Det här är mitt liv som ensamstående pappa
Det här är mitt liv
Jag går upp klockan tre.
Kaffebryggaren låter högt i ett tyst kök. Det är nästan störande hur tydligt allt hörs när resten av världen sover. Ljuset från kökslampan är hårt. Kallt. Jag sitter där i t-shirt och shorts mitt i vintern, fortfarande varm från sängen, och försöker vakna.
Det första jag gör är att öppna mejlen.
Alltid samma sak.
Svarar på någon producent. Någon som vill något. Någon som inte svarat på länge. Planerar nästa resa. Försöker få ihop ekonomi, film, verklighet. Ibland skriver jag. Inte alltid bra. Ibland bara några rader.
Men jag sitter där.
Varje morgon.
För det är den enda tiden som är min.
Klockan sex hör jag Dana.
Snabba steg. Hon är alltid först.
Jag har redan lagt fram allt.
Bröd. Pålägg. Vatten. Hon gör resten själv nu. Sätter sig, äter snabbt, nästan utan att tänka. Sen går hon tillbaka och lägger sig igen.
En timme till.
Det är hennes sätt.
Eva kommer senare.
Långsammare.
Mer tyst.
Jag gör hennes frukost enklare. Rostat bröd. Peanut butter and jelly. Hon äter inte allt. Har aldrig gjort. Det är okej.
Vi säger inte så mycket.
Det behövs inte.
Åtta.
“Nu måste vi dra.”
Det är alltid lite stress.
Vi slänger på oss kläder. Ut med cyklarna. Kallt i luften. Ibland regn. Oftast vind. Alltid vind.
Vi cyklar snabbt.
För snabbt ibland.
“Fan vi kommer bli sena.”
Dana skrattar.
Eller svär.
Beror på dag.
Vi pratar lite.
“Hur känns det inför matchen?”
“Bra.”
Eller:
“Vet inte.”
Ibland inget alls.
Bara ljudet av kedjan, hjulen mot asfalten, vinden i ansiktet.
Och det räcker.
När jag cyklar hem själv är det tyst igen.
Samma väg.
Men utan henne.
Det är då jag tänker mest.
På jobbet.
På pengar.
På nästa resa.
På om jag gör rätt.
Gymmet.
Samma människor.
Samma vikter.
Kroppen funkar.
Huvudet är någon annanstans.
Jag går igenom passen. Inte alltid närvarande. Men jag gör det.
För det är också en del av att hålla ihop allt.
Lunch.
Snabbt.
Sen sängen.
En timme kanske.
Ibland mindre.
Jag somnar direkt.
Vaknar ofta med en känsla av att jag redan är efter.
Klockan 15.15.
Dörren öppnas.
“Jag är hemma.”
Dana.
Då ska maten vara klar.
Det är inget snack.
Jag står där ibland med stekpannan i handen och känner att jag är precis på gränsen.
Har jag hunnit?
Har jag missat det?
Och de gånger jag inte är klar – de är få, men de finns – då känns det direkt i magen.
Som ett misslyckande.
Inte stort.
Men tydligt.
“Jag drar om tio.”
Hon äter snabbt.
Kollar mobilen.
Reser sig.
“Ses sen.”
Och så är hon borta igen.
Eva kommer in senare.
Slänger väskan.
Går till sitt rum.
Hon lever i sitt tempo.
Jag låter henne göra det.
Det är mycket som händer i huvudet hela tiden.
Men det som verkligen tar plats är när något händer med Evas ögon.
Vi sitter i ett väntrum.
Sterilt.
Vitt.
Tyst.
En skärm som blinkar med nummer.
“Vi får se hur det ser ut.”
De orden.
Jag hatar dem.
Jag sitter där och försöker vara lugn.
För hennes skull.
Men inuti är det något annat.
Alltid.
När jag åker bort packar jag inte i panik.
Inte längre.
Det är en process.
Dagar.
Ibland veckor.
Saker på golvet.
Listor i huvudet.
Tjejerna går förbi.
“Du åker snart va?”
“Ja.”
“Ok.”
De är vana.
Det är inte drama.
Det är vardag.
Men sista kvällen.
Den är alltid densamma.
Jag står i köket.
Kollar att allt finns.
Mat.
Pengar.
Plan.
Säger samma saker.
“Ni fixar det här.”
“Ja.”
Och jag vet att de gör det.
Men ändå.
Jag stänger dörren.
Och där kommer den.
Skulden.
Varje gång.
En sekund.
Två.
Sen går jag.
Och sen är jag där.
På andra sidan.
I ett annat liv.
Och tiden bara går.
Snabbt.
När jag kommer hem är det som att inget har hänt.
Och allt har hänt.
De har klarat sig.
Handlat.
Lagade mat.
Gjort sitt.
De behöver mig.
Men de behöver mig inte på samma sätt längre.
Lördag.
“Vi kör tacos.”
Alltid samma.
Dana och Eva går och handlar.
Kommer hem med för mycket.
Alltid.
Godis. Chips. Allt.
“Vi kanske inte behöver allt det här.”
“Jo.”
Jag står vid spisen.
Köttet steks.
Doften fyller köket.
Dana fixar resten.
Snabb.
Effektiv.
Eva ligger redan i soffan.
“Jag letar film.”
“Bra.”
Vi äter.
Hungriga.
Tysta i början.
Sen mer ljud.
Kommentarer.
Skratt.
Sen soffan.
Vi lägger oss i en hög.
Jag i mitten.
De på varsin sida.
Det är trångt.
Det är varmt.
Det är perfekt.
Jag lägger armen runt Dana.
Eva lutar sig lite.
Inte lika mycket som förr.
Det märks.
Små saker.
Men man känner det.
“Den här filmen är bra.”
“Den är gammal.”
“Spelar ingen roll.”
Fyra timmar går.
Snabbt.
Min pappa var aldrig där.
Det finns inga såna här minnen med honom.
Inga soffor.
Inga filmer.
Inget.
Han var alkoholist.
Och det räcker att säga så.
Min mamma däremot.
Köket.
Ljus från lampan.
Mat på bordet.
Hon sitter där.
Trött.
Men där.
Alltid där.
Jag tänker ofta på det.
När jag står i mitt eget kök.
Eva diskar.
Varje dag.
Maskinen går.
Hon gör det utan att jag säger till.
Söndag.
Tvätt.
Hon fixar allt.
Sorterar.
Startar.
Hänger.
Det är hennes ansvar nu.
Dana går ut med soporna.
Fixar.
Tar initiativ.
De är olika.
Och det är det bästa.
Folk säger att jag har enkla barn.
Och det har jag.
Men de är inte enkla.
De är trygga.
Och det kommer någonstans ifrån.
Och mitt i allt det här.
Alla morgnar.
Alla cykelturer.
Alla måltider.
Alla resor.
All oro.
Allt som inte syns.
Så är sanningen ändå enkel.
Det här är den bästa tiden i mitt liv.