Jag har det, pappa
För två år sedan gick vi genom djup snö på väg upp mot Bullberget utanför Lima.
Dana gick först. Hon hade gått där länge och brutit spår genom skogen. Snön var djup och det började bli tungt. Jag bar 23 kilo på ryggen och hade egentligen tänkt att turen också skulle bli träning för mig.
Men Dana ville gå först.
Till slut frågade jag:
– Ska jag ta över?
Hon tittade på mig.
– Jag har det, pappa.
Det var inget dramatiskt i hur hon sa det. Ingen markering. Hon sa det bara som om det var världens mest självklara sak.
Jag har det.
Jag minns att jag stannade till.
Hon behövde faktiskt inte min hjälp.
När jag skrev om den dagen första gången var Eva 14 och Dana 12. Nu är de 16 och 14.
Två år är inte särskilt mycket när man är i min ålder. Men med barn händer nästan allt på två år.
Det jag såg en liten glimt av där i snön har blivit vår vardag.
De behöver mig mindre.
Och det är märkligare än jag trodde att det skulle vara.
Jag har ju velat det här. Hela poängen har varit att tjejerna ska kunna klara saker själva. Inte behöva ringa pappa så fort något går fel. Kunna laga mat, ta sig någonstans, prata med en vuxen, säga ifrån, fatta ett beslut och stå för det.
Nu gör de det.
Eva går ibland själv till läkaren. För några år sedan hade det varit otänkbart. Då var jag med överallt, lyssnade, frågade, försökte förstå och kom ihåg vad läkaren sa.
Nu säger hon ungefär:
– Jag fixar det.
Och hon gör det.
Om ett par veckor ska hennes vänstra öga opereras igen. Där fungerar förstås inte min fina teori om att barn ska klara sig själva särskilt bra.
Där är jag bara pappa.
Jag oroar mig.
Jag skulle helst vilja kunna ta hennes plats, fixa problemet och se till att allt blir bra.
Men det kan jag inte.
Jag kan följa med. Finnas där. Fråga hur hon mår. Försöka att inte göra min oro till hennes.
Resten är hennes.
Dana har fotbollen.
Just nu kretsar väldigt mycket i hennes värld kring träningar, matcher och laget. Hon organiserar sitt liv efter det. Hon vet när hon behöver äta, när hon behöver vila och vad hon ska ha med sig.
Hon lagar dessutom mat själv numera.
Det där låter kanske inte särskilt märkvärdigt, men jag lägger märke till sådant.
För några år sedan var jag den som ordnade allting.
Nu kan jag komma in i köket och upptäcka att hon redan har löst det.
Samma unge som gick först genom snön och inte ville lämna över jobbet till pappa.
Det finns något konstigt inbyggt i föräldraskapet.
När barnen föds gör man allt för dem. Sedan ägnar man år åt att lära dem att man inte behövs.
Först håller man handen när de går över gatan.
Sedan går de själva.
Först packar man väskan.
Sedan glömmer de något och får lösa det.
Först berättar de allt.
Sedan upptäcker man att de har ett helt liv som pågår utan att man känner till varje detalj.
Och det är förstås precis som det ska vara.
Men ingen berättar riktigt hur det känns när det fungerar.
Man blir stolt.
Och lite ledsen.
Under våra resor var jag nästan alltid den som hade det yttersta ansvaret. Jag bestämde ofta när vi skulle stanna, var vi skulle sova, vilken väg som var rimlig och när vi faktiskt var tvungna att fortsätta trots att någon var trött och förbannad.
De var barn.
Nu förändras rollerna.
Det är inte längre min uppgift att tala om för Eva och Dana hur deras liv ska se ut.
Och jag hoppas verkligen inte att de tror att de måste leva som jag.
De behöver inte bli äventyrare. De behöver inte göra expeditioner. De behöver inte cykla genom Afrika eller försöka imponera på någon genom att göra livet så svårt som möjligt.
Det vore att missa hela poängen.
Det jag hoppas finns kvar från våra år tillsammans är något mycket enklare:
Att de vågar välja.
Att de vet att något kan vara jobbigt utan att vara farligt.
Att ett misslyckande inte är hela världen.
Och att pappa inte alltid har rätt.
Sedan filmen Vägen till att bli äventyrare kom ut har många frågat om tjejerna verkligen ville följa med på resorna.
Jag förstår frågan.
Men ju längre tiden går desto mer intresserad är jag av en annan:
Vad gör de med erfarenheterna nu?
Det vet jag inte.
Och jag börjar förstå att jag inte heller ska veta allt.
De håller på att skapa sina egna världar.
Jag märker det i små saker.
Kramarna blir färre. Samtalen förändras. De säger emot mer. De berättar inte allt. De väljer själva när de vill ha hjälp och när pappa helst ska hålla käften.
Det kan sticka lite.
Men jag skulle aldrig vilja byta tillbaka.
För då skulle jag också behöva ta ifrån dem allt det de har blivit.
Den där dagen på Bullberget kom vi till slut upp.
Vi åt varm choklad, kanelbullar, korv, chips och godis. Sådant är också en viktig del av expeditionslivet när man är tolv år.
Sedan gick vi ner igen.
Ingen stor expedition. Ingen historisk bedrift.
Bara en dag med min dotter i snön utanför Lima.
Men två år senare minns jag fortfarande hennes svar när jag erbjöd mig att gå först.
Jag har det, pappa.
Förmodligen är det just det jag har arbetat för under alla dessa år.
Att en dag kunna fråga:
– Behöver du hjälp?
Och få svaret:
– Nej.
Jag har det.
Och sedan ha vett nog att stå kvar och låta henne fortsätta själv.
