Inför vägen till att bli äventyrare: Filmen jag aldrig planerade att göra
Fyra somrar, 5 600 kilometer och en dokumentär som långsamt blev något helt annat än den jag först hade tänkt mig.
När blir en resa en film?
När började egentligen Vägen till att bli äventyrare? Det är en fråga jag fått flera gånger den senaste tiden, och sanningen är att jag inte riktigt vet. Så har det varit med nästan alla dokumentärer jag gjort. Jag börjar med en idé, ger mig iväg och verkligheten leder filmen någon annanstans.
När vi kom hem från Grönland var jag ensamstående pappa och vi levde med en stor osäkerhet kring Evas syn. Jag visste inte hur framtiden skulle se ut och ville därför visa Eva och Dana så mycket av världen som möjligt medan vi kunde. Samtidigt ville jag fortsätta göra film. Det är trots allt mitt jobb.
När vi gav oss iväg på den första cykelresan sommaren 2020 hade jag alltså en idé, men ingen färdig film. Först efter den första resan, när SVT gick in i projektet, förstod jag att det verkligen skulle bli en dokumentär. Men jag hade fortfarande ingen aning om vilken film det skulle bli.
Mannen med cykeln
Från början tänkte jag ungefär som med mina tidigare filmer. Mannen med kamelen i Jemen, Mannen med barnvagnen i England, mannen med familjen på Grönland. Det här skulle kunna bli mannen med cykeln, eller mannen med döttrarna på cykel. Man ger sig iväg och ser vad som händer.
Och precis som tidigare blev filmen något annat.
För varje sommar förstod jag lite mer vilken film vi egentligen höll på att göra. Eva och Dana tog mer plats och jag mindre. De blev äldre, började ifrågasätta mig och fattade fler egna beslut. Det blev allt mindre intressant att höra vad pappa tyckte om resorna och allt viktigare att höra vad de tänkte.
Ville de verkligen vara där?
Det jag oroade mig mest för under de här åren var om de faktiskt tyckte om det här livet. Var det något de själva ville, eller följde de bara med för att pappa ville?
Samtidigt såg jag hur de förändrades. När vi kom hem från Grönland pratade de engelska, inte svenska. De var blyga och försiktiga utåt och höll sig gärna till varandra när de mötte människor de inte kände. Med åren blev de tryggare. Dana har blommat ut enormt, inte minst genom fotbollen. Eva är fortfarande Eva, mer eftertänksam och reserverad, men med en väldigt stark egen vilja. De har blivit två tydligt olika människor.
När filmen till slut hittade rätt
Filmen förändrades också i klipprummet. Under lång tid var jag orolig. Det tog en evighet att hitta fram och jag tyckte inte att vi kom någonstans.
Det var först när klipparen Jonas Kiplesund kom ner till Malmö som något lossnade. Plötsligt såg vi samma film och började förstå vad materialet egentligen handlade om.
Många kommer säkert att se Vägen till att bli äventyrare som en film om cykling eller äventyr. Jag hoppas att unga människor ser den och får lust att själva ge sig ut, och att familjer ser att världen inte är så farlig som den ibland framställs.
Om tjugo år
För mig har filmen också blivit något Eva och Dana kan ta med sig in i framtiden. Livet kommer att gå åt helvete ibland. Problem kommer att dyka upp och människor kommer att göra dem besvikna. Jag hoppas att de här resorna har gett dem erfarenheter som de kan använda när sådant händer.
Om de om tjugo år ser filmen och tänker: ”Vi förstod kanske inte allt då, men tack pappa för att du tog med oss. Det gjorde skillnad i våra liv”, då är jag nöjd.
Vägen till att bli äventyrare kommer på SVT Play den 27 september och visas i SVT1 den 1 oktober kl. 21.00.
#VägenTillAttBliÄventyrare #NoMapForGrowingUp #MikaelStrandberg #EvaStrandberg #DanaStrandberg #SVT #SVTPlay #Dokumentär #SvenskDokumentär #Långfärdscykling #Cykeläventyr #Familjeäventyr #Äventyr #Föräldraskap #Sverige #Turkiet #Namibia
Photo copyright: Sofie Rördam
