5 oktober
På gång på jobb blandat med nöje eftersom jag skall träffa två av mina allra bästa vänner.
Jag är på väg till en värld där världens allra rikaste samlas under några dagar. En helt ovan miljö för mig, därför är det extra spännande.
Mina allra lyckligaste ögonblick, förutom tiden med familjen, är när det är dags att åter resa. Jag älskar flygplatser och stationer. Jag kan sällan sova natten innan. Det behöver inte vara någon lång resa, bara känslan att vara på väg räcker. Det tar bort den allra värsta rastlösheten som präglar mitt liv. Den är en hemsk kamrat, denna rastlöshetens anatomi som Bruce Chatwin kallade det.
Jag tänkte när jag steg på tåget över bron imorse och såg alla människor på väg mot sina jobb, alltifrån byggare till flygplats personal, att det gäller att ta alla chanser i livet och undvika 9-5 livet, för ingen såg ju speciellt lycklig av de som var på väg mot jobbet. Jag är sannerligen priviligierad, det gäller att alltid förstå detta och jag vet ju att livet bara kan ta slut, så bäst att leva som en galning, fullt ut.
Ändå känner jag en oerhörd respekt för alla som klarar av 9-5 livet. Jag vet ju hur det är att gå och ställa mig på fabriksgolvet, även om det är över 30 år sedan. Men jag minns lukterna, monotonin och håglösheten. Det är än idag en drivkraft att inte hamna där igen. Eller i alla fall inte än på något år.
Tills dess får jag försöka njuta av varje sekund.
6 oktober
Jag var här för 40 år sedan som tågluffare. Då liksom nu börjar jag besöket med en baguette och en flaska billigt vin. Till följd av en dålig rakning inatt, betyg minus ett, ser skallen och ansiktet ut som en smärre trafikolycka, vilket jag kommer att bekräfta som en sanning på samma sätt som Platini och pamparna jag läst om i den alldeles utmärkta tidningen Offside. Journalistik på hög nivå flera av artiklarna.
Jeff anländer om 2 och en halv timme, så jag får ägna mig att att titta på folk, vilket jag ju tycker om. Och ladda alla batterier….
Fortsättning följer med all sannolikhet…. jag undrar vad Dana och Eva gör nu då, en av dem busar säkert och den andre är sitt vanliga väluppfostrade mini mamma! Två olika barn….
7 oktober
Det här är Don Walsh, som jag träffade här på casinot i Monte Carlo, han var den första att dyka ned till Marianergraven en gång i tiden.
Underbar kväll!
8 oktober, morgon
Tidig morgon, storslagen utsikt från rumsbalkongen och nattlivet äntligen tyst. Det är ett mindre lidande att jag, oavsett när jag går till sängs, vaknar 06.00.
Igår var en riktig höjdare. För det första dök en av mina bästa vänner upp, Jeff Willner, denne underbare människa, så mötte vi hela Nekton Mission gänget med min mycket gode vän Oliver Steeds i spetsen och deras unika plan är att undersöka hälsan på världens hav, en jätte uppgift, men vilket privilegium att få göra det.
Och av denna anledning dök den legendariske Don Walsh upp och det var som att träffa en broder. En som då är 85 år och ätit middag med Mikhail Gorbachov.
En sällsynt berikande, svindlande och inspirerande dag med massor av kanonmat.
Idag båtmässa då, som skall bli intressant att se för att kika på folk, annars är ju båtar inget större intresse för min del
“Den här är billig, bara 10 miljoner euro”…..ja, drygt 100 miljoner kronor, som hittat för en….båt!
Hela gårdagen ägnas att att snacka om Oliver Steeds fantastiska Nekton Mission ide att kartlägga och utforska vär ldshaven innan det är för sent. Så för detta behövs en båt…ja, yacht…så vi tittade och tittade. En egentligen helt vrickad värld men spännande ändå.
Dock är det oerhört, oerhört inspirerande att vara med och flukta lite på dessa fantastiska och om det blir så, helt avgörande för hur vi framöver ser på den mänskliga historien. Betydligt större än mån och marsfärder. Och oerhört mycket viktigare!
Bäst dock att åter vara i bästa vänners samvaro, sist vi sågs alla tre, Olly, Jeff å så jag då var också det på en båt för 5 år sedan. Jag hoppas och tror att det inte blir lika länge nu till nästa gång!
