion som skulle äga rum vid Stortorget på söndagen klockan 15. Så dit gick vi igår. Och min första tanke när jag anträdde Stortorget var att de 13 000 David trodde skulle komma, om man skulle tro Refugees Welcome To Malmös hemsida, kanske var några tusen, men att jag ändå upplevde en sorts stolthet över att det fanns folk i Sverige som brydde sig och som tagit sig hit denna dag för att visa sitt stöd. Självklart var det ytterst få män över 55 där, mest unga, kvinnliga aktivister som politiskt ligger i vänster ramen, men det kändes likväl stort. Talen var si så där, bäst var en passionerad ung man från Unga Muslimer, bara det ett tecken på att landet behöver mångt fler människor utifrån. Som det är nu går vi allt mer mot Ayn Rand´s filosofi.
Så frågan är, var är alla andra som har åsikter då? 4000 besökare i en stad som har runt 300 000 invånare är ju trots allt inte så mycket. Varför säger 13000 på Facebook att de skall komma och så stannar de likväl hemma. Och hur visar de som inte ligger åt vänster sina sympatier? Bryr de sig inte? Så det blir nästan som på Facebook och ens vänner, man talar för de redan frälsta. Och fanns det några nyanlända flyktingar där som med egna ögon fick se att det fanns folk som brydde sig?
För mig verkar det ändock som det är Ayn Rands idéer som håller på att ta över och att SVT:s opinionsundersökning att vårt stora problem är lågutbildade män över 55 år. Och jag själv? Hur skall jag hjälpa? Ja, jag brukar ju ge lite småpengar, ibland någon matkasse till behövande romer som sitter utanför stadens snabbköp och igår söndag gav nog inte många, utan folk stödde nyanlända syrier. Jag gav helle rinte igår. Jag vet inte riktigt förutom småpengar och matkasse. Jag tror man måste ta reda på varför så få egentligen bryr sig.
Likväl skall man alltid försöka sluta på en positiv not och jag tänker att det ändock, precis som min familj och jag, var på en liknande manifestation för första gången och med detta ändrar sin inställning till livet och blir lite mer aktivist. Det är min stora förhoppning.
Dock utsattes vi på vägen hem för attacker från den grupp som i Stockholm kallas för memils, läs mer här! Ja, jag börjar se svenska medelåldersmän som den bättre framtidens största motståndare!
