Explorer Mikael Strandberg

Skriet från Vildmarken/Call of the wild

(Swedish version first, followed by the English one)

“Berätta om det då!” kräver Pam både irriterat och uppmuntrande.

De senaste tio åren har jag bott i stora drag bara i urbaniserade miljöer. Åren har rullat på. Så hamnade jag då här i nordvästra Grönland i ett av de mest orörda naturområden som finns på jorden idag. Och så återvände det bara en dag, den där oerhört dominerande livskänslan som är så svår att sätta ord på och som väldigt få människor präglas av idag. Jag kallar det Skriet från Vildmarken. Inte bara för att Jack London´s succéroman från 1903 exakt beskriver vad jag menar och var den bok som en gång i tiden fick mig att inse att det fanns någonting mer intressant på andra sidan staketet där hemma i byn, utan för att det är ett varande som i det närmaste är okontrollerbart och som har förmågan att ruinera de flesta förhållanden med andra människor.  Det är behovet att få vara fri, där ute i den stora naturen, helt ensam, tidlöst och bara känna att man är en liten del av den fantastiska omgivningen. Jag vet inte om det är den friska luften, den rena och oförstörda andningen som gör att jag inte kan få nog av det. Det känns som jag kan andas fullt ut. Det är okomplicerat, enkelt och alltid spännande. Tankarna är koncentrerade och aldrig störda av oviktigheter. Den har återvänt efter tio år nu, det här behovet av att få vara där hela tiden i det stora hela, eller vad man kan kalla det.

Pam var upprörd för att hon tyckte jag tappat koncentration på relationen. Jag förklarade vad som hänt. Hon förstod, uppskattade att jag berättade och refererade till någon nutidsfilosof and antropolog jag aldrig hört talas om. Han försökte också förklara det, men jag tror ingen riktigt kan förstå vad det är, om man inte har det. Säkert var det en viktig beståndsdel hos människan innan den urbaniserade världen tog över. Säkert är det ett varande som inte passar in mer i en modern livsmiljö. Men för mig har den återvänt och det oroar mig. För jag vill bara vara där ute. Fiske, vandra, springa, klättra, jaga och spåra. Ensam. Dygnet runt.

Därute känner jag mig helt trygg. Hemma. Fri. Pigg. Äkta. En känsla som bara kan överträffas av kärleken till döttrarna. Den är starkare. Frågan är om jag törs introducera dem till den här världen? Eller kanske har de den redan. Vi får se. Imorrn drar vi allihop ut på en lånvandring till fjorden med isbergen, så får vi se. Men jag måste lära mig att åter kontrollera skriet från vildmarken.

English version:

”You need to share it!” Pam said with both irritation and understanding.

I have spent the last ten years living in urbanized environments. The years have rolled on with high speed. Then it happened. I ended up living in northwestern Greenland surrounded by one of the most untouched areas on earth today. And then it returned, that extremely alluring dominating feeling of being alive which is so hard to fully explain. A feeling few people of today fully understand or even know it exists. I call it the Call Of The Wild. Not only because Jack London´s successful book from 1903 exactly describes what I am talking about and that this specific book set me on this course I am on today and taught me there´s a life beyond the village fence. No, the reason this is an existence which is almost uncontrollable and has an ability to ruin most relationships with other human beings. It is this NEED to be free by oneself in the great outdoors; it is a timeless and a need to be a small part of this much bigger environment. I don´t know if it is the fresh crisp air, the clean and unhindered healthy breathing which makes it almost impossible to live without. It is a feeling of being able to breath without complications. It is an uncomplicated, simple and exiting life. One´s thoughts are fully concentrated and never bothered by unnecessary things. This exact feeling has returned into my existence again after ten years. This need to be out there day and night, all the time.

Pam was initially upset because she thought I had lost my concentration for our relationship. I explained to her what had happened. She understood, appreciated me telling her and referred to some modern philosopher and anthropologist that I have never heard of. He also tried to explain this feeling, but I don´t think it can be explained fully, if you don´t carry it yourself. I am sure this feeling was a major part of just being a human being before the world of urbanized living. There´s no doubt this existence belongs to the modern world and society. But in my case, it is back and full on! I just wanna be out there, day and night, fish, hunt, track, smell, climb and run.

I feel incredible at home out there in the great outdoors. I feel free, alert, genuine and safe. A feeling which can only be matched by family life. That feeling is stronger. The question right now is, do i dare to introduce my daughters to this existence and that feeling? Or maybe they have it already? Time will tell. Tomorrow we will head off on a long walk to the fiord where icebergs abound. But I seriously have to control the call of the wild.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.