Explorer Mikael Strandberg

Svårlästa tider /Unpredictable times

Swedish version first, followed by the English one)

Det regnar och är varm grader ute. För några dagar sedan var det 12 minusgrader och snö. Och en underbar vinteromgivning. Nu är det grått och dystert, som en skånsk vinter.

Jag kommer just nu tillbaka från vårdcentralen här, efter att åter fått Evas ögon kollat. Vi har märkt sedan vi kom hit att hennes syn har förändrats. Och lärarna här, har bett oss ordna glasögon åt henne. Men det är varit i krångligt. Jag var till en dansk läkare här för en månad sedan som skulle hjälpa mig, men hade inte något större intresse, hon gjorde ett syntest som man får anse var högst uselt. Eva fick titta på en tavla med bokstäver i ett litet rum, men använda sig av en spegel och se dem tvärtom så att säga. Funkade inte alls. Jag trodde det va ett skämt, men icke. Så hon föreslog jag skulle kontakta en optiker i Ilulissat, vilket jag gjorde per telefon, men de kunde inte hjälpa 7-åringar fick jag som svar med enastående ohjälpsamhet och arrogans, kort sagt behövde de en riktig ögonläkare att tala om vilket synfel hon har. Och en sådan fanns endera i Nuuk eller ambulerande i Asiaat. Jag skulle få en kallelse. Efter tre veckor ringer jag dit igen. Den som nu arbetade där visste inget, men sade att en ögonläkare nu fanns i Asiaat just denna vecka, tre timmar per båt och om vintern dyr helikopter, och de skulle kalla på oss. Inget hände, så igår ringde jag dit igen. Det fanns inga anteckningar på att Eva varit dit och kollat ögonen och fått remiss. Så nu var vi dit igen, träffade en dansk sjuksköterska som använde sig av en apparat från radonhemmens tid och det visade sig att har man lite asiatiska ögonen, funkar det bara på ett öga. Men av detta förstod vi vad vi redan visste, att Evas syn är mindre bra. Hon behöver glasögon nu. Så de skall höra av sig igen. Just detta är nog det enda som skulle kunna få mig att avbryta vår idé att leva på Grönland. Just denna vanmakt att ingen tar tag på det hela på vårdcentralen. Noll ansvar tycks det. Och självklart är vi inte de enda som blir drabbade.

Jag har fått massor av mejl om allt är som det ska när jag nu inte skrivit på ett tag. Allt är under kontroll, men många småsaker som detta med Eva och glasögon tar mycket tid, jag är ju hemma pappa, samtidigt träffar jag stora mängder människor. En sak är klar, folk här i samhället är helt underbara! Men deras berättelser så viktiga och ovärderliga att det tar tid att notera ned allt och tänka.

Enda tragedin hitintills är det faktum att den underbara vintern försvann.

English version:It is raining outside and it is plus degrees. A few days ago it felt like a full blown winter with -12 degrees C temperatures and snow. A true winter. But right now, it is grey and sad, like an English winter.

I just came back to the cabin from a visit to the local health care center. We have had another check up on Eva´s eyes, since we have realized since we arrived here, it is getting worse. And the teachers at her school have mentioned this frequently and said, you need to do something about this soon. Believe me, it ain´t easy. A month ago I visited a Danish doctor here who said she would help us, but once there, she didn´t do much. Except she set up one of the most primitive eye tests I have ever seen. In a small room, Eva was asked to use the mirror, to tell the doctor which signs she saw on the opposite wall. As you might understand, it didn´t work out to well, so the doctor said we should get in touch with an optician in Ilulissat, which we did. And the receptionist there told us with an extraordinary arrogance and lack of help, that they could not help 7 years olds. They needed a real eye doctor to check her eyes before they could do anything. And this could either be done in Nuuk or by a visiting one in Asiaat. Both Ilulissat and Asiaat is three hours away by boat or in winter, buy an expensive helicopter. But the doctor with call back to me when she knew more as regards to the doctor in Asiaat. She never came back. So after waiting for three weeks, I call them back. They knew nothing, no notes, no memory, nothing. No sign that we had ever been there with Evas eyes. So we went back today, met a Danish nurse who checked Evas eyes in a machine who would do well in a historical museum and it turns out, it had problems with people with Asiatic eyes (Like most Greenlanders),so only one eye could be checked. She told me what we already knew, Eva needs glasses. So they will be coming back to us. Soon. It is issues like this which would be the only reason for me not to continue our idea to live in Greenland for a long time. The feeling of helplessness when nobody at the hospital deals with these things efficiently and with no responsibility, they´re profound. Well, this is an issue for a future independent Greenland to deal with. Obviously we are not the only one experiencing these problems.

I have received many emails and messages lately if all is well, since I haven´t updated for quite some time. But issues, like this one with Eva and glasses, they take time for a home dad to deal with. Plus that I am meeting loads of utterly great people with extraordinary stories and it takes time to document it properly. One things is for sure, people here intown are fantastic!

So the only real tragedy so far, is the lack of a real winter!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.