Det här är mitt liv som ensamstående pappa
Jag går upp klockan tre varje morgon.
Inte för att jag vill. Utan för att jag måste få ihop livet.
Det är helt tyst. Malmö sover. Kaffebryggaren låter som satan själv i köket. Jag sätter mig direkt vid datorn. Mejlen. Någon som vill något. Någon som inte svarat. Något som måste lösas.
Det är den enda tiden som är min.
Sen vaknar tjejerna.
Frukosten står framme. Alltid. Det där har jag fått från morsan. Det fanns alltid mat hemma. Alltid. Spelade ingen roll hur det såg ut annars.
Jag försöker göra samma sak.
Dana går upp först. Äter snabbt. Sen lägger hon sig igen. Eva kommer senare. Lugnt. Inget stress.
Vid åtta cyklar jag och Dana till skolan.
Vi är nästan alltid sena.
Full fart. Motvind. Regn ibland. Vi säger inte så mycket. Ibland snackar vi. Ibland inte.
Men det är vår stund.
Resten av dagen är bara att försöka få ihop allt.
Jobb. Träning. Livet.
Jag sover kanske fem timmar per natt.
Men det är inte det som sliter.
Det är oron.
Evas ögon.
De där beskeden. Vi får se hur det ser ut. Jag hatar de orden.
Och Dana med fotbollen. Det betyder allt just nu. För henne. För oss.
Kvart över tre kommer hon hem.
Då ska maten vara klar.
Inte nästan klar. Klar.
Och det där med maten, det är ingen liten grej för mig.
Det är allt.
När jag inte hinner känns det direkt. Som att jag missar något viktigt på riktigt.
Nu är det lättare.
Dana lagar mat själv ibland. Bra mat. Hon har fattat det där.
Eva kör sitt. Jordnötssmör och sylt på macka. Och det är okej.
Det viktiga är att det funkar.
Vi är ingen sån där familj som sitter tillsammans varje kväll och pratar.
Så har det aldrig varit.
Inte när jag växte upp heller.
Det var lugnt bara. Och det räckte.
Jag känner skuld varje gång jag åker iväg.
Varje gång.
Men när jag väl är borta så är jag där.
Och när jag kommer hem är jag lugnare.
Kanske en bättre pappa.
Jag vill att tjejerna ska se att man kan leva ett liv man tror på.
Inte bara passa in i något jädra system.
De är 14 och 16 nu.
De klarar sig själva.
På riktigt.
När jag är borta fixar de allt. Pengar. Mat. Livet.
I början gick det sådär. Godis istället för riktig mat. Billigt skit.
Men de lärde sig.
Nu funkar det.
Lördagar är tacos.
Alltid.
De handlar. Jag lagar köttet. Dana fixar resten. Eva ligger i soffan och väljer film.
Sen äter vi.
Och det är så underbart gott varje gång.
Sen ligger vi i soffan.
I en hög.
Jag i mitten. De på varsin sida.
Film. Godis. Flera timmar.
Och där någonstans märker jag det.
Att kramarna blir färre.
De håller på att bli vuxna.
Min pappa fanns aldrig där.
Han var alkoholist.
Så enkelt är det.
Min mamma gjorde allt.
Och jag har bara tagit med mig en sak från det.
Att finnas där.
Eva diskar varje dag.
Tvättar varje söndag.
Går själv till doktorn nu.
Det är hennes liv.
Dana fixar.
Tar ansvar.
De är olika.
Och det är precis som det ska vara.
Det svåraste?
Att jag inte kan ge dem en kvinnlig förebild varje dag.
Men vi gör det bästa av det.
Folk frågar hur jag klarar det.
Sanningen är att jag inte alltid gör det.
Men vi gör det tillsammans.
Och mitt i allt det här, så är det här den bästa tiden i mitt liv.