Tvärs Över Frusna Gränser – skriven för Explorers Journal 2013. På engelska. Nu på svenska av anledning att jag föreläser i Stockholm om färden i oktober.
”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.
Men det var inte normalt ens för Jura och hans evenska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.
Renskötarna, som kommer från byn Arkah—ett av de sista stoppen på vår rutt—hade väntat i Uchugaj i två månader på vår ankomst. Den genomsnittliga vintertemperaturen här är −35 °C, men den sjunker ofta under −60 °C, som den gjort i flera veckor, vilket gör det svårt för renarna att beta. Permafrosten är mer än en kilometer djup och större delen av året är dagsljuset inte mer än ett svagt sken vid middagstimmen över horisonten, medan vinande vindar på över 90 km/h drar fram över snölandskapet.
Det var slutet av januari och termometern visade −58 °C. Vid den temperaturen blir kvicksilver fast och cognac tjock som sirap. Det är så kallt att träden exploderar, blå gnistor flyger från fallande stockar och när någon andas ut förvandlas andetaget till ett regn av iskristaller, följt av ett svagt klingande ljud som kallas ”stjärnornas viskningar”. Man måste hålla sig i rörelse för att inte bli farligt nedkyld. Efter en halvtimmes stillastående brände det i båda mina kinder och jag förstod att köldskadan jag fått under tiden i Kolymas östra delar nästan tio år tidigare hade återvänt.
Då insåg jag att de två månadernas förberedelser—direkt efter en expedition till Jemen där temperaturen översteg 53 °C—inte räckte. Men när chansen dök upp att göra en dokumentär för Outwild Television kunde jag helt enkelt inte säga nej.
Förutom att snabbt samla all research började jag träna hårt och äta som besatt för att lägga på mig extra vikt. Varje morgon drack jag stora mängder olivolja och åt rikliga portioner kebab, vitlökssås och chips. På bara två månader gick jag upp 13 kilo. Väl i Sakha lade jag på mig ytterligare 5 kilo på två veckor.
Vi tillbringade tre dagar i Uchugaj med packning inför vad som skulle bli en brutal men vacker färd.
När vi väl kom iväg kunde vi resa bara tre till fyra timmar per dag, eftersom det tog så lång tid att samla renarna, bryta läger och packa slädarna. Varje eftermiddag röjde vi undan snö, fällde träd, högg ved—främst lärkträ—och samlade grenar till en tjock ”golvmatta” som skulle hålla kylan borta under tälten; ett arbete som tog flera timmar. Ansträngningen gav ett välkommet avbrott från kylan. När elden väl tog sig hällde Jura en skvätt vodka i lågorna som en gåva till andarna som sägs råda över denna del av världen.
Till min förtret visade sig pälsgrejerna som Egor vänligen beställt åt mig en månad tidigare vara avsedd för den öppna tundran snarare än för taigan vi färdades genom. Rocken var för stor och tung, och mina renskinnsstövlar, som var fodrade med gräs, var för korta för det djupa snötäcket och deras pälsulor för hala för alla isöverfarter. Utrustningen gav dock evenerna gott om anledning att skratta. Det stod också klart att tältet vi köpt på den kinesiska marknaden i Jakutsk var illa lämpat för dessa temperaturer, liksom kaminen, som krävde ständig påfyllning hela natten. God nattsömn var svår att få, men omgivningarna var så storslagna att man lätt glömde sådana obehag!
Efter en veckas färd nådde vi gränsen mellan Sakha och Chabarovsk, markerad av ett isinklätt staket i en öppen dal omgiven av majestätiska berg. En lätt vind drog upp och den upplevda temperaturen rasade till vad som kändes som resans kallaste stund. Trots outhärdlig värk i kroppen kände jag mig privilegierad. Under mina 27 år av resor och expeditioner hade jag aldrig sett ett så utsökt landskap. Det var som en saga—djup snö och iskristaller som glittrade som diamanter. Den extrema kylan lockade fram färger jag aldrig tidigare skådat.
Framför oss ledde en brant sluttning upp mot ett pass på 1 500 meter, som markerade halva vägen och en dramatisk landskapsförändring. När vi började nedstigningen in i Chabarovsk kraj steg temperaturen till ”milda” −35 °C.
De följande tre dagarna gick det snabbt tack vare mildare klimat. Vi nådde Turten, ett renskötarläger 250 kilometer från Uchugaj, där Vikas familj bor större delen av året. Hennes föräldrar driver lägret och kort efter vår ankomst fick jag veta att hennes syster, Ljudmila—som också råkade vara Juras hustru—var i åttonde månaden. Vi blev kvar i fyra dagar i detta lilla paradis, främst för att ordna Ljudmilas transport med helikopter till Chabarovsk, där det fanns sjukhus, och för att skaffa fem ytterligare renar då färden visat sig mer krävande än väntat. Uppehållet gav mig tid att tala med många herdar, bland dem Piotr, Vikas far. ”Min enda önskan är att vi kan fortsätta detta liv i många år till”, sa han, och tillade att tyvärr färre och färre evener—cirka 30 000—värderar de traditionella sätten.
Efter avskeden fortsatte vi. I två veckor förhandlade vi förrädiska ispassager och stråk av öppet vatten längs rutten. Att falla genom isen är en vanlig dödsorsak i taigan. Många herdar hade förlorat anhöriga på det sättet.
Färden blev tung för renarna när hårda vindar blåst bort all snö och isen var extremt hal. Men de höll ut. När vi kom längre söderut skapade varmare luft från Ochotska havet hårda skarlager som var nästan lika svårbemästrade och farliga som själva isen.
Efter 50 dagars färd nådde vi den pittoreska byn Arkah. Slava, Tolja, Jura och Vika var glada att vara tillbaka i sin del av världen. Även renarna verkade betydligt mer tillfreds. Stora miljöombyten skapar problem för djuren och kan leda till död genom stress. Samtidigt är förflyttning nödvändig för att undvika överbete.
Hemkomsten visade sig vara bitterljuv. Det råder inget tvivel om att detta traditionella levnadssätt är hotat. Under sovjettiden gav staten bidrag för att få urfolk att bosätta sig i byar, gå i skola och ta del av ”civilisationens” bekvämligheter. De senaste åren har dessa förmåner kraftigt skurits ned, vilket lämnat många evener i ett kulturellt limbo. De som minns hur man jagar och fiskar för att överleva har funnit tröst i färdigheter de bemästrat i årtusenden, men en full återgång är inte möjlig när tung industri i form av gruvor och energi tränger in i deras landskap.
Kort efter vår ankomst till Arkah sa Vika: ”Det luktar hemskt här och vattnet är dåligt. Jag vill tillbaka till taigan där allt är friskt och rent.” Tolja berättade, medan han började hugga ett års ved för familjen, att när han var klar tänkte han återvända till taigan.
Jag beslöt att Arkah fick bli slutpunkten för vår expedition. Härifrån återstod 120 kilometer på isväg till Ochotska havet, där det skulle finnas ont om bete för renarna. Och jag var inte ute efter rekord, utan ville dokumentera en unik livsform i det vackraste vinterlandskapet på jorden.
