*(Swedish version first, the English one follows)
Nuuk
Två mycket uppfriskande dagar!
Och det beror inte på vädret som präglats av evig snöyra och starka vindar. Ett enastående dystert väder som tvingar folk att vara inomhus. Tjejerna har massor av överskottsenergi, så lugnet råder ej. Vilken skillnad emot när vi anlände, när vi bjöds på sol, klarblå himmel, frisk kyla och storslagna utsikter i alla väderstreck. Alla kunde vi göra av med energin utomhus. Jag påminns nu idag om vad Pam då sade vid vår ankomst, nämligen att det var rena turen, för hennes första månad i moderna Nuuk hade varit ett enda långt oväder, när hon knappt sett andra människor och alla höll sig inne förutom när de tog sig till eller från arbetet. Jag är dessutom fortfarande lite frusen, fingrarna har en bit kvar än och avsaknad av fett är ingen höjdare. (Och det lär inte bli bättre med tanke på de här sinnessjukt höga priserna!) Dessutom sover jag sov en galning, 8-10 timmar per dag. Tjejerna klarar sig bättre. Tveklöst är det så att det tar sin tid att vänja sig!
”Jag känner att det här verkligen är mitt hem”, påpekade de bägge grönländska tjejerna på engelska där vi satt på det mysiga kaféet Esmeralda och drack den dyraste kopp kaffet jag någonsin druckit. (50 spänn): ”Det känns i magen. Vi är ju vana med kylan, snön, snöstormarna, men vi kan glädja er med att stormen igår var första tecknet på att våren är på gång!”
De två driver ett produktionsbolag i Nuuk. Ja, en av dem är chef och den andre anställd, men de har samma pondus. De är mycket professionella, karismatiska, lite otåliga på storstadsnivå och kommer med många förslag. Och många åsikter. Chefen är lång och smal, har bägge armarna tatuerade och färgat hår, den anställde kunde vara modell. Bägge bär märkeskläder och de skulle passa in i vilken storstad som helst i världen.
”I Danmark frågar de om vi bor i igloo och äter isbjörn till middag”, berättar chefen med trötthet och tillägger: ”Det känns som om de hela tiden vill få en att känna sig mindre värd. På vilket annat ställe i världen, så blir folk intresserade när jag berättar att jag är grönländska, men i Danmark försöker de driva med mig och få mig att känna mig värdelös.”
”Än idag?” undrar jag förvånat och de bägge nickar.
Ända sedan vi hit kom och sedan jag träffat grönländare från olika samhällsskikt så har jag börjat förstå hur utspridd detta problem och beteende är. Alla jag pratat med, nämner det. Utan undantag. Även de som är gifta med danskar. Jag berättar att enda anledningen till att vi fick denna med grönländska mått billiga tvåa med storslagen utsikt för drygt 9000 svenska kronor i månaden berodde på att jag var svensk och att ägarens dotter varit till Stockholm där folk var helt fantastiskt intresserade och hyggliga.
”Din fördel som filmare på den här resan är att du är svensk och inte dansk. Då finns chansen att folk öppnar sig, annars skulle de stänga dörren till det innersta. Det är därför allt är i svart och vitt i media idag som finns om Grönland”, förklarar de innan vi säger takkus (adjö) till varandra.
Och så är det verkligen. Det är svårt att hitta någonting mitt emellan exotiska naturfolk i norr och tragiska barndomar med alkoholiserade föräldrar som dominerar bilden av Grönland. Ofta från just Danmark. Någonting är verkligen inte rätt här. Jag hakar upp mig på priserna igen. Det börjar alltmer framstå som det har att göra med ännu ett sätt att hålla grönländarna vid sin läst. Sådana här priser omintetgör ju möjligheten att resa, använda internet för att öppna sin värld och få hit investerare utifrån.
”Debatten här är också mycket i svart och vitt” , förklarar stadens teaterdirektör som jag besökte idag: ”Så fort man har åsikter som leder till att vi vill bli en egen nation och självstyre, så kallas man danskhatare. Och så blir diskussionen i svart och vitt.”
Tjejerna och jag besöker teatern, som verkar ny och det första vi ser är en utställning av foton från förr i tiden. Starka foton, en hel del på grönländska shamaner som med tiden raderades ut av kristna missionärer. Det skulle mycket väl kunnat ha varit en utställning i nordöstra Sibirien. Många av fotona är tagna av Lille Knud, den dansk-grönländske explorern Knud Rasmussen, vars farsa var en mycket viktig missionär på ön med Ilulissat som bas (f.d Jakobshavn) och Knud var en av de som förespråkade den tidens anda att lokalbrfolkningen skulle få möjlighet till alltifrån sjukvård till moderna varor som riktiga knivar med mera, och det gjorde att han och vännen Peter Freuchen (en gång i tiden ordförande för Explorers Club i New York) då startade den handelsstation i norr som döptes till Ultima Thule. Det gjorde att stationen blev i centrum för folk i trakten, en stor trakt, och kan man då till viss del säga att den första omflyttningen av grönländare började.
”Jag måste säga att jag inte fattar den här oron rörande självständigheten”, säger jag till den eleganta och mycket intelligenta teaterdirektören som bott på Åland, talar flytande svenska och låter nästan som en västerdalmas: ”Det skulle ju säkert få ner priserna direkt, investeringar komma och resurser finns ju.”
”Vi har tappat självförtroendet och tror på det vi blivit lärda i många hundra år, nämligen att vi inte klarar av att ta hand om oss själva”, förklarar teaterdirektören med självklarhet och jag tror henne.
Teaterdirektören är en inspirerande och imponerande kvinna. Helt klart är att det står bara inte rätt till här. Å ena sidan, dessa sinnessjuka priser, med så många transporter här varje dag från främst Danmark och Island, det finns ingen anledning till dessa höga priser utan det framstår mer som det är ett sätt att hålla kontrollen över invånarna här. De här priserna gör mig förbannad och jag måste ha tag på någon i ledande ställning som kan försöka förklara detta. Och jag blir nästan lika förvånad (förbannad) hur lite omvärlden vet om Grönland och får veta och få en mycket mer rättvis och spännande bild av ön än den som finns tillgänglig idag. Någonting är bara inte rätt.
PS. Jag har börjat fatta att den där initiala kyligheten i mötet med grönländare har bara att göra med att de är lite blyga. DS
(English version)
Nuuk
It has been two very uplifting days!
And that is definitely not due to the weather with prevailing snow storms and high winds. It has been a few sad days which forces people to stay indoors. My girls have loads of energy; therefore it has been hard to get any work done. But, what a difference this weather has been compared to the one when we arrived, which was a time of blue skies, sunny, clear and frisky days with great view in all directions. That time we got rid of all our energy in the great outdoors, but it turns out we were just lucky, because my wife said it was more or less like this all through her first month here. She hardly saw or came across any people outdoors and it seemed everyone moved briskly from their homes to work and back without talking. I am still a bit cold all over, my fingers is still way off being good in this weather and I realize I have way to little fat on my body right now. (And with these prices it won´t get any better!) On top of this, I sleep 8-10 hours a day, which in itself is extremely rare and odd. The girls are doing much better. There´s no doubt it will take some more time to fully adjust!
”I really feel this is my true home” , both young ladies told me in English whilst we were enjoying the comforts of a modern café named Esmeralda, where I drank the most expensive cup of coffee ever, (6 euros): ”I feel it in my gut, this is home. And we are used to the storms, cold, snow and we can give you some good news, the storms yesterday was a clear indication that the spring is coming up!”
The two run a production company in Nuuk. One of them is the boss and the other an employee, but they have the same strength and powerful charisma. They´re very professional, charismatic, a bit impatient like most city people and they give me loads of suggestions and opinions at the same time. The boss is tall and thin, both her arms are tattooed and her hair is partly colored, the other lady could be a model. Both of them have brand clothes and they would easily fit into any modern big city around the world.
“In Denmark we get asked all the time if we live in igloos and eat polar bear for dinner”, the boss tells me with some tiredness and adds: ”One gets a never ending feeling that one’s value is less than that of a Dane. In any other place on earth where I have been, when I tell people I come from Greenland, they get genuinely interested and happy. But in Denmark they make fun of me and make me feel worthless.”
“Is it still like this today?” I ask surprised and they both nod in reply.
Since the first day I came here, meeting Greenlanders from all walks of life, I have started to understand how spread out this problem and behavior is in Denmark. Every single one I have talked to so far, including people being married to Danes, some even being Danes, mention this fact. No exception so far. I tell them that the main reason we were able to acquire a for Nuuk prices relatively cheap two roomed flat with great views for around a 1000 euro a month, was all due to the fact that I was Swedish and the owner of the flat´s daughter had visited Sweden once upon a time and come away very happy after meeting genuinely kind and interested Swedes when they found out she was from Greenland.
”Your advantage as a film maker here in Greenland is the fact that you are Swedish and not Danish. That will help your possibilities for people opening up their doors and lives; otherwise some parts would be closed forever. This is the reason everything about Greenland today, is either painted in white or black”, they both explain to me before we say takkus (goodbye) to each other.
| And this is definitely the case. It has been very hard during months of research to find anything in between romanticized stories of hunters in the north who live in the wild and on the other side, the dark stories of tragic childhoods with alcoholic parents and substance abuse. Both sets of images very often originating from Denmark. Something is really wrong in all this. Not only these high prices, even though they´re getting on my nerves, because it shouldn´t have to be like this. And it seems like it is just another idea to keep the Greenlanders under control with prices so high, that most people cannot travel, cannot afford Internet to open up their world to the outside and even getting investors to arrive.
“Our debate is very much either in white or black” , explains Nuuk´s theater director who I visited today: “If I have opinions for example on Facebook that we want to become independent, then I get attacked for being a hater of Danes. And the discussion ends up in the extreme on both sides.” |
The girls and I visited the theatre today, which came across as almost new and fresh and the first thing we saw was an exhibition from the old days. Strong photos indeed, quite a few of them showing Greenlandic shamans, who eventually got wiped out by Christian missionaries. This could well have been an exhibition set in north-eastern Siberia. Many of the photos are taken by Lille Knud, the Danish-Greenlandic explorer Knud Rasmussen, whose dad was a powerful missionary in Greenland with Ilulissat as a base (formerly Jakobshavn). He was also the one who set up a trading station in the northwest called Ultima Thule together with Peter Freuchen (later president of the Explorers Club in New York), because who spoke strongly in favor of supplying Greenlanders with everything from medical care to knives of the day. This decision put the trading post in the center of local peoples life who came there from all over the gigantic north and I guess one can say this was the first kind of involuntarily movement of local people to one place.
”I have to say I don´t fully understand the reluctance for full independence” , I told the elegant and very intelligent theatre director who´s lived on the island of Åland and spoke fluent Swedish with a dialect very similar to my own which is very particular to other Swedes: “That would kill of the high prices, foreign investments would follow and resources, well, you have plenty of those.”
”We have lost our self-confidence and we still believe in what we have been told for hundreds of years, namely that we can’t take care of ourselves” , the theater director tells me with confidence and I believe in her.
The theater director is a very impressive and inspiring lady. There´s no doubt, something just isn´t right here. On one side, this insane high prices, which is so odd considering the frequent transports from Denmark and Iceland each day, well, there´s no reason for them and it does seem to be just another way to keep control. These prices make me angry and I will find somebody in charge who I hope can explain why and how they get away with it. And, I almost get as upset as regards to how little the rest of the world know about Greenland and how well they have been kept away from accessing fair, exciting and varied info. Something just smells rotten here.
PS. I have also realized that what I initially thought was a cold welcome, just is shyness, nothing else. DS
