Explorer Mikael Strandberg

Hemma/Back home

(Swedish version first, followed by the English one)

Min fru har precis kastat sig in i en mildare storm och i ett totalt mörker på väg mot sitt jobb på fiskfabriken. Jag beundrar henne mycket. Hon har inte en sekunds frånvaro från fabriken, heller inga klagomål. Klockan är strax efter 5 på morgonen. -13 grader, 12 sek/meter vind. Det är min första dag hemma efter två veckors färd i Peténs djungler i Guatemala tillsammans med en fantastisk grupp människor ledda av National Geographic Explorern-In-Residence Fransisco Estrada-Bell, utforskandes nya rön om Maya-folket. Jag har nyss satt in bröd i ugnen för att döttrarna skall vakna till färskt bröd, lyckan att träffas igen igår var fantastisk. Jag hade med mig massor av presenter hem och hade köpt en stor resväska för att fylla med det och mat. Mest fiberrik sådan, som saknas i samhället vi bor i.

Resan var med det bästa jag gjort och har gett mig extra frisk luft under vingarna och jag har fått en hel del perspektiv på tillvaron vi har här på Grönland. Den är ju oerhört speciell såsom ön i sig självt. Jag tror det finns ingenting liknande och då tänker jag främst på den nästan totala isolering som råder. Alla samhällen är omgivna av en helt sanslöst fri gigantisk och nästan vildmark och tveklöst är det så att visst är livet betydligt tuffare än vi är vana vid. Just nu exempelvis blåser det rakt genom väggarna och vattnet har fryst i duschröret ut, eftersom jag varit borta och ingen har bott i huset dygnet runt. Stort tack till vår fantastiske vän Christian utan vars hjälp det inte gått.

När jag först lämnade samhället på väg mot Köpenhamn så var det osäkert om vädret var stabilt nog för en färd med båt och jag tvingades åka tre dagar tidigare för att vara helt säker att komma med planet till Kangerlussuaq. Dit färden blev även den försenad någon timme på grund av stormarna. Väl där så gick det bra och så inleddes ett långt resande på tre dagar som slutade med en helikoptertur från Guatemala City till mayaruinerna i Holmul.

När jag först kom till storstaden Ilulissat (så kändes det!) upplevde jag akut lappsjuka. Så många bilar, så stor butik med så många saker och jag upplevde att folk tittade på mig ungefär som att säga, nu har bönderna anlänt. Helt klart är att när man bor i en isolerad miljö där man träffar samma människor dag in och dag ut, ens sociala färdigheter blir sämre helt klart. Man tappar självförtroende och säger inte så mycket. Jag känner väl igen det från min egen hembygd. Man blir mer introvert. Jag gillar inte detta, det skapar dysterhet i tanken.

Därför var den här färden livsviktig för perspektivet på filmen. Nu är jag tillbaka med friska tankar och jag har insett hur oerhört fantastiskt Grönland är och hur lite folk vet om denna jätte ö. Så en realistiskt film är oerhört viktigt, så idag när jag testat skidorna, lämnat barnen, hämtat posten, handlat, ja, då skall jag sätta mig ned och lägga upp det viktiga arbetet igen. Erkännas skall att jag var i det närmaste helt utmattad innan avfärd. Nu pigg igen!

 

Jag kom nu in efter att ha lämnat tjejerna. Mörker, stormvind så det biter ordentligt i kinderna och det känns som Expedition! Nu skall skidorna ut!

Aah, tyvärr dog jägaren Jacob när jag var borta. Oerhört dystert! Likaså min gamle jaktpolare Göran Håkansson i Särna. Oerhört dystert!

English version:

My wife just headed out into a mild storm, total darkness and off to work at the fish factory. I do admire her a lot. Not one day or second at home, no complaints. It is just after 5 a.m. -13 degrees Celsius, 12 m/s wind. My first day at home after two weeks of travel and having had one of the best times in my life, in the Jungles of Petén together with a great bunch of fellas lead by the National Explorer in Residence Dr Fransisco Estrada Bell, exploring new insights into the life of the Maya. I have just shot in a dough to make fresh bread for my daughters in the oven for them to wake up with a fresh smell and meeting them again yesterday, the best of the best! I brought them loads of presents back and I had acquired a big suitcase to carry them plus food from Sweden, since there´s a lack of fiber and wholegrain food in town.

The journey was one of the best I have been privileged to do. It has added many layers of fresh in my head and given me some important perspective on our life in town and Greenland.  This unique island is indeed very particular and I doubt there´s anything as interesting and complicated as here, mainly due to the extreme nature and the profound isolation most communities face. All of them surrounded by the freest, biggest and most spectacular nature on earth. And there´s no doubt that life is tough and demanding in these communities and towns. Right now for example, the wind is just shooting through our house walls and a pipe in the shower has frozen and blocked the drainage, mainly due to me having been gone and not the same activity in the house. We wouldn´t have been able to do this, me doing this journey, without the help of our great friend in the village, Christian the teacher!

When I first left town heading from Copenhagen, it took me three days to get there and once I left the capital of Denmark it took me three days almost to get to my goal, with the last piece in a helicopter from guatemala City to the Jungles of Petén and the Maya ruins of Holmul. But I think the hardest part was ending up in what felt like a big city, Ilulissat (it is not), after so many mnths in this great but isolated town and I was gripped by fear, a feeling of everything being too busy, too big and it made me silent, shy with low social skills. A behavior I very much remember from my countryside upbringing. A loss of self-confidence and one turns silent. I don´t like it at all, it creates darkness in mind.

For this reason, the journey I have just returned from was extremely important. For me, the family and the film. I have returned with fresh ideas and thoughts and I have realized how important this time is for the family and me, how much we love the place, but how little people in general know about this incredible island. So, a fresh outlook with a realistic touch is important, so…I am going to bring the skis out now, no matter whether the visibility is zero, time to ski. Time to fill up the lungs with fresh air and spirit, because, there´s no doubt, I was close to mental exhaustion before leaving.

I just came back after leaving the girls at their educational headquarters. Darkness, snowstorm which bites the skin properly and it feels like a small Expedition, just taking them to school! Love it!

Finally, sad news. I got the message while away that Jacob The great hunter passed away in Nuuk. I have loss of words, such sadness. And, as that was not enough, my old hunting pal back home, Göran Håkansson, also passed away sitting on his moose hunting pass!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.