Glädje värderas olika i Europa och Afrika

“Är du full?” frågade den äldre flygvärdinnan elakt efter ett gapskratt från mig och mina vänner på KLM:s flyg från Nairobi till Amsterdam. “Kan du gå i en rak linje för att visa?”

Vi trodde alla att hon skämtade, att hon var lika glad och lycklig som oss efter en tid i Afrika, så skämtsamt spelade jag drucken och helt missade hennes raka linje.

“Jag har fått nog av det här!” skrek hon helt plötsligt och fortsatte ilsket: “Det är inte länge sedan en grupp amerikanska ungdomar helt förstörde ett plan med sin fylla och jag kan säga er det är ingen skillnad där på business class eller ekonomi.”

Vi stod alla som fågelholkar i chock. Jag hade två tankar av panik i min skalle, för det första, kastar de av mig nu? För det andra, hur kan det vara en sådan oerhörd skillnad mellan Afrika och Europa gällande det här med glädje?

“Men, jag är inte full, bara lycklig av att vara med mina bästa vänner och ha upplevt Afrika igen!” stammade jag fram och mina vänner sköt in: “Han är bara normalt högljudd.”

Då vände sig flygvärdinnan om, slog ut med händerna och sade något ohörbart. Jag kände mig lätt förödmjukad, ledsen och staplade fram till min plats. Hela vårt gäng ockuperade i stort sett denna del av den s.k business classen och jag bad de andra som inte tillhörde vår grupp om ursäkt, men de såg lika förvånade ut de. Det händer ytterst sällan, ja, detta var andra gången i mitt liv som jag åkt business class och det är en sanslös upplevelse och jag hade sett fram emot att njuta av denna lyx. I stället slog jag mig ned på min plats som en generad tonåring. När min vän G kom och slog sig ned bredvid mig, lika chockad sade jag:

“Welcome back to fucking Europe!”

“It could have been North America as well” , svarade han.

Det tog kanske fem minuter innan vi alla insåg att det här var bara så oförskämt det kan vara. Om hon bara hade väntat ytterligare en minut hade hon sett att ingen av oss uppträdde illa eller var berusad, men hon var bara på uruselt humör och någon måste straffas för att någon detalj i hennes privatliv inte stämde överrens med hennes egen bild av hur hon vill ha sitt liv. Så vi kallade henne till oss genom den andra pursern som såg illa berörd ut. När hon kom sade G, som är van att ta hand om konflikter, lugnt att han ville ha hennes namn för att vi vill göra en anmälan.

“Snälla, gör inte det!” svarade hon mycket oroad och fortsatte: “Jag kände att där gick jag för hårt fram och ber om ursäkt, men anmäl mig inte. Snälla, acceptera min ursäkt.”

Jag såg att hennes namn bricka saknade namn och det stod bara att hon var Senior Purser. Av hennes beteende misstänkte jag att det inte var första gången någon passagerare fått lida av hennes bitterhet till livet. Hon bad mig förlåta henne, jag nickade så klart och hon undrade om hon skulle gå och be alla passagerare om ursäkt och jag svarade att jag inte ville förödmjuka henne på samma sätt som hon gjort med oss. Då sade att hon att hon skulle återkomma innan landning i Amsterdam för att prata. Vilket hon gjorde och jag sade då direkt:

“Vet du att vi här har haft en fantastisk tid i Afrika, där vi alla börjat skratta och le igen och det första vi får vara med om när vi kommer på planet är du som representerar inte bara KLM och Hiolland utan även Europa och du visar upp samtligas absolut sämsta sidor. Förstår du?”

Som för alla bittra människor på jorden, så är det alltid någon annans fel än deras egen. Hennes ursäkt var stress, andra upplevelser, andra människor, men inte hennes eget. Hon förmådde inte säga att hon vid det tillfället inte mådde bra, utan projicerade sin egen bitterhet på andra. Det är en sak jag verkligen avskyr, just detta beteende bland det ganska höga antal bittra människor på vår jord, vars misslyckanden i livet, beror på alla andra och allt annat än ens egna sätt att vara. och det kommer generellt från folk från den s.k västvärlden, de som har alla möjligheter och har allt. Senior Purser Bender som hon hette, gav verkligen perspektiv på skillnaden mellan Afrika och vår del av världen som vi gärna kallar den utvecklade.

Jag vet ju att ett kort besök i Afrika i en organiserad resa, som guide eller deltagare, är en, ja, låt oss kalla det, sanerad upplevelse, långt bort från den afrikanska vardagen som jag upplevde under min cykeltur genom Afrika 1988-91 och från folks vardag, men lyckligtvis har stora förändringar skett i Östafrika sedan denna tid. Idag ser man en växande afrikansk medelklass som även syns ute på safari och det är bara att konstatera, i Afrika skrattar man och ler mer oavsett den tyngande vardagen. Och som besökare, ja, det känns nästan som om man kommit hem.

Någonting är fel, när vår värld nästan helt saknar ett spontant leende och hur ofta hör man galna skratt i väst?

PS. Det här är inte första gången jag upplevt negativitet gällande KLM. Och Schiphol, Amsterdams flygplats, är helt klart den minst trevliga i Europa. Bara för att de släppte genom skobombaren, så skall alla betala för deras ovanlighet. Trevligast? Köpenhamn! DS

Exit mobile version