När jag vände mig om såg jag en stor brunbjörn på stranden, bara 20 meter bort mellan oss och vår kanot, den vädrade ivrigt och stirrade mot oss. Det var en av de vackraste björnar jag någonsin sett. Pälsen glittrade i solen, ramarna var grå av ålder och han verkade överraskad att se oss. Just då visste jag inte om det här var samma björn som jag skjutit mot från vår kanot tio minuter tidigare eller om det var en annan. Den första björnen hade fallit, efter minst tre träffar nedanför hans vänstra axel, och innan jag hunnit ladda om hade han sakta släpat sig in i den täta tajgan. Men den här tog i stället ett steg framåt, stannade igen och reste sig på bakbenen medan han vädrade än mer ivrigt. Jag kastade ett öga mot min unga färdkamrat Johan och insåg plötsligt att han var obeväpnad. De ryska myndigheterna hade bara givit tillstånd för oss att medföra ett gevär, och i samma ögonblick kom jag ihåg vad någon sagt just när vi skulle ge oss iväg på vår Expedition:

”Kanske du ska försöka” sa jag lugnt till Johan och räckte honom geväret samtidigt som jag tog ett steg nedför den branta nipan och ut ur den täta skogen.

Mitt uppträdande förbluffade först björnen, men plötsligt kom han rusande uppför den branta sluttningen, vände sig mot oss och kom mot oss med bestämda steg.

Plötsligt stannade björnen igen, tio meter ifrån oss, och reste sig åter på bakbenen. Johan sköt björnen i buken; jätten föll bakåt, rullade nedför slänten och rätt ut i den stritt strömmande floden. Förstummade såg vi björnen spolas bort. Vi hade dödat till ingen nytta och jag kände mig mer olycklig än någonsin. Och fruktansvärt hungrig. Vår expedition utför Kolymafloden långt borta i nordöstra Sibirien hade ännu bara varat en månad, det var i slutet av augusti och vi var redan på svältgränsen.

”Vi måste vara skärpta och vaksamma” rådde jag Johan med uttröttad röst medan han laddade om, ”vi vet inte ännu om här finns en björn till. I så fall är den allvarligt skadad och därför livsfarlig.”

Rådet var meningslöst. Johan, bara 21 år och på sin första expedition, var bräddfull av adrenalin. Han darrade av upphetsning, koncentration och nervspänning. Jag grep tag i en yxa från kanoten, i förhoppningen att den kunde bli värd något som försvarsvapen om det skulle behövas, och tillsammans gick vi försiktigt in i den täta tajgan. Under en timme undersökte vi området grundligt och drog sedan slutsatsen att det hade varit samma björn och att dess märkliga beteende kom sig av att den skadats allvarligt när jag sköt honom från kanoten. (En svensk björnexpert trodde, när jag berättade för honom om tassarnas mått, att det var en björnhanne som vägde runt 400–450 kg.)

”Inget kött, inget skinn, inget käk” sa Johan modstulet när vi återvände till kanoten för att fortsätta utför floden. ”Och inte fångar vi tillräckligt med fisk. Vi kanske inte är duktiga nog som trappers?”

”Oroa dig inte” svarade jag uppmuntrande, ”om vi bara fortsätter jobba på så kommer det att vända förr eller senare.”

Men i sanningens namn visste jag att om vi inte kunde vinna över de lokala jakt- och fiskegudarna till vår sida inom en vecka så skulle vi inte komma fram till vårt mål i Ambartjik Sundet, tio månaders och 3500 km:s färd vidare norrut.

Ett av Expeditionens mindre viktiga syften var att utröna om vår skicklighet att jaga och fiska skulle räcka för att låta oss överleva den vilda sibiriska tajgan och tundran längs Kolymafloden. Viktigare var då att ge en innehållsrik redogörelse för denna okända del av vår värld. Detta var väsentligt, för under våra inträngande förberedelser hade vi insett att inte ens ryssarna eller sibirierna själva hade en fullständig uppfattning om området längs Kolymafloden. Hindren var kylan, avståndet, storleken och avskildheten. Området var orört, avlägset och okänt. Och ett av jordens kallaste bebodda områden. Huvudsyftet var att bygga en bro mellan våra kulturer och att bredda västvärldens kunskap om hur ryssar och sibirier lever. Vi ville upptäcka ryssarnas och sibiriernas temperament. Vi trodde det kunde ge ett perspektiv på framtidens livsstil. Vi ville också upptäcka hur området påverkats av de enorma samhällsförändringar som följde på Sovjetunionens kollaps. Och vi visste att 3,5 miljoner människor förlorat livet i Stalins koncentrationsläger – gulag – längs floden. Ännu ett folkmord, vilket behövde dokumenteras grundligt och skyndsamt. Ytterligare en viktig uppgift var att dokumentera de lokala folkslagen. Jakuter, evener, tjuktjer och i synnerhet jukagirerna, av vilka endast 400 individer överlevt sovjeteran. Samtliga boende i ett av de kallaste bebodda områdena på jorden. Därför var ytterligare ett specifikt syfte att utröna om de infödda folken längs Kolyma genetiskt skiljer sig från västeuropeer i sin förmåga att överleva i denna obarmhärtiga kyla. Under våra förberedelser hade vi också insett att polarforskningens korta historia, fylld av förfrysningar och död, dominerades av människor som fötts och växt upp i städer. Då trodde vi att folk som vi, som fötts, växt upp och fortfarande bodde i norra Skandinaviens glesbygder, vore fysiskt betydligt mer lämpade att uthärda polarområdenas kyla och strapatser. Därför hade vi även tillämpat de gamla pälsjägarnas tradition att lägga på sig en enorm övervikt i form av kroppsfett innan vintern kom, så den dag i början av augusti när vi lyfte i vår kanot i floden hade vi lagt på oss var sina 20 kg. Dessa var dock försvunna när vi hade vårt jaktmöte med björnen, efter bara en månads paddling. Allt på grund av att vi, alltsedan vi tidigt i augusti satte vår kanot i floden, hade pressats till vårt yttersta såväl fysiskt som mentalt.

”Johan!” skrek jag i panik, ”jag sitter fast under kanoten!”

På samma gång som Johan med uppbjudande av alla sina krafter lyckades dra bort kanoten från mig drogs jag ner i forsen och drogs snabbt iväg av den starka strömmen. Jag virvlade iväg som en liten pappersbit och skulle ha drunknat om jag inte haft turen att landa på den sandbank som jag försökt undvika att ramma med kanoten och som varit skälet till att vi hoppat ur kanoten för att försöka styra om den.

”Är du okej?” frågade Johan, utmattad.

”Ja” svarade jag, skräckslagen, ”men jag är livrädd varje sekund vi är i kanoten. Om den kantrar är vi döda!”

”Då är det väl bäst att vi inte kantrar då” sa Johan lugnt, något som fick oss båda att skratta och, för en liten stund, lugna ner oss.

Vi släpade upp vår överlastade kanot på banken och tog en kort rast för att koncentrera oss, medan enorma vattenmassor sköljde förbi oss på båda sidor. Regnet öste ner, det var Expeditionens tredje dag och vårt liv hade med en gång övergått till en ständig kamp för livet. En häftig tyfon hade drabbat det obefolkade, orörda och vilda bergsområdet och fått flodens vattennivå stiga sju meter på bara ett par dagar. Vi hade väntat oss en ganska lugn flod med relativt lätt paddling, eftersom det var i början av hösten, och att vi skulle kunna slå läger på flodstranden och fördriva kvällarna med jakt och fiske. I stället hade tyfonen gjort floden till en bred och vild ström fylld med snabbt flytande trädstammar, våldsamma forsar och oförutsebara sandbankar som var svåra att se när vi navigerade genom höga vågor.

”Dags igen för total koncentration!” sa jag till Johan när vi drog ut kanoten igen från sandbanken, rätt in i en ny fors.

Jag var skräckslagen varje sekund där jag satt i kanotens för. Vår överlevnad vilade i hög grad på min unge kamrats kunskaper och hans förmåga att styra genom forsarna, undvika att krocka med snabbt flytande träd eller fastna på ett som strandat. Vi pratade inte alls. Att göra det skulle ha inneburit en farlig förlust av vår koncentration. Jag bara satt där i fören och väntade på hans vrålade instruktioner när vi kom in i ett område med höga vågor:

Omedelbart paddlade jag för livet. När vi paddlat några timmar såg vi ett moln av sprutande vattendroppar och förstod att något än värre fanns framför oss. Fantastiskt nog upptäckte vi lite lugnt vatten till vänster och jag ropade med lätt panikslagen röst:

Johan hojtade tillbaka:

Till min förundran klarade han att svänga kanoten mitt i en otäck fors och vi fann oss möta strömmen. Vi paddlade som galna under vad som verkade vara en evighet. Till slut nådde vi stranden. Vi hade inte sett så lugnt vatten sedan vi börjat vår paddling. Ett kort ögonblick kändes det som att vi kommit till fredad tillflyktsort. Åtminstone till den sekund när moln av myggor kom och drev oss galna. Vi band fast kanoten vid ett träd och gick in i skogen. Det var vår första kontakt med den sibiriska tajgan och det var en otäck överraskning. Vi var riktiga skogsmänniskor, men det vi var vana vid var den lättsamma och kultiverade skandinaviska tajgan, där man färdas lätt. Nu kunde vi inte komma ett steg framåt.

”Det blir bättre bara vi kommit in en bit” sa jag lugnande till Johan. ”Så här är det i alla djungler i världen.”

Jag hade fel. Skogen var så gott som ogenomtränglig och på en timme kom vi bara hundra meter framåt. Och lika lång tid tog det att återvända till kanoten. Vi kom aldrig så långt att vi kunde se vad som låg framför oss.

”Det är bara att försöka och hoppas på det bästa” sa jag. ”Och om vi är helt koncentrerade så klarar vi det.”

Vi försökte att korsa floden igen, och trodde att det skulle vara lättare att ta sig fram på den sidan. Men så snart vi nådde mitten av floden blev strömmen och forsarna för starka. Med eller mot vår vilja kom vi att ta den sämsta tänkbara vägen genom forsarna. Innan jag hann skrika ut min fruktan hamnade vi i en serie av höga vågor som än tornade upp sig över oss, än låg under oss. Vågorna bara kastade oss runt, bortom vår kontroll, och kanoten kved under misshandeln. Och plötsligt, just som jag var övertygad om att det var slut med oss, var vi på andra sidan.

”Jag har aldrig varit så skiträdd under alla mina tjugo år av extrema äventyr” anförtrodde jag Johan, skräckslagen och lättad.

”Jag älskar det!” hojtade Johan lyckligt. ”Mera sånt!”

Om bössan varit inom räckhåll just då skulle jag skjutit honom! Som tur var för honom så sa han inget mer de närmaste två timmarna. Vi bara fortsatte, genom den ena följden av forsar efter den andra, och efter fem timmars kamp att inte kantra var vi alltför utmattade för att kunna fortsätta. Vi stannade vid den första fläcken högre mark vi hittade. En lerig glänta i tajgan väntade oss, med moln av myggor. Det tog oss två timmar att bära all vår utrustning några hundra meter inåt land för att inte bli översvämmade, men när vi väl började resa vår tepee insåg vi att vi inte skulle kunna sova heller denna natt. Vattennivån i floden steg snabbt. Vid sjutiden föll mörkret. Vi satte väckarklockan att ringa var femtonde minut så vi skulle komma ihåg att kolla vattenståndet. Klockan elva insåg vi att vattnet skulle nå oss under natten. Och vi insåg mycket väl att varje försök att paddla i mörkret omgående skulle ta livet av oss. Allt vi kunde göra var att på något sätt försöka härda ut till gryningen. Vi packade kanoten i mörkret, anfallna av oräkneliga myggor, knott och flugor, och vi stod bredvid den i mörkret tills vattnet nådde oss över knäna klockan tre på morgonen. Då satte vi oss i kanoten, band fast den vid ett stadigt träd och väntade. Väntan var påfrestande, eftersom vi var iskalla av att vara ständigt genomblöta till märgen. Så snart gryningen kom tog vi ett djupt andetag, lossade repet och begav oss, totalt koncentrerade, ut på ännu en dag av osäkerhet.

Vi fick ingen riktig sömn på tio dagar, och avsaknaden av vila gjorde det svårt att hålla sig skärpt. Varje dag hade vi flera tillbud. Det svåraste var emellertid bristen på mat. Trots att vi hade 350 kg utrustning så var bara en liten andel mat. Sådant som ris, pasta, matolja, vetemjöl, massor av salt, socker, trettio mål frystorkad mat, kaffe, tepåsar, buljongtärningar och havregryn. Vår ursprungliga tanke var att vi skulle jaga och fiska inte bara för att överleva utan så att vi fick tillräckligt med kött och fisk som vi kunde torka inför den annalkande vintern. Översvämningen gjorde givetvis detta omöjligt. Och när vi mötte brunbjörnen, efter fyra veckors besvärlig och krävande paddling, var det rena överlevnadsinstinkten som fick oss att skjuta. Vi hade i stort sett slut på alla våra förråd, utom salt och pasta. Trots att vi tragiskt nog dödade ett djur och förlorade en stor mängd kött och en bra fäll så skärpte episoden våra instinkter på ett dramatiskt sätt. Och därefter fick vi Naturens Gudar på vår sida. Floden sjönk, och bara ett par dagar efter vi förlorade björnen fick vi 15 kg forell och lokala fiskar i våra nät och sköt två rejäla harar och en fasan. De följande två månaderna, september och oktober, fångade vi över 150 kg fisk i våra nät, ett fåtal fångades med västerländska drag eller flugor. Och varje dag, ett par timmar innan mörkret föll, turades vi om att leka jakthund enbart för att driva jättelika sibiriska harar ur deras gömställen. Det var busenkelt. Allt vi behövde göra var att upptäcka vilket område de fanns i; en av oss tog rollen av skällande hund och begav sig av in i den täta tajgan. Den som hade bössan ställde sig på pass och väntade ivrigt på att hunden skulle göra sitt jobb. Det var något av den mest intressanta jakt jag upplevt. När den mänskliga hunden skällde ett skall betydde det att han upptäckt en hare, två skall att den var på väg rakt mot passet, och tre skall i följd att den borde vara mitt framför skytten just då! Den här tiden lyckades vi samla tillräckligt med kött och fisk för att inte bara överleva utan även lägga på oss vikt så att vi kunde möta ett av jordens kallaste klimat – vintern vid Kolyma.

Han hade drabbats av ännu en diarréattack. För tredje gången på en timme tvingades han sätta sig på huk och dra av sig byxorna. Och de tre paren handskar. Varje gång hade han känt hur det i ett av hans fingrar först brände till, sedan blev okänsligt. Första stadiet av en kylskada. Jag skymtade honom knappt i midvinterns eviga mörker, och jag huttrade våldsamt. Precis som jag gjort varje dag sedan vi lämnat den lilla orten Zyryanka fyra veckor tidigare, vid mitten av november.

”Det är nog bäst vi fortsätter” viskade jag.

Så andades jag ut, hostade, och hörde det karakteristiska klirrande ljudet när ens utandning blir ett regn av iskristaller, lokalt kallat ”stjärnornas viskning”. Det var 75? grader kallt och omöjligt att tänka en vettig tanke, omöjligt till och med att dagdrömma. Eller oroa sig. Det var rena rama överlevnadsinstinkten som talade om för oss att vi måste röra oss vidare, aldrig stanna. Därför fortsatte vi mödosamt genom mörkret, släpande våra 150 kg vardera bakom oss. Trots att flodisen täcktes av inte mer än en knapp decimeter snö så kändes det som att vi släpade våra pulkor över sand. Det blev inte bättre av att vi båda gick till fots, i stället för att åka skidor, sedan våra skidbindningar brustit när temperaturen gick under -50ºC. Samma öde drabbade de flesta metalldelar i vår utrustning. Den tunga lasten fick oss att svettas ymnigt hela tiden, men vi bara kunde inte stanna och rasta. Varje gång vi ändå gjorde det fick vi ytterligare forstskador på våra fingrar och kinder, det kändes som om vätskorna i våra knän och armbågar frös till is och vi började oemotståndligt huttra. Därför fortsatte vi röra oss framåt i det kompakta mörkret. Timme efter timme. Ständigt sätta en fot framför den andra. Att det var mörkt spelade ingen roll eftersom våra ögonbryn ständigt var täckta av is, så det var svårt att se något. Men så länge vi fortsatte röra oss så visste vi i alla fall att vi fortfarande levde. Åtminstone till det fruktansvärda ögonblick när vi behövde krypa in i tältet.

Sedan vi färdats minst en halv dag tog det oss inte många minuter att få upp tältet, men åtminstone en timme innan vi fick igång kaminen. Vissa nätter kom den aldrig igång. Problemet var den dåliga kvaliteten på den ryska bensinen. Den frös till is. Därför förvarade vi bensinflaskan i vår armhåla den sista timmen innan det var dags att slå läger, för att värma den. Vi visste alltid om den var användbar, för då läckte flaskan. Ändå tog det en timme att få igång kaminen eftersom den var helt nedisad och vi måste hälla bensin i en mugg och tända på för att avisa den. Samtidigt måste vi båda hålla oss aktiva hela tiden vi kämpade med detta, för att hålla den farliga apatin borta. Kylan fick oss fortfarande att darra, ibland hysteriskt. När kaminen äntligen fungerade kunde vi för en stund börja tänka tankar, men tyvärr innebar denna lättnad bara att vi blev än mer medvetna om hur kallt det var. När vi väl kommit in i våra sovsäckar visste vi att vi hade sex timmar oupphörlig smärta framför oss. Inte för att våra kylskador tinade, utan därför att det tog minst tre timmar att få kontroll över våra kroppar. Under den fruktansvärda tiden låg vi på rygg med kropparna krökta, försökte dämpa de värsta skakningarna, försökte vila så mycket som möjligt. Vi sov knappast alls. Det blev inte bättre av att vi behövde dela utrymmet i sovsäckarna med våra ansiktsmasker, handdator, satellittelefon, ficklampa, reservbatterier, kängor, sportkök och handskar. För det mesta rådde dödens tystnad utanför, även om vi någon gång kunde höra det ensliga ylandet av en varg i fjärran eller en enstaka knall när ett träd sprängdes av kylan. Vi tinade inte fullständigt denna natten heller.

”Dags att stiga upp” sa jag genom andningshålet i min sovsäck. ”Fyra dagar tills vi når Srednekolymsk.”

”Vad är klockan?” stönade Johan och mitt svar var enkelt. ”Jag vet inte, och vad spelar det för roll? Det är ändå mörkt hela tiden.”

Så snart jag rörde mig kände jag hur snö föll ner på mitt ansikte. Bara för att påminna mig om i vilket helvete jag befann mig. Det var becksvart och det tog alltid en stund att hitta ficklampan. Jag hade legat på den mesta tiden av natten. När jag tände den, fortfarande i sovsäcken, såg jag att vår andedräkt som vanligt skapat jättestalaktiter av snö som hängde ner från tälttaket. När jag hörde Johan röra sig insåg jag att jag måste försöka ta mig ut ur sovsäcken. Det kändes näst intill omöjligt. Kroppen var fortfarande stel, varenda muskel värkte, en brännande känsla i kinder, näsa och händer. Jag kände ingen som helst energi och hade svårt att koncentrera mig. Som vanligt kom Johan först ut ur sovsäcken och satte omgående på sig sin dunjacka, därefter ansiktsmasken och inledde kampen att få på sig kängorna. Han var mycket svag efter dagar av diarré men kämpade heroiskt på, gjorde allt helt instinktivt. Rutinmässigt gav han mig campingköket. För att kunna hantera det måste jag ta av mig ett lager handskar, och jag lyckades inte få tändaren att fungera trots att jag haft den i kalsongerna hela natten. Mina händer var alltför stela. Och köket var bottenfruset. Johan försökte han också men utan framgång.

”Jag tror vi får lov att hoppa över frukosten i dag” sa jag till Johan. ”Vi glömde stoppa bensinflaskan i sovsäcken i går kväll.”

Det enda positiva med att inte kunna laga mat var att vi slapp kondensen, som lade isbark på allting. Vi förspillde ingen tid att komma ut ur tältet. Det tog oss bara några minuter att få ut all vår utrustning ur tältet, bryta det och packa ihop allting i mörkret. På denna rutin följde dagens kyligaste ögonblick, när det var dags att ta av sig dunjackan och sätta sig i rörelse. Det tog åtminstone tre timmar innan man kunde känna sig skapligt varm. Under den tiden täcktes ansikte, näsborrar och ögon än en gång av is, så att det blev svårt att andas. Vi hostade i stort sett hela tiden. För att spara på batterierna färdades vi i mörker. Hela dagen. Tre dagar senare nådde vi jakutbosättningen Srednekolymsk.

Januari ägnade vi åt att tina upp i Srednekolymsk. Temperaturen låg ständigt under minus 50ºC. Här, hos några av de trevligaste och mest generösa människorna i världen kunde vi gå upp en del i vikt, något som behövdes för att vi skulle kunna klara de återstående 1500 km till Ambarchik Bay före slutet av april. Vi provade på deras lokala delikatesser såsom stroganina, frusen rå fisk som äts som glass, maxa, frysen rå lever inmundigad på samma vis, kokt älgmule med pasta, råa frusna hästtestiklar och mycket annat. Och lokalbefolkningen gav oss ett sunt perspektiv på extrem kyla. Många hade amputerade fingrar, armar, ben. De flesta hade ärriga kinder och hade förlorat nässpetsen. Och, sade de, det kunde varit värre. Vi kunde ha varit bland de olyckliga fångarna i en av Stalins gulag som man kunde se resterna av längs Kolyma. Många av dem frös ihjäl inom två veckor.

Trots att vi upplevde temperaturer under -50ºC under större delen av februari så var det en fröjd att färdas jämfört med den mörka midvintertiden. Hela månaden frös vi en hel del, men mitt på de flesta dagar nådde temperaturen upp till -35ºC vilket räckte för att man skulle tina, och vi kunde till och med stanna för en kortare rast utan att bli köldskadade. Vi drog våra pulkor från tidigt på morgonen tills ett par timmar före mörkret, hade inga svårigheter att tänka tankar under dagen, och sedan så reste vi vårt tält och ägnade ett par timmar åt att försöka få eld i kaminen. Slutligen gick det. Utrustningen kunde fortfarande brista i kylan, men med tre eller fyra dagars mellanrum stötte vi på pälsjägare och i deras blockhus var det varmt nog för att vi skulle kunna laga den hjälpligt. I mars hade vi mycket dagsljus och temperaturerna steg till att vara -40ºC även nattetid, och vi upplevde dagstemperaturer upp emot -18ºC. Vi nådde tundran i april och färdades snabbt över sastrugi och nådde vårt mål i Ambarchik Bay vid slutet av april 2005.