(Swedish version first, the English one follows)

Nuuk

De är tre veckor sedan vi lämnade Sverige. Jag kom hem några timmar innan avfärd efter en tuff pitch vecka i varma, svettiga i Grekland, Pam hade fullt upp med sina olika universitetsexamina och döttrarna sade hejdå till sina polare samma dag. Nästa morgon åkte vi till Nuuk.

Först nu efter tre veckor börjar allt sätta sig. Att vi faktiskt är på Grönland!

Och efter tre veckors filmande, research och spännande möten så börjar en ny och mer realistisk bild komma fram av denna gigantiska ö med bara 56 000 invånare.

Lika spännande är att döttrarna börjar ta för sig mer av utelivet. Vädret har inte varit det enklaste med kyla och snöstormar och ovana som de är från storstaden att kunna röra sig fritt, så har de mest suttit och frusit utanför porten till hyreshuset vi bor i när vi gett dem chansen att vara ute när de så önskar. Trots att här finns vare sig trafik eller påhittade farliga människor som i Malmö så har de knappt vågat sig längre bort är porten.

Idag ”beväpnade” med hemgjorda kakor klättrade de ”berget” bakom huset. Temperaturen är runt -5 till -10 med en vanlig kylig vind från söder. Knallen har en tvär vägg på baksidan samt en vidunderlig utsikt över när- och fjärran, ja, den är i världsklass och den är som ett alpint miniatyrberg med en isig skarp kam på bägge sidor som leder upp till toppen. Den svåra vägen. Så det var den tjejerna gav sig på i morse och jag följde deras väg upp genom fönstret. Det är svårt att se när man inte är på berget själv, vilken väg man skall välja, så när jag såg de fastnat på fel sida kammen med Dana högt protesterandes att hon kände sig rädd, öppnade jag fönstret och talade om att de skulle gå till vänster. Faktiskt såg jag senare att Eva valt en bättre väg, trots att den från fönstret såg nästan farlig ut. Jag fick här göra en löp tur ut och upp på knallen och visa min väg upp för tjejerna, som ju var svårare insåg jag än den Eva valt. De kom uppknatande snabbt och vinden var stark på toppen, men jag lämnade dem här för att äta kakor.

Jag tog fel väg ned ett halvtvärt stup och det gick fort på baken en femtio meter. Väl inne i lägenheten kikade jag ut och såg döttrarna satt på samma ”kam” och funderade om detta var rätt väg. Mina spår fanns u där, så innan jag hann säga något sköt Dana utför kanten och gjorde ett par frivolter innan hon hamnade vid botten. Hon var inte nöjd med vägvalet. Jag tittade på Eva, som nu valde att ta en säkrare väg ner för att direkt hjälpa Dana. Det gjorde mig stolt. Rätt tanke och rätt vägval. Eva verkar ha det som krävs för att leva detta liv som udda global resenär.

 

”Jag trodde jag hade förlorat henne” , sade Eva dramatiskt så som sig bör som äventyrare när de kom in i lägenheten och lade till: ”Hon som är så söt.”

Dana log sött tillbaka och sekunderna senare satt de i soffan och tittade på ett grönländskt barnprogram.

Det känns som om de redan tuffat till sig och att vi är på rätt väg.

Nuuk

(English version)

Three weeks have passed since we left Sweden. I came back a few hours before leaving from an exhausting and sweaty week in Greece. Pam was still working on her final exams and the kids did their last day in school and saying goodbye to their friends. Early next morning we left for Nuuk.

Now, after three weeks, it feels like we actually understand that we are and have made it to Greenland!

And, after three weeks of research, filming and meeting exciting people a new more realistic image of this extraordinary island with only 56 000 inhabitants is developing.

As exciting is the fact that the daughters are moving into the great outdoors more by the day. The weather hasn´t been the most appealing with freezing cold and snowstorms since our arrival and since they´re not used to free movement being from the big city, they have spent most time outdoors when they´ve asked to be let outside, well, just sitting in front of the doorway leading into this apartment block. And that´s even though there´s no traffic or perceived dangerous people lurking around as it seem like Malmö comes across as in media.

Today they ventured further. Carrying homemade cookies they set out climbing the ”big mountain” at the back of the house. The temperature is around -5 to -10 degrees Centigrade and the normal icy wind is there. The hill has a sharp steep wall on the backside but also offers a world class view of the spectacular environment from the top and it is alike a miniature alpine peak with an icy ridge leading to the top. The hardest route. So, when the girl set off this morning I followed their ascent from the window of the flat. Since it is really had to see which route is the best to choose when not being on the mountain by oneself I had a feeling they had chosen the most “dangerous” route and when I heard Dana protesting I opened the window and told them to keep left of the ridge. Later on I realized that Eva actually had chosen the best and safest route to the top, when I had left the apartment and ran out to help them. They met me at the top and started eating their cookies, so I returned to the flat.

I choose the wrong route down and slid down on my bum about 50 meters. Once inside again, I saw that the daughters were sitting on the ridge where I had slipped, trying to figure out of this was the best route down. Before I could say anything, Dana shot over the edge and tumbled down like tumbleweed in high wind and believe me, she was not happy at the bottom. I immediately glanced Eva´s way and she was taking the safe route down the ridge only focused on helping her sister. Her choices made me proud. Right thought, right choice of route. It is becoming clearer by the way that Eva has what it takes to live this odd life as an explorer.

 “I thought I had lost her” , Eva said dramatically as one should as an adventurer when the girls stepped inside again and added: “She is so cute, Dana.”

Dana smiled back with great sweetness and a few seconds later, they were cuddling up in the sofa watching Greenlandic cartoons.

I believe we are on the right track.