Inför Vägen Till Att Bli Äventyrare: Fyra somrar senare frågade jag Eva och Dana vad de minns
Under flera år har jag varit den som berättat om de här resorna. Jag har pratat om vad jag trodde att Eva och Dana lärde sig, hur de förändrades och hur vi förändrades som familj. Jag har försökt förstå vad fyra långa somrar på cykel genom olika delar av världen gjorde med oss.
Men det är förstås min version. Nu är Eva och Dana äldre, och när den svenska versionen av Vägen till att bli äventyrare var färdig satte jag mig ner med dem var för sig och ställde i stort sett samma frågor till båda. Jag ville veta vad de själva minns idag. Inte vad de sa när de var små och kameran rullade, och inte vad jag i efterhand hoppas att resorna betydde.
Deras svar är inte alltid lika. Eva minns först själva cyklingen: arbetet, morgnarna, packningen och känslan när dagens cykling äntligen var över. Dana tänker först på Namibia, djuren, lägerplatserna och kvällarna tillsammans. Eva säger att hon inte vill göra ännu en lång och fysiskt krävande cykelresa. Dana säger att hon gärna skulle göra en sådan resa varje sommar.
Svaren gavs till stor del på engelska. Jag har översatt dem till svenska och tagit bort en del rena upprepningar och felsägningar, men försökt behålla deras sätt att prata och tänka. När de inte minns säger de det. När de inte håller med mig får det stå kvar. Och när de svär har jag ibland låtit dem svära.
Den svenska versionen av Vägen till att bli äventyrare är 58 minuter och visas på SVT den 26 september och igen den 1 oktober. Samtidigt arbetar vi vidare med en längre internationell version på omkring 76 minuter.
När ni tänker tillbaka på alla fyra somrarna, vad är det första ni kommer att tänka på?
Eva: Cyklingen, eftersom den tog upp större delen av våra dagar. Jag tänker mycket på själva arbetet. Ibland när jag tänker tillbaka känns det nästan märkligt att vi faktiskt gjorde de där cykelresorna, eftersom vi inte gör något liknande idag. Så cyklingen är det första jag tänker på.
Dana: Namibia. Det var den roligaste resan, framför allt på grund av djuren. Då var jag också äldre och mer medveten om vad som hände omkring mig, så jag kunde verkligen se och uppskatta djuren.
Jag tänker också på Turkiet, framför allt maten och att jag fick åka luftballong. Men mest Namibia. Det var nog min favoritresa. Sedan kommer Grekland och Turkiet.
Kommer ni ihåg hur det kändes inför den allra första cykelresan?
Eva: Jag minns faktiskt inte särskilt mycket. Jag tror inte att jag tänkte så mycket på det. Jag förstod nog inte riktigt vad som skulle hända. Kanske var jag lite förväntansfull eftersom det var något nytt.
Jag minns däremot inte att jag var särskilt glad första dagen vi cyklade. Vi kunde inte cykla särskilt bra då, det var jobbigt och vädret var dåligt. Men sedan blev det bättre.
Dana: Jag tänkte nog inte särskilt mycket alls. Jag var mest glad över att få vara med mamma, dig och Eva. Jag tänkte ungefär: ”Yay, jag får vara med min familj.”
Jag tyckte också mycket om att vara framför kameran när jag var liten, så jag var ganska peppad över att vi skulle filma.
Det var först mitt under resan som jag började tänka: ”Varför gör jag det här? Det är för jobbigt.”
Vad var roligast med att vara ute så länge?
Eva: Jag tyckte om att komma in i rutinen. Vi cyklade och sedan slog vi läger. Att komma fram och sätta upp lägret var förstås bäst, eftersom det betydde att dagens cykling var över.
Vi åt också många middagar tillsammans. Det tyckte jag verkligen om, eftersom vi fick tid tillsammans som familj och fick höra många av dina historier. Jag tror att vi kom närmare varandra genom det. Och jag fick tillbringa väldigt mycket tid med Dana.
Dana: Jag älskade när vi slog läger mitt ute i ingenstans. Det var tyst, och jag, du och Eva kunde sitta och prata och ha det jävligt bra tillsammans.
Då glömde jag allt annat. Särskilt när vi åt. Vi kunde sitta där med nudlar eller något annat varmt när det var kallt, och jag tyckte verkligen om det.
Jag vill fortfarande göra sådant idag. Jag tycker om att vara långt från allting och kunna prata om vad jag vill. Vi gör inte riktigt det hemma, så de stunderna betyder mycket för mig.
Vad var faktiskt jobbigast för er?
Eva: Att vakna på morgonen och packa ihop allting. Jag hatade verkligen det. När man är barn är det inte särskilt kul att behöva gå upp klockan sex eller sju på morgonen.
De första tio minuterna på cykeln var också skitjobbiga. Jag ville inte cykla.
Och när vi hade haft en kort paus hatade jag att behöva börja igen, för jag ville bara fortsätta vila. Särskilt under långa och väldigt varma dagar.
Dana: Uppförsbackarna, hettan och när det var mycket trafik. Det var ett helvete. Jag hatade det.
Egentligen var ganska mycket jobbigt, men jag tyckte om pauserna. Det var värst när vi inte hade någon mat i närheten, när det var väldigt varmt och när vi behövde gå upp tidigt på morgonen.
Fanns det någon gång när ni verkligen ville sluta och åka hem?
Eva: Jag tror faktiskt inte att det fanns någon gång när jag verkligen ville åka hem.
Däremot fanns det dagar när jag verkligen hatade mitt liv. Det hände oftare i Turkiet och Namibia när det var väldigt varmt.
I Namibia var vi sjuka, och jag ville verkligen inte cykla. När vi hade haft en veckas paus var det väldigt jobbigt att börja igen. Jag ville bara fortsätta vila och bo på hotell.
Men jag ville inte åka hem. Jag ville bara slippa börja cykla igen.
Dana: Ja. Framför allt i Turkiet och Namibia, när vi hade cyklat i flera dagar, det var fruktansvärt varmt och mycket uppför.
Jag minns en lång sträcka i Namibia där det nästan inte fanns människor, affärer eller mat. Det kunde vara fem mil till nästa samhälle. Vi var tvungna att bara fortsätta.
Jag var så trött. Vi gick upp väldigt tidigt varje dag och började cykla, och hettan var outhärdlig. Då ville jag verkligen åka hem.
Fanns det någon gång när jag ville stanna men ni ville fortsätta?
Eva: Ja, på den första cykelresan. Det finns också med i filmen. Du funderade på om vi skulle stanna och sova, men jag och Dana ville fortsätta eftersom det var sista dagen. Vi ville bara komma fram och avsluta resan.
Vi var väldigt glada då.
Dana: Oftast när du säger att vi måste stanna tänker jag ungefär: ”Bra”, för jag är också trött. Och oftast har du faktiskt en anledning.
Men på den första cykelresan, på sista dagen, ville du stanna och sova. Jag sa nej. Jag ville komma fram. Jag ville se hunden. Jag ville bara vara där.
Jag minns också när du var sjuk i Namibia. Först ville jag fortsätta så att vi kunde få det överstökat, men sedan såg jag hur sjuk du verkligen var. Då tänkte jag: ”Okej, vi stannar.”
Vi bråkade en del. Vad handlade bråken om?
Eva: Oftast var vi trötta och du pratade och jag och Dana bara inte orkade höra mer.
När jag var trött kunde du prata om saker jag inte brydde mig om. Och ibland hatade jag verkligen din väldigt entusiastiska röst. Jag blev irriterad av den.
Jag antar att du ofta hade rätt. Fast egentligen handlade det inte så mycket om vem som hade rätt. Vi bråkade för att vi var trötta.
Dana: Vi bråkade, ja.
Ofta var det för att jag var trött och tänkte: ”Jag vill inte göra det här. Jag är förbannad. Jag hatar er.”
Det var faktiskt ofta jag som var jobbig. Men ibland var du också extremt irriterande.
Det var framför allt du och jag som bråkade.
Tyckte ni att jag bestämde för mycket?
Eva: Under de första två eller tre resorna bestämde du nästan allt. Vart vi skulle, vad vi skulle göra, när vi skulle stanna och när vi skulle ta paus.
Men det störde mig faktiskt inte. Jag tyckte om att bara följa någon. Jag brydde mig inte särskilt mycket om att fatta beslut, och det gör jag fortfarande inte.
I Namibia frågade du mer vad vi tyckte och vi fick större inflytande. Men det var fortfarande mest du som bestämde, och det hade jag inget större problem med.
Dana: När jag var yngre brydde jag mig inte. Jag tyckte snarare det var skönt att du gjorde allt, för då slapp jag. Jag är lat.
Nu när vi har blivit äldre gör vi mer själva. Eva köper biljetter, jag packar och vi är mer med och planerar vart vi ska och hur vi ska göra.
Men jag tyckte faktiskt om när du skötte allt också.
När började ni känna att ni kunde lösa saker själva utan att fråga mig?
Eva: Kanske i Turkiet eller Namibia. Då var jag äldre och förstod mer. Framför allt när det handlade om läger och sådana saker. Jag har faktiskt inte tänkt särskilt mycket på det.
Dana: Någonstans mellan Turkiet och Namibia.
Då började jag tänka: ”Okej, jag klarar det. Jag är självständig. Jag behöver inte din hjälp.”
Det var kanske också för att jag inte ville ha din hjälp. Jag kunde vara ganska trotsig och tänka: ”Jag kan göra det själv.”
Finns det något ni lärde er på resorna som ni faktiskt använder idag?
Eva: Ärligt talat vet jag inte riktigt.
Det mesta jag lärde mig var sådant som hade med camping att göra.
Du pratar ibland om uthållighet, om att kämpa mot ett mål och fortsätta även när det är jobbigt. Jag kan kanske se att vi lärde oss något sådant.
Men ärligt talat vet jag inte riktigt.
Dana: Jag lärde mig att säga ifrån om jag tycker att något är fel. Jag lärde mig också att vara mer självständig och ta tag i saker själv.
Det har hjälpt mig i skolan också. Inför resorna tog vi ibland reda på saker om platserna vi skulle till, maten och annat, och det har gjort mig bättre på att söka information och ta reda på saker själv.
Jag tror också att jag har blivit snällare och mindre dömande. När man kommer till platser i Turkiet eller Namibia där människor har mycket mindre än vi har börjar man förstå saker på ett annat sätt. Man tänker efter mer innan man dömer någon.
Och hemma, i skolan och på fotbollen försöker jag rätta till saker när jag gjort fel och göra bättre ifrån mig nästa gång.
Vad lärde ni er om människorna vi mötte?
Eva: Jag lärde mig nog att väldigt många människor är snälla.
Fast jag tänkte inte särskilt mycket på det under själva cykelresorna. Jag var ofta för trött och ville egentligen inte prata med någon.
Men de flesta människor vi mötte var snälla.
Dana: Jag var väldigt blyg och ganska rädd för världen innan vi började resa så här.
Sedan kunde du säga till någon: ”Vi har ingenstans att sova”, och människor svarade: ”Självklart, ni kan sova i vår trädgård.”
Jag blev väldigt tacksam. Jag hade inte förstått att människor kunde vara så snälla.
Jag lärde mig att om man frågar någon vänligt så vill väldigt många faktiskt hjälpa.
Finns det något jag säger om resorna som ni tycker att jag har helt fel om?
Eva: Inte direkt. Jag vet faktiskt inte.
Dana: Nej, jag kan inte komma på något särskilt.
Om någon säger att ni bara blev släpade med på mina expeditioner, vad skulle ni svara?
Eva: Jag vet faktiskt inte riktigt vad det betyder. Kan jag hoppa över den frågan?
Dana: Om det betyder att vi bara följde med utan att själva vilja det så tycker jag inte att det stämmer.
Jag ville följa med på de här resorna. Jag tycker väldigt mycket om dem, och jag tror att de har gjort något bra både för oss som familj och för mig som person.
Om ni fick göra om de fyra somrarna, vad skulle ni göra annorlunda?
Eva: Jag tror inte att jag skulle ändra särskilt mycket.
Jag tycker att jag kunde vara väldigt jobbig ibland, så det skulle jag kanske vilja ändra.
Och jag skulle försöka titta mer omkring mig och verkligen ta in landskapet och det vi upplevde. Nu när jag ser tillbaka på det inser jag hur häftigt mycket av det vi gjorde faktiskt var.
I Namibia önskar jag att jag hade lärt mig mer och tittat mer på djuren. Jag saknar det idag.
Dana: Jag tror egentligen inte att jag skulle ändra någonting. Det som hände har hänt.
Men jag var väldigt pinsam ibland. Jag skulle nog försöka vara lite mindre jobbig och uppskatta allting mer.
Jag skulle också vilja lära mig mycket mer om djuren. Vi åkte på safaris där människor berättade om djuren, men ibland lyssnade jag inte ordentligt.
Jag skulle vilja åka tillbaka och lära mig mer om djuren och också mer om Namibias och Turkiets historia.
Skulle ni göra en sådan här långresa med mig igen idag?
Eva: Jag tror inte att jag skulle göra en sådan långresa igen.
När jag var liten tänkte jag inte så mycket. Jag bara gjorde saker.
Nu när jag är äldre tycker jag inte särskilt mycket om långa campingresor. Kirgizistan till exempel tyckte jag verkligen inte om.
Jag vill göra mer av mina egna saker nu, och skolan är väldigt viktig för mig.
Efter skolan har vi pratat om att kanske göra en resa under ett år, och det tycker jag låter ganska coolt. Men jag vill inte göra sådana här långa resor där allt handlar om hårt fysiskt arbete.
Jag är inte särskilt intresserad av det längre.
Och både du och Dana har blivit mycket starkare än jag, så det är inte särskilt roligt när ni båda är jättestarka och jag bara är där.
Dana: Ja. Absolut.
Jag älskar att campa och att se nya saker. Jag tycker om att komma bort från skolan, fotbollen och allt annat ett tag.
Det gör mig glad.
Jag tycker att de här upplevelserna tillsammans med familjen har lärt mig väldigt mycket.
Om jag kunde göra en sådan resa varje sommar skulle jag gärna göra det.
Vad är den största skillnaden mellan den ni var på den första resan och den ni är idag?
Eva: Jag har mycket fler egna tankar nu och andra intressen än jag hade då.
Och jag och Dana har kommit mycket närmare varandra. Vi är mer lika varandra i våra personligheter nu och jag trivs mycket bättre med henne idag.
Dana: På den första resan gjorde jag egentligen inte så mycket. Jag var mest arg och tänkte: ”Varför är jag här? Jag vill vara med Eva. Jag vill åka hem och äta godis.”
Nu är jag väldigt nära Eva. Vi är snälla mot varandra och vi har blivit mycket mer som kompisar. Vi är mer lika idag än vi var då.
Och mycket av det jag har lärt mig under de här åren har jag nytta av nu.
När jag var liten var jag mest bara med. Jag tänkte inte särskilt mycket på vad vi faktiskt gjorde.
När ni såg den färdiga filmen, var det något ni hade glömt eller såg på ett annat sätt?
Eva: Inte direkt. Vi har sett filmen så många gånger nu att jag nästan inte minns vad jag tänkte första gången.
Dana: Första gången jag såg filmen tittade jag mest på hur pinsam jag var. Jag var generad.
Men det fanns också mycket jag hade glömt. När jag såg vissa saker tänkte jag plötsligt: ”Oh my God, just det där minns jag.”
Framför allt saker från Namibia. Vi bodde till exempel en natt på ett väldigt fint safari ställe. Det var första gången jag hade upplevt något sådant, och när jag såg det igen kom allting tillbaka.
Finns det någon scen där ni känner: Där ser man verkligen hur vi hade det?
Eva: Scenerna kring lägret.
När vi åt nudlar och gjorde oss redo för natten. Jag minns inte exakt vilken scen det är, men den visar vår vardag och hur vi var med varandra ganska bra.
Det är nog det som ligger närmast hur jag själv minns de där somrarna.
Dana: När jag fick matförgiftning.
Där var jag verkligen sjuk och trött och allting gick dåligt.
Jag tycker inte att filmen riktigt visar hur jobbigt det faktiskt kunde vara. Det fanns mycket hårt som vi gick igenom som inte riktigt syns.
Därför känns den delen, när jag är matförgiftad och allt är jobbigt, väldigt verklig för mig.
Vad tycker ni att filmen egentligen handlar om?
Eva: Framför allt om vår familj. Om hur vi fungerar tillsammans.
Också om mig och Dana och våra olika personligheter. Dana är mer… jag vet inte riktigt vad hon gör, och jag är mer tyst, antar jag.
Och om hur vi beter oss mot varandra när vi gör något svårt. Hur vi förändras och kanske kommer närmare varandra för varje sommar.
Dana: Om hur vi har vuxit upp.
Och om vad som händer när en familj är tillsammans och gör sådana här resor. Hur man kommer närmare varandra.
Om ni fick säga en enda sak till någon som ska se filmen, vad skulle det vara?
Eva: ”Tyckte du om den?”
Jag skulle mest vilja veta vad personen tyckte.
Kanske också: ”Vad tyckte du om mig?”
Dana: ”Titta inte på mig. Jag är så jävla pinsam.”
Det är nog det första jag skulle säga.
Men egentligen skulle jag säga: ”Jag hoppas att du tycker om filmen.”
Jag vill verkligen veta vad människor tycker om den.
Några frågor bara till Eva
I filmen säger du ibland att du inte förstår varför du gör det här. Minns du den känslan?
Eva: Ja. Redan från den första eller kanske den andra resan.
Dagens höjdpunkt var ofta att dagens cykling var över.
Den känslan följde nog med mig genom alla resorna.
Påverkade din ögonsjukdom själva resorna?
Eva: Jag tycker faktiskt inte att själva sjukdomen påverkade mig så mycket.
Det var medicinen jag hatade.
Att behöva ta medicin och ögondroppar ute när man redan var trött var verkligen jobbigt. Jag ville hellre göra det inne, där det kändes tryggare.
I Kirgizistan blev jag också sjuk av medicinen.
Och i Rwanda kunde jag inte svälja tabletter, så malaria tabletterna krossades och blandades i apelsinjuice. Vi kunde vara på väg till någon speciell middag och jag mådde bra, och sedan kom jag på att jag måste dricka den där juicen och började må illa.
Så medicinen kunde verkligen förstöra delar av upplevelsen.
Men själva sjukdomen tänkte jag inte särskilt mycket på.
Kände du ibland att du hade ansvar för Dana?
Eva: Framför allt under de första två resorna, när det var större skillnad på hur mogna vi var.
Men i Namibia var vi mycket mer jämlika.
I vissa saker var jag förstås hennes storasyster och hade lite mer ansvar. Men Dana var samtidigt mycket mer intresserad av själva äventyret och campingen än jag var, så när det gällde sådant kunde hon ofta mer.
Och du var med oss hela tiden, så jag behövde egentligen aldrig ta ansvar för henne på det sättet.
Några frågor bara till Dana
Du säger i filmen att du tycker om när jag visar hur man gör, men också att hitta egna lösningar. Minns du något exempel?
Dana: Framför allt när vi behövde hitta en lägerplats snabbt.
Du hade lärt mig vad man skulle leta efter, till exempel plana ytor och platser där det gick att sätta upp tält.
Sedan kunde jag säga: ”Okej, nu ska jag hitta något själv.”
Jag minns inget jättetydligt tillfälle, men sådana saker.
Vad var det hos mig som kunde göra dig riktigt förbannad?
Dana: Du kunde bara göra mig förbannad hela tiden.
Jag var förstås också väldigt trött.
Men du kunde säga: ”Du måste göra det här. Du måste göra det där.”
Och ibland sa du: ”Jag förstår vad du går igenom.”
Bro, du förstår inte vad jag går igenom.
Du har gjort sådana här expeditioner många gånger och så säger du till mig att du vet hur det känns?
Nej.
Och sedan säger du att du känner mig utan och innan.
Bro, håll käften.
Det behöver vi inte höra.
Du har pratat om både fotboll och om att bli äventyrare. Hur tänker du idag?
Dana: Jag vet faktiskt fortfarande inte.
Jag vill fortfarande göra båda.
Jag älskar fotboll. Jag älskar hela grejen.
Men jag älskar också att vara ute och upptäcka världen, för då får jag se den med mina egna ögon.
Jag tycker om att åka någonstans, arbeta länge mot något och sedan se vad det leder till.
Jag lär mig väldigt mycket när jag är ute och vandrar eller cyklar.
Så jag vet fortfarande inte.
Den svenska versionen av Vägen till att bli äventyrare är 58 minuter och finns på SVT Play från söndagen den 27 september 2026. Den visas i SVT1 torsdagen den 1 oktober klockan 21.00. Samtidigt arbetar vi vidare med en längre internationell version på omkring 76 minuter.
