Explorer Mikael Strandberg

Asia ber Gud om en Mikael; Expedition Jemen med Kamel

 

Asia ber Gud om en Mikael
av
Tanya Holm
Asia al-Kathiri är en kvinna med många frågor. Hon vill veta hur gammal jag var när jag gifte mig. Asia lämnade familjen i Hadramout och flyttade al-Mahra när hon var 17. Som brukligt var äktenskapet arrangerat. Idag är Asia 36 år och hennes make Hadi al-Kathiri är runt 60. Till skillnad från många andra vi möter under vår vandring bor Asia och Hadi på samma plats år efter år, i byn al-Dabin där de har en brunn och kan borra efter vatten. Medan andra bor i tält och flyttar dit regnet faller bor Asia och Hadi i ett enkelt hus i en by bebodd av ett par tiotal personer.
Vi sitter fram i en stor lastbil, Asia, hennes bästa vän Khadija och jag som trängs så tätt intill att svetten rinner där våra lår möts. Khadijas tonårsson Muhammed kör längs den gropiga ökenvägen och hans vän Abdallah sitter bredvid på förarsätet. Killarna skrattar och gasar på ordentligt. Vi är på väg till ett bröllop i en närliggande by.
– Jag var i 20-årsåldern när jag gifte mig, säger jag.
Asia vill veta vilken fru i ordningen jag är. Själv är hon nummer tre. De tidigare två vill hon inte berätta om. Hon tittar ut mot öknen och bergen som reser sig mot den otäckt heta solen. När en fråga är påträngande låtsas Asia, liksom jag, att inte förstå rent språkligt.
Asia har smort ansiktet med en vit kräm. Ovanpå den har hon målat ett mönster av nätta streck och små prickar i en djup röd färg som pryder haka, kinder, nästa och panna. Ögonbrynen har hon dragit ihop till ett enda med hjälp av en kohlpenna. Under brynet är huden pudrad i gult, blått och rosa. Läpparna är mörka i rosaskimrande metall. Klänningen är i ett tunt bomullstyg, i stark gul och grön färg. Al-Mahras uppklädda kvinnor framträder i stark kontrast till det sandfärgade och karga landskapet. Varianter av niqaben, en mörk dräkt som döljer allt utom en kvinnas ögon, har burits i Jemen sedan antiken men har haft ett uppsving senaste decennierna då jemenitiska gästarbetare återvänt hem från Saudiarabien. Med sig tar de modet. Idag tillhör niqaben den moderna stadskvinnan, inte beduiner eller bykvinnor som är kända för sina fagra färger och modiga mönster.
– Du är vacker, säger jag till Asia.
– Jag är tjock, svarar hon.
Muhammed släpper av oss utanför ett par enkelt murade hus i en liten by nära Wadi Kidyut. Vi slår oss ner, med ett tiotal andra kvinnor och deras långt fler barn i ett av dem, där två väggar lämnats öppna för att låta vinden passera. Bon, ett kaffe som bryggs på kaffeskalet istället för bönan och kryddas med ingefära, serveras med knallröda gelékvadrater. Redan på 1600-talet exporterade portugiser kaffet från Jemen till Europa och snart därpå ska någon ha sett en karavan med tusen kameler. Så lyder sägnen. Bönorna rostades i Europa och skalet dricks alltså ännu i Jemen.
Khadijas syster kallar mig till sig och så fort jag slår mig ner målar hon mina bleka, buskiga och orange bryn svarta. Sen tar hon fram ett varmt rött läppstift. Asia har lånat mig en vit klänning med svarta prickar. Under den har jag en svart spetskjol i guldbrodyr. Jag tycker själv att jag ser ut som en i mängden.
– Vem tog hit henne, hör jag någon säga syftandes på mig.
En av värdinnorna hör sig för bland gästerna, ingen kommer fram och frågar. När vi är ordentligt parfymerade reser vi oss och går in till platsen där bröllopet firas med musik och dans.
– Varför är hon har?
Kvinnorna som vaktar entrén låter bestämda. Asia och Khadija turas om med övertalningarna. Varje gång de försöker sig på att säga mitt namn blir det annorlunda.
– ”Donia” kom med oss. Hon stannar i vår by över helgen och vi tog med henne för att visa hur ett bröllopsfirande går till.
– ”Tat” är snäll. Det finns inget problem med henne.
– ”Thoni” har gått i en vecka genom öknen med kamel, tillsammans med Mikael som firar bröllopet med männen.
Det är det senaste som gör att de säger ”Välkommen Kanja!”. De säger tydligen inte Nej till någon som reser med kamel.
Enorma presenningar har spänts upp över tak och lastbilar och under dem sitter ett hundratal kvinnor på plastmattor. I mitten dansar sju brudar och deras kvinnliga familjemedlemmar. En kvinna slår rytmiskt på en trumma. När hon är trött tas kassettbanden fram och kärlekslåtar från Gulfländerna hörs från stora och något knastrande högtalare. Det är habibi, habibi, habibi och frågar någon mig är det drömmande ljuvt. I det starkt könsegregerande Jemen firas till och med bröllopet, en förening mellan man och kvinna, åtskiljt. Ofta träffas paret för första gången på bröllopsnatten. Men i byar och bland beduiner där ”alla känner alla” kommer arrangemangen inte lika ofta med samma överraskning. Kvinnorna anser att deras fest överträffar männens, där de bara sitter och pratar, äter och sen skjuter av några skott med automatvapen. Kalasjnikovs är Jemens svar på fyrverkerier.
På kvinnornas fester går det gärna livat till. Kläderna lämnar ytterst lite åt fantasin och dansen anspelar på sex. Det är tight och bart, höft och byst, var för sig eller tätt intill en annan. Utlänningar är kända för att smygfota och smygfilma samt sprida bilderna över världen. Numer kan den som försöker ta med sig en kameratelefon in på ett bröllop portas. Som sagt, jemeniter har skäl för sin misstänksamhet.
– Det är en mycket stor skam för den kvinna som blir fotograferad, säger en äldre dam, just som jag slagit mig ned.
Snart därpå kommer en annan fram.
Hon säger att mina runda svarta solglasögon är en dold kamera.
– Ta av dig glasögonen eller gå härifrån!
De runt omkring fäster blicken i mig.
Trots skuggan som skapats skär ljuset i ögonen. Khadija skrattar lite för länge, tycker jag, åt det som just skett.
– Jag är rödlätt och har gröna ögon, alltså är jag ljuskänsligare än vad du är, förklarar jag för henne.
Några större sympatier tycks inte infinna sig.
Barnen tjänar en slant på att springa till kiosken intill, med beställningar på läsk och chips. Utanför har bilar parkerats där män säljer apelsiner och meloner samt leksaker. En apelsin kostar 5 kronor, en melon 33 kronor, leksaken går på minst 10, men det är trots allt fest så fler slår till.
– Jag har sådan värk i axlar och rygg, säger Asia.
Hon vaggar huvudet från axel till axel medan hon trycker på sina skulderblad.
– Det vore opassande, säger hon som svar på mitt erbjudande om att massera henne.
Hettan i mitten av dagen gör att barnen lägger sig pladask och gråter. Runt ettiden överröstar barnskrik och gråt musiken. Mödrar vaggar, häller vatten över och fläktar sina barn i en värme på runt 50 grader. Jag vågar inte säga att barnen nog blir svalare om de har färre kläder. Jag vet med mig att jag saknar trovärdighet i allt som har med barn att göra. De har uppåt 10, jag noll. Och västerlänningar är väl knappast kända för att veta vad som är passande och inte passande kläder i mellanöstern, tänker jag. En kille på runt två år gråter och faller ner i Asias knä. Hon tar en bit kartong från marken och fläktar hans ansikte ambitiöst. Svetten sköljer hon från hans mörka lockar med en hand full av varmvatten från flaskan intill. Hon tar av honom en av de två tröjorna. Han somnar slutligen i hennes famn. Asia tittar på honom som varje barn behöver att någon tittar. Hadi hade tidigare sagt att de inte har några barn. Han sa att han inte hade fått några med någon av sina fruar. Han har haft problem med prostatan, sa han.
Dagen efter bröllopet berättar Asia att hon vet vad barn känner. När hon tittar på dem gör hon allt för att ge dem vad de behöver. Hennes största önskan i livet är att föda en flicka eller pojke, säger hon. Hon ber Gud om att få bli mamma.
– Gud är generös, säger jag, för så har det sagts mig att man ska säga i sådana situationer.
– Om Gud vill, svarar hon.
I bilen från bröllopet sa Khadija att hon är gravid. Blir det en flicka ska hon heta som du, sa hon till mig. Och jag upprepade mitt namn för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag sa att får jag en dotter heter hon Khadija. Då sa Asia att om Gud ger henne ett barn, och blir det en son, heter han Mikael Strandberg. Efternamnet uttalade hon så gott hon kunde. Nu kramar Asia den rena tvätten i sina armar som att den vore ett barn. Jag ber Gud om en Mikael, säger hon.
Hon lämnar klädstrecket i solen och går tillbaka in i köket. Det är drygt två kvadratmeter stort. På golvet står en mintgrön plastbalja med kläder. Där finns en liten pall och en fyrkantig sten. Asia varierar mellan dem när hon lutar sig över baljan och tvättar. Värken och spänningarna i rygg och axlar syns och hörs också på andningen. Ställningen är på inget vis ergonomisk.
– Vad säger folk åt dig när du beklagar dig, frågar plötsligt Asia.
Sedan berättar hon vad hon får höra.
– Min man frågar mig var jag fått mina ord ifrån. Jag ska bara jobba och jobba och säger jag att jag är trött eller har ont ska han veta vem som har lärt mig de orden, säger Asia.
Hon vill veta vad Mikael säger när jag promenerar och är trött. Hon undrar om jag får säga att jag har ont i kroppen, eller blir han arg då. Hon vill veta hur det känns för mig att han inte låter mig åka bil. Själv har hon ett tufft och arbetsamt liv, påtalar hon, men hon får i alla fall åka bil mellan byarna. Asia vill också veta vad jag gör för att inte tänka på saker som man inte ska tänka på. Hon tänker på sin bror. Han var tjugo år då han blev ihjälkörd.
– Jag såg honom ligga på asfalten. Ansiktet var bortskrapat. Kroppen var öppnad och det fanns mycket, mycket blod. Jag stod och tittade.
Asia ser honom än, liggandes på gatan. Hon tror att hon skrek, men vet inte riktigt. Hon tror att hon blev kvar länge på gatan, men vet inte det heller. Hon tänker på mer hon inte borde, förklarar hon. Sedan säger hon att jag kan få massera henne nu, om jag fortfarande vill. Jag frågar efter en kräm och hon tar fram en röd plastburk med klibbig vit hårvax. Jag ser oljan som står på hyllan ovanför och sträcker mig efter den.
– Varför är du så lång, undrar Asia.
Efter en halvtimma kommer Khadija förbi. Hon frågar Asia vad jag håller på med.
– Hon tar bort värken, svarar Asia.
Jag masserar Asias axlar, nacke, armar och huvud. Khadija frågar om det är farligt för barnet i magen om hon också får en massage. Såhär kan kvinnorna göra på varandra någon gång eller två i veckan, föreslår jag.
– Det finns inte tid till sådant, säger Asia.
Dagen därpå har ett rykte spridit sig. Kvinnorna i byn kallar mig doktor, oavsett mina försök att förklara mig. De ställer sig på rad och berättar var de har ont. Det värker till i mig när en äldre kvinna med svårt att gå hade kommit förbi vårt gula tält, högst upp på en kulle i byn, och frågat efter mig. Mikael skickade henne till Asias hem.
– Doktor Hania, kan du titta på min rygg sa hon.
När jag lyfte hennes klänning såg jag ryggraden. Där växte något stort, jag vet inte vad med det var stort som en tennisboll.
– Det gör ont. Kan du ta bort värken, frågade kvinnan jag önskar att jag mindes namnet på.
Jag kan inte det, tyvärr, förklarade jag. I handen hade hon en tom tub med Voltaren gel.
– Den är dyr och jag har inte pengar till en ny. Tror du att det skulle ta bort svullnaden om jag hade en andra tub?
När jag frågar om hon har någon möjlighet att åka och träffa en läkare är det som att hon ger upp. Hon släpper tuben ur händerna. Sen släpper hon ner klänningen över ryggen. Hennes son kommer in i rummet och säger åt henne att hon är gammal. Sen säger han att hon inte ska störa mig mer. Därefter säger han att allt är från Gud.
Utanför sitter Hadi och hans vänner tillsammans med Mikael. En av männen lyfter futan, det tygskynke män i södra Jemen virar runt höften. Han har ont i benet. Han går med käpp men senaste tiden har värken blivit värre. Kan Mikael hjälpa honom, undrar han. En annan har ont i ögonen. Han ser knappt längre. Mikael har också blivit känd som läkare, eller ”hakim” som det heter på arabiska. Vi upplever båda en maktlöshet inför människors smärta.
I tre dagar stannade vi i al-Dabin. Därefter gick vi djupare in i öknen. I många byar på vår färd stod kvinnorna redo när vi kom. De hade hört ryktet.
– Jag har ont i ryggen, sade de så snart vi anlänt.
Sedan kom de med rött te och söt mjölk. De tittade medan jag drack och satt intill mig när jag somnade.

Se resans fotoalbum här!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.