Jag sett någon timme med Pam igår, som börjar allt mer hitta sin plats och begripa sig på Nuuk. Och hon har fått fina vänner. Jag pratar nästan dagligen med A, vår hyresvärd, som berättade att hon hyr ut för hon har inte råd att betala hyran, så hon bor hos en vän när vi är där. Dessutom förklarade hon att det fortfarande råder någon sorts rasism från danskarna, att hon kommer från en svårt alkoholiserad familj och hennes liv har varit svårt. Men hennes dotter hade besökt Stockholm, tyckt om svenskarna och sade att där finns inte minsta lilla spår av rasism mot grönländarna. Sådant känns underbart att höra! Men frågan är, hur skall vi betala hyran? Jag vill betala direkt, Pam säger att hon hör en massa mindre bra saker om den svarta bostadsmarknaden.

Jag har också fört mer samtal med olika grönländska företag och jag förvånas över att det lyser genom en sorts otålighet, total brist på service mindedness och de kan och vet allt. Man blir irriterad omgående och det är sällan ett bra tecken. Så jag kollar lite på deras Facebook profiler och ser att de samtliga är mycket unga. Och har fått sin utbildning i Köpenhamn.  Och grönländare. Först trodde jag det hade att göra med att jag kanske var svensk, en gammal gubbe som kommer med sitt CV och sina krav eller det faktum att jag bara ställde frågor, för när jag frågade Jeff vad han tyckte om det hela, svarade han när han läste deras svar:

“De här har ingen aning om hur man marknadsför sitt land.”

Nu tror jag att det har med deras ålder och attityd att göra. Vi får se. Kanske tar jag kontakt med dem igen, men har skjutit upp det på framtiden. Dessutom har de inte kunnat hjälpa mig med någonting än. Och det är ju ännu ett uselt tecken. Jag dömer dem inte för sin ålder, men för sin attityd. Just nu gillar jag den inte, men förmodligen blir det bättre efter ett möte. Om det går att få till.

Och så är det ju så att det känns alldeles för stort och skrämmande och långt från grundidén att bara ha med “vanligt” folk att göra. I alla fall så mycket som möjligt. Pam pratar redan med folk som kommer från både väst- och östkust som kanske kan hjälpa.

Mest pratar Pam och jag om skolgång. Pam är orolig. På Grönland gäller både danska och västgrönländska. Jag känner ingen större oro där, utan tror en mindre skola kommer att hjälpa i det fallet med att lära sig språket. Samtidigt läser ju Pam alltid extra med de två. Vi håller också på att läsa detta med den svenska skolplikten, som är lite krånglig. Nu är ju hela grundidén för vår färd att tjejerna skall gå i skola. Det brukar ordna sig. Men den här oflexibla byråkratin och hela institutionskänslan är ju något jag hatar mycket! Det har aldrig någonsin fört med sig någonting bra!

I övrigt börjar allt får mer balans, såsom träning och idéer, men inte matätandet som åter når galna nivåer. Jag är jättehungrig hela tiden. men så här är det inför varje färd, det tar sådan kraft att få till allt. Och de negativa tar mest kraft. Dock gör Pam ett fantastiskt jobb där borta med sina analyser, precis så som jag hoppades! Och min kärlek för henne är större än någonsin! Och så är döttrarna hemma nu, sommarlov, vilket gör att jag tjänar 1½ timme per dag som kan gå till extra arbete och mer tid med döttrarna!