Explorer Mikael Strandberg

Sjukhuset i Köpenhamn/At the hospital in Copenhagen

(Swedish version first, followed by the English)

Till sist hamnade vi i Köpenhamn. Så den första operationen gick bra! Jag kan bara konstatera läkare och sjuksköterskor, så bra det går på alla nivåer. I allt eländet, så var detta rätta platsen att hamna.

Vi bor nu på ett sjukhem för grönländare i stadens utkanter. Även det helt perfekt och det bästa av den grönländska värmen. Detta är ett stycke Grönland i Köpenhamn med grönländsk personal, grönländsk mat och värme. Helt perfekt. Även en vän från Grönland är här!

Ända sedan inledningen på vår Grönlandstid så insåg jag att det här är en färd där jag bara kommer att uttrycka positiva känslor. Jag förklarar i framtiden. Det här är helt klart en av de allra svåraste färder jag gjort på många vis. Och att det här hände med Eva nu, ja, jag är inte förvånad. Det är en sådan period av utmaningar i livet som måste hanteras och lösas. Stora som små. Små typ att laptopen kraschade, dvs. jag behöver köpa ny för dyra pengar, jag har fått en vadinflammation och kan inte springa. Inte heller sluta äta stora portioner, så vikten kommer snabbt.

De stora domineras av Evas ögon. Just nu vet vi inte när vi kan återvända till Grönland. Och om. Nya besked nästan varje gång vi träffar en läkare. Även de tar en dag i taget.

Under tiden har jag fått en möjlighet att vara mycket nära mina döttrar. 24 timmar om dygnet. De två delar en säng, jag har en egen (after hårt arbete och diskussioner!). Pam har återvänt till Grönland för sitt arbete i första hand. Vi är bra på att dela uppgifter. Så döttrarna och jag försöker nu komma in i en rutin. Lite läxor, lite fysisk träning, läsning, lyssna på ljudböcker och så medicin varje timme samt läkarbesök. De dagar vi besöker en läkare, då är vi alla tre helt utmattade. Så här känslomässigt trött har jag inte varit på många år.

Tjejerna klarar det mycket bra. De är sannerligen en gåva från ovan.

English version:

Finally we ended up in Copenhagen. The first operation went well! One thing is for sure, we couldn´t be more fortunate when it comes to the quality and caring than the offered here. Really worldclass. In all the the comlications, this was the right place to end up!

Right now we are holed up in a hospice for Greenlanders in the outskirts of Copenhagen. Perfect as well with the best parts of Greenlandic warmth. It is a slice of Greenland in the midst of all Danish things with Greenlandic personell, greenlandic food and warmth.Perfect! We even have a friend from home here.

Since the beginning of our Greenlandic venture I have realized that this is a time where I will only write about positve things and only shre positive emotions. I will explain more in the future what made me take this desicion. This have been by far the hardest of all journeys and expeditions I have ever done in many ways. And this complication with eva, which decided to explode at this time, I doesn´t surprise me. This is a time of challenges that has to be met. Big challenges as small. Small as for example my laptop with all my pro life crashed. I had to invest in a new expensive laptop to meet the challneges of my work. I have an inflammation in my left calf and can´t run. I can´t stop eating big portions of food either, so weight is adding on quickly.

The big challenge is of course Evas eyes. Right now we have no idea when we can return to greenland. Or if. We get new notifications every time we visit a doctor. They too take a day at the time.

During this time I have been given a great opportunity to be together with my daughters 24 hours a day. A privilige. They share a bed in the hospice, I have my own. (After hard work) Pam has returned to Greenland for her work. We are good at sharing our challenges as parents. Right now, the daughters and me, we are trying to get into a routine. A bit of home work, some physical training, reading, listening to audio books and so medicine every hour plus hospital visits. During these days we have doctor visits, we are all exhausted in the evenings, and I have to admit I haven´t been this emotionally tired for years.

The girls are dealng with this very well though. They´re indeed a gift from above!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.