Tankar efter tre veckor på en segelbåt i den grekiska ö-världen

Tre veckor på en gammal segelbåt i Grekland öppnade en värld som hade funnits framför mig hela tiden.

Några dagar in i seglingen skickade Steve ett fotografi till mig. Sofie hade tagit bilden när jag stod vid rodret någonstans mellan öarna i Kykladerna. Seglen var fyllda av vind, havet var mörkblått och på bilden såg det ut som om jag hade stått vid ett roder hela livet.

”Captain Mike living the dream”, skrev Steve.

Jag tittade en stund på bilden innan jag svarade:

”Living the dream. It’s exhausting.”

Han skrattade, och det förstår jag. Bilden ser inte utmattande ut. Den visar precis det människor föreställer sig när de tänker på frihet: vita segel, blått vatten, varm vind och en grekisk ö långt där framme. Jag står stadigt vid rodret och ser ut att veta vart vi är på väg.

Bilden ljuger inte. Den visar bara inte allt.

När tjejerna och jag kom till Grekland var jag redan slut. Vi hade tillbringat veckor i Lima med att försöka få huset färdigt innan de första gästerna skulle komma. Hantverkare dök upp oanmälda och uteblev när vi väntade dem. Leveranser saknade delar, sängar skulle monteras, brandvarnare sättas upp och varje dag förde med sig nya problem som måste lösas.

Samtidigt hade jag länge förberett mig för en expedition i Kirgizistan som plötsligt ställdes in. Jag hade tränat, planerat rutten och mentalt lämnat Sverige långt innan vi skulle ha gått ombord på flyget. Men energin man lägger på en expedition kommer inte tillbaka bara för att den ställs in. Kroppen hinner förbereda sig ändå och huvudet har redan gett sig av.

Vi hann vara hemma i Malmö i ungefär ett halvt dygn innan vi flög vidare till Grekland. Vi hann knappt packa om. Tjejerna var trötta och jag var trött. Sedan stod vi plötsligt ombord på en gammal segelbåt och skulle under tre veckor lära oss något som ingen av oss hade gjort tidigare.

Jag var 64 år och hade aldrig seglat.

Det känns fortfarande märkligt. Nästan hela mitt vuxna liv har jag färdats genom landskap där väder, terräng och små beslut kan avgöra hur dagen slutar. Jag har korsat kontinenter på cykel, rest med hästar och kameler, skidat över inlandsisar och följt frusna floder. Men jag hade lyckats ta mig igenom fyrtio år av expeditioner utan att förstå hur en segelbåt faktiskt fungerar.

De första dagarna kunde jag inte namnen på hälften av linorna. Jag visste inte vilka segel man använde i olika vindar eller hur de skulle samverka. Jag visste inte hur en stor och tung båt reagerade när vinden ändrade riktning, när farten sjönk eller när jag vred rodret några grader för mycket. När jag gjorde fel märktes det genast i båten. Om jag själv missade det gjorde någon annan det.

Det som överraskade mig mest var ändå inte hur annorlunda seglingen kändes, utan hur mycket jag kände igen. Första gången jag stod en längre stund vid rodret började jag tänka på Grönlands inlandsis. Där väljer man ofta en punkt vid horisonten och håller kursen mot den. Vinden talar där också, men på ett annat språk. På inlandsisen genom snön, drivorna och sastrugin. På havet genom vågorna, seglen och båtens rörelser under fötterna.

Att vänta ut vädret var bekant. Att bära hemmet med sig var bekant. Att planera mat, vatten och bränsle och att laga sådant som går sönder hör till vardagen på nästan alla expeditioner. Också trängseln var bekant. En båt är inte helt olik ett tält, förutom att den är betydligt lyxigare. Den har till och med dusch, även om den kanske inte är direkt superduper.

Onfe var byggd 1982, sjutton meter lång och full av trä och ljud. Golvet knarrade. Dörrarna hade sina egna röster. Hela båten rörde sig och levde. Man hörde havet genom skrovet och kunde ibland känna en förändring i vinden innan någon hade sagt något.

Runt omkring oss låg nyare båtar med blankare skrov och all tänkbar modern utrustning. De såg bekväma och lättmanövrerade ut och gjorde säkert det mesta enklare. Ändå började jag nästan omedelbart tycka om den gamla båten. Hon hade varit med länge. Det märktes.

Jag trivdes snart bäst vid rodret. När allt stämde, seglen var rätt trimmade, vinden jämn och kursen bra, blev båten plötsligt lättare och tystare. Under några minuter kunde det kännas som om hon rörde sig helt av sig själv. Sedan gjorde jag ett misstag, tappade fart eller missade en förändring i vinden, och så började vi om.

Jag hade väntat mig att det skulle vara frustrerande att bli nybörjare igen. Det var det inte. Under större delen av mitt liv har människor vänt sig till mig för att få veta vad vi skulle göra härnäst. Nu stod jag vid rodret och visste inte ens vad alla linorna hette.

Det var en lättnad.

Efter den första veckan visste jag ändå inte om segling verkligen var något för mig. Det var inte havet eller båten. Det var människorna.

En båt är ett litet och slutet utrymme. Det går inte att dra sig undan särskilt långt, och om stämningen blir dålig märks den överallt. Jag försökte få resan att fungera och tänkte att det säkert skulle bli bättre.

Eva såg vad som hände långt innan jag själv ville erkänna det.

”Varför låter du dem behandla dig så?” frågade hon.

Det räckte. Dana löser praktiska problem. Eva ser människor. Hon kan vara tyst länge, men när hon väl säger något är det ofta svårt att värja sig.

Mot slutet av den första veckan var resan på väg att misslyckas. Jag var trött, tjejerna kände av stämningen och glädjen jag hade upplevt vid rodret höll på att försvinna.

Sedan kom Arnon Singer.

När han kom ombord var det fortfarande rörigt. Saker låg utspridda och utrustning låg kvar i våra bäddar. Inom ett dygn hade Arnon skapat ordning. Varje lina fick sin plats, båten blev ren och vardagen ombord började fungera.

Han tänkte mer på de andra än på sig själv, arbetade mer än någon annan och såg vad som behövde göras utan att hela tiden tala om hur mycket han gjorde. Framför allt kunde han lära ut utan att få oss att känna oss dumma.

Han påminde oss aldrig om hur lite vi kunde. Han visade, förklarade varför något skulle göras på ett visst sätt och lät oss sedan försöka. Det kunde handla om segel, ankring och navigering, men lika ofta om små vanor. Ställ kastrullen på spisen innan du tänder gasen. Vänd röret från dig, för säkerhets skull. Det var små saker som byggde på många års erfarenhet, men han gjorde aldrig någon stor sak av dem.

Plötsligt var det inte längre farligt att göra fel. Det blev lättare att fråga. Vi skrattade mer och timmarna vid rodret slutade kännas som övning. De blev något jag längtade efter.

Den största överraskningen under den andra veckan satt ofta bredvid mig och tittade på sjökortet.

Dana blev min navigatör.

Det hände utan att vi pratade om det. Hon började gå igenom rutten, kontrollera vad som låg framför oss och följa vår position. Hon upptäckte snabbt grund och klippor och förstod hur vi borde närma oss en hamn eller ankringsvik.

En eftermiddag när vi närmade oss en mindre hamn tittade hon ner på kartan.

”Håll några hundra meter åt vänster innan du svänger in”, sa hon.

Jag gjorde precis som hon sa.

Hon läste sjökorten, hanterade ankaret, körde jollen och deltog i nästan allt praktiskt arbete ombord. Barn märker direkt om en uppgift är viktig eller bara påhittad för deras skull. Dana vill inte ha låtsasuppgifter. Hon vill behövas på riktigt.

Eva fann sin plats på ett annat sätt. På grund av synen var navigationen och vissa praktiska moment svårare för henne, och linorna intresserade henne inte särskilt mycket. Men hon iakttog vad som hände mellan människorna.

Arnon försökte inte ge henne samma roll som Dana. De spelade backgammon, pratade och läste poesi. Hon läste *Ithaka* för honom. Sakta började hon prata mer, le oftare och se ut att verkligen trivas ombord.

En dag låg vi för ankar i Skintosbukten på Dokos. Vädret skulle bli sämre och det låg flera andra båtar omkring oss. Vi behövde kontrollera att ankaret verkligen satt i sanden och inte låg ovanpå sjögräs. Vi ville också vara säkra på att vår kätting inte korsade någon annans. Om en annan båt drar upp sitt ankare och samtidigt lyfter vårt kan det bli besvärligt, särskilt när vinden redan ökar.

Jag tog på mig cyklop och snorkel och simmade ut. Jag dök inte särskilt djupt utan låg strax under ytan och försökte följa kättingen med blicken.

Då simmade en sköldpadda nästan rakt under mig.

Det första jag tänkte var: Så vacker den är.

Den simmade fortare än jag, men såg ändå långsam ut eftersom varje rörelse var så lugn. Den verkade fullständigt tillfreds och påminde mig om en buddhistisk munk, helt inne i sitt eget lugn och fri från allt oväsen som vi människor drar runt med.

Den såg ut att veta precis vart den skulle.

Jag ville följa efter den, men jag hade ankaret att kontrollera.

Jag vill inte göra sköldpaddan till en stor symbol. Den var en sköldpadda som simmade genom en grekisk vik. Ändå har jag tänkt på den många gånger sedan dess, kanske för att jag sällan har känt både den sortens lugn och den sortens riktning på samma gång.

Mot slutet av resan lämnade vi västra sidan av Aegina omkring nio på kvällen. Vi skulle gå söderut runt ön och sedan norrut längs östkusten mot Agia Marina. Det fanns för lite vind för att segla, så vi gick för motor.

Jag stod vid rodret. Arnon stod bredvid och höll uppsikt, men han lät mig sköta avfärden, styrningen och navigationen. En halvmeter bakom oss låg Eva och Dana på däck och hade någon sorts tjejkväll. De såg på film, spelade, åt chips och choklad och verkade knappt tänka på att vi färdades runt en ö i mörker.

Det var fullmåne. Vi såg kustlinjen, ljusen från samhällena och enstaka fiskebåtar. Onfe saknade AIS, så vi fick upptäcka andra båtar med ögonen. Jag hade navigationsappen öppen i telefonen och försökte samtidigt hålla koll på kompassen, djupmätaren, motorns varvtal, kustens konturer och allt som rörde sig i mörkret.

Djupet i appen och djupet som båten visade stämde inte alltid överens. Bottnen kan stiga snabbt. Där ute fanns klippor, mindre båtar med dålig belysning och alltid risken att jag hade missförstått kustlinjen eller inte sett något i mörkret.

Jag kunde inte slappna av, men jag var lugn.

Jag förde en båt genom mörkret. Under oss fanns ingen väg, ingen stig och inga hjulspår. Bara vattnet, instrumenten, ljusen längs ön och kursen framför oss. Bakom mig låg mina döttrar, trygga och nöjda. Bredvid mig stod Arnon och litade på att jag klarade det.

Under de två timmarna försvann allt annat. Pengar, arbete, min ålder, huset och alla vanliga bekymmer fick inte plats. Jag behövde veta var vi befann oss, vad båten gjorde, vad som fanns under oss och vad som kunde vara på väg mot oss.

På expeditioner krymper livet. Inte så att det blir fattigare, utan tydligare. Man har en riktning, en uppgift och människor som är beroende av att man gör sitt bästa.

När vi kom fram till Agia Marina släppte vi ankaret i mörkret. Vi kunde inte se om det landade i sand eller sjögräs. Ankaret tog direkt och höll hela natten.

När motorn stängdes av kunde jag äntligen slappna av. Jag var utmattad och mycket lycklig.

Resan hade aldrig blivit av utan Jeff Willner. När vi korsade Engelska kanalen med Defender X såg han att jag inte var bekväm med havet. Han har länge varit rädd för att bergsbestigningen en dag ska ta livet av mig och ville att jag också skulle hitta en annan väg.

Jeff får fler ovanliga idéer än någon annan jag känner. Det som fortfarande förvånar mig är hur långt han är beredd att gå för att göra dem möjliga.

Han hade rätt. Jag blev förälskad i seglingen.

Jag vill också tacka Leor Revivo, som äger Onfe, och Edita Sgovio, som hjälpte oss att få allt på plats. Och naturligtvis Arnon, Eva och Dana.

Tre veckor gör ingen till seglare. Jag vet bara att jag vill fortsätta lära mig, helst tillsammans med tjejerna.

De sista raderna skriver jag på flygplatsen. Vi flyger hem via Istanbul eftersom jag bad Eva hitta billiga biljetter, och det gjorde hon. Det blir en lång resa hem, men hon hittade dem.

Vi är trötta och solbrända. Saltet sitter fortfarande kvar på huden och jag längtar redan tillbaka till rodret.

Efter fyrtio år som upptäcktsresande trodde jag att jag visste hur världen kunde utforskas. Sedan gick jag ombord på en gammal segelbåt i Grekland och upptäckte en hel värld som hade funnits där framför mig hela tiden.

Jag hade missat havet.