Explorer Mikael Strandberg

Expedition Jemen Med Kamel; Stackars mig!

Stackars mig

 

 
Av
 
Tanya Holm
När jag är på väg att somna hör jag Saada Saida berätta för de andra kvinnorna att jag inte har en mamma. Var hon fått det ifrån vet jag inte. Vi har känt varandra i högst ett par minuter, sedan Mikael, Muhammed och jag kom gåendes in i hennes by med kamelen Kensington. Jag har bara presenterat mig och sagt att Mikael och jag går genom öknen i hopp om att lära oss något om landskapet, kulturen och allra helst människorna.
– Stackars henne, säger en tjej.
Jag är på väg att somna. Det finns ingen ork till att förklara något om min familj. Öppnar man det samtalet dröjer det alltid innan det tar slut. Det finns så många följdfrågor.
– Ser din familj ut som du?
– Är din bror längre än vad du är?
– Är din pappa längre än vad du är?
– Men inte din mamma, eller hur?
Andra frågor som infinner sig under resans gång, men också i andra sammanhang i Jemen är följande.
– Skulle din familj förskjuta dig om du bytte religion?
– Skulle din make slå dig om du säger att du vill bo i Jemen hela livet?
– Blir du satt i fängelse när du åker till ditt land för att du varit i Jemen?
Jag ligger på en plastmatta intill ett enkelt murat hus och ett par tält. Saada har gett mig en stor tjock filt att luta huvudet mot. Muhammed säger åt mig.
– Män gillar inte att se kvinnor som ligger sådär, säger han.
Om han får ligga och vila sig får väl jag också det. Jag har gått samma 16 kilometer som han. Vem orkar sitta upp, säger jag.
– Du kan lägga mig med rumpan åt ett annat håll än männens, förklarar Saada försynt.
Jag rullar som en klumpeduns tills jag hittar en passande viloställning.
– Jag är din mamma, säger Saada och smeker mig över hijaben.
Mina ögon värker, jag ser knappt något. Allt ljus skär och tårar rinner, inte för att jag är ledsen utan för att det svider så fasansfullt när man har ögonen fulla av sand.
– Drick te, säger Saada.
Hon är i sextioårsåldern och säger att hon är sjuk. Hon pekar på ben och armar samt mage och säger ”sjuk”. Jag säger ”stackars dig” och somnar om.
Stackars, ”maskina”, är ett ord jag själv hör mycket av under vandringens gång. Kvinnorna vi möter tycker uppenbarligen synd om mig. Maskina, säger de om mig, som går i manskläder. Jag får åtskilliga uppsättningar av tunna bomullsklänningar med matchande sjal. Maskina, säger de när de hör att jag är ensam kvinna på färden. De bjuder genast in mig i kvinnorummen. Maskina, är jag som luktar så illa. Jag kan inte räkna antalet gånger de sprutat parfym på mig och sagt åt mig att tvätta mig.
En ruggigt het dag i mängden av ruggigt heta dagar stannar en tjusig kvinna sin lilla jeep för att småprata med mig genom rutan. Vi är jämnåriga tror jag och hon är klädd i stark lila, med undantag för en liten, svart slöja som lyfter fram ögonen som inget annat. Hon har ordentligt med guld på fingrar och armleder. Snabbt sträcker hon över en stor flaska parfym till mig. Den ser dyr ut, jag vill inte slösa och sprutar en gång på halsen.
– Mer, säger hon.
När jag slutligen nyser lämnar jag över flaskan men hon vill inte ta emot den.
– Varsågod, det är en present, säger hon.
Och sen åker hon iväg in i öknen.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur renliga beduinerna är, med tvättade och väldoftande kläder, trots de mycket knappa vattentillgångarna.
– Är det synd om Mikael, frågar jag några kvinnor.
De tittar förvånat och säger ingenting.
– Är det synd om Kensington?
Han är en kamel, svarar de.
Det finns ingenting nådigt med al-Mahras junisol. Den har ständigt övertaget och man är inte mer än en utmattad plutt under den. Hettan dränerar. Det är inte vandringen som är den svåraste prövningen. Jag har vandrat tidigare, campat förr och jag gillar detta liv. Det är vetskapen om hur hårt kroppen arbetar för att överleva. Flera timmar om dagen ligger jag och bara andas, en kippande andning. Ibland får jag kraft att skrika. Det känns skönt. Men det hjälper ju ingenting alls. Jag kan knappt dricka vattnet som är varmare än piss. Törsten försvinner. Jag skäller på Mikael när han tjatar på mig att dricka och äta och dricka ännu mer.
– Säg inte åt mig vad jag ska och inte ska göra, säger jag.
Sen kastar jag iväg de vitamintabletter han gett mig. Lite jävla integritet ska man fan ha om man är på expedition. Men drickandet känns stundom onödigt. Det är ju som att man har kroppen punkterad om och om igen. Vattnet stannar inte i magen. Det rinner rakt genom huden och ner längs kroppen. Fast, visst dricker jag. Jag är ju inte dum.
Sen, när det inte ens finns ett träd att söka skydd under, eller ett berg, och solen härskande ställer sig över en så att ens skugga försvinner som under ens fötter, då tycker faktisk också jag pytte-pyttelite synd om mig själv.
Maskina, säger kvinnorna då de ser mig.
– Ja, stackars mig, svarar jag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.