En av de frågor jag fått under åren är om cykelfärderna var för tuffa för Eva och Dana. Det är en rimlig fråga.

Under fyra somrar cyklade vi 5 600 kilometer genom Sverige, Turkiet och Namibia. Det var regn, hetta, motvind, grus, sand, punkteringar och dagar när vi alla tre undrade vad fan vi höll på med. Men jag tror man måste börja från början.

 

Hur började det?

Vi var i Ystad när tjejerna fick sina första riktiga cyklar för de här resorna. Min gode vän Niklas Sassersson tog oss till en cykelaffär som han kände till och där han själv hade köpt cyklar. De hade två cyklar som passade tjejerna till ett bra pris, och jag fick också tag på en cykel.

Jag minns när vi gick ut med dem på asfalten utanför affären. Eva satte sig på sin och cyklade iväg. Hon kunde svänga, stanna och sätta ner foten. Inga större problem. Dana var sex år och med henne var det annorlunda.

Dagen efter gick vi till en park. Jag tänkte att där fanns gräs, så om hon ramlade skulle det åtminstone vara mjukt. Jag satte henne på cykeln, höll i pakethållaren, sköt på och sprang efter. När jag tyckte att det började se bra ut släppte jag och första gången cyklade hon rakt in i en soptunna. Men glad var hon ändå.

Sedan började vi cykla små turer från Malmö, ut efter cykelvägarna, kanske en mil eller mindre, till någon pizzeria, kebab eller ett glass ställe. Vi åt, vilade och cyklade tillbaka. Jag har hållit på med expeditioner nästan hela mitt vuxna liv och en sak jag har lärt mig är att människor måste förstå varför de ska göra något jobbigt. För tjejerna kunde belöningen vara pizza, kebab eller glass. De skulle tycka att det var trevligt att vara ute med pappa också.

Vår första dgas etapp när vi cylade norrut på första färden, var dag etts mål, Barsebäck. Efter pizzastället kom en backe som jag minns som lång. Den var förmodligen inte särskilt märkvärdig, men då var den det. Cyklarna hade väskor och packning och en packad cykel är något helt annat. Dana hade så mycket vikt bak att framhjulet nästan lättade ibland, men de tog sig upp.

Två veckor efter att de fått cyklarna gav vi oss iväg på den första riktiga färden. Jag tänkte att de fick lära sig efter vägen, och det gjorde de också.

Måste barn träna i flera månader först?

Inte nödvändigtvis. Jag tror mer på att börja försiktigt och sedan bygga upp kapaciteten efter hand. På vår första färd kunde det vara 30–35 kilometer under en dag. Sedan blev det längre, och för varje resa kunde tjejerna cykla både längre i tid och längre i sträcka.

Men vi satt sällan på cyklarna hela dagarna. Om jag ser tillbaka på alla färderna tror jag att vi i genomsnitt kanske cyklade fyra timmar per dag. Resten av tiden gick åt till annat. Vi åt, vilade, pratade med människor, tittade på saker, badade, handlade mat, slog läger, lagade mat och fixade cyklar.

I Turkiet när det blev extremt varmt började vi tidigt på morgonen, tog en lång paus mitt på dagen och fortsatte på kvällen. När människor hör att två barn har cyklat 50 eller 60 kilometer under en dag är det lätt att föreställa sig att de sitter och trampar oavbrutet från morgon till kväll. Så såg det inte ut.

Hur ser man när ett barn är för trött?

Varje förälder känner sina barn. Det syns på hur de cyklar och på humöret, och man frågar: Hur trött är du? Orkar du några minuter till? Kan vi ta oss fram till den där platsen och sedan stanna?

Framför allt måste de få energi. Barn kan glömma att äta när de är upptagna med annat, så jag försökte få i dem någonting ungefär varje timme. Det behöver inte vara någon avancerad expeditions näring. Och ja, under våra resor blev det mycket Coca-Cola, Fanta, glass, chips och godis när vi kunde få tag på det. Varje dag skall domineras av höjdpunkter mer än slit.

Men var det inte väldigt hårt ibland?

Jo. Turkiet var nog den fysiskt tuffaste resan. Vi korsade den Anatoliska platån i extrem hetta och i en av mina dagboksanteckningar från färden skrev jag om en 22 kilometer lång uppförsbacke i 37 graders värme.

Jag minns den fortfarande. Vi gick och sköt cyklarna, alla tre. Tjejerna hade hörlurar och lyssnade på musik för att få tiden att gå. Vi pratade, stannade och i byarna längs vägen kunde vi med jämna mellanrum få tag på något att dricka. Vad skulle vi göra? Backen fanns där och vi skulle över den.

I sådana situationer kan man bli förbannad och undra varför man håller på. Jag har själv ställt den frågan tusentals gånger under expeditioner: Vad håller jag på med? När vi till slut kom upp på höjden blev det svalare och behagligare och vi sov fantastiskt bra den natten.

Gjorde jag alltid rätt?

Självklart inte. Även om jag hade nästan 35 års expeditions erfarenhet när vi började cykla tillsammans, betyder inte det att jag alltid bedömde allt rätt.

I Namibia exempelvis gjorde jag många felbedömningar. Jag kunde underskatta hur dålig en väg var, hur mycket motvinden skulle påverka oss, hur tung sanden skulle bli eller hur lång tid något skulle ta. Trots noggrann kartläsning på morgon kanten. Jag minns särskilt en lång uppförsbacke bortom Khorixas på grus och sand. Det var hett som tusan, solen började gå ner och vi var trötta allihop. Tjejerna var förbannade och tyckte att nu slår vi läger här, varför gör vi det här?

Jag förstod dem. Jag har själv tänkt exakt samma sak på mängder av expeditioner.

Kunde de säga emot mig?

Ju äldre de blev, desto mer gjorde de det. När de var sex och åtta år var jag naturligtvis föräldern och tog de stora besluten. Vad skulle annars en förälder göra? En sexåring ska inte bära ansvaret för ett vägval genom ett främmande land.

Men en av huvud idéerna med resorna var att Eva och Dana gradvis skulle lära sig att fatta egna beslut. Bli egna individer. Förbereda sig för vuxenvärlden. Första året gjorde jag nästan allting. Några år senare i Namibia satte de upp sitt eget läger, hjälpte till att laga maten, hjälpte till med cyklar och utrustning och jag kunde skicka iväg dem själva i ett samhälle för att handla mat.

Till och med att lära sig hantera pengar själv tar tid. I början behövde de hjälp med nästan allting. Sedan mindre och mindre.

Tog de ibland bättre beslut än jag?

Ja, ofta. Det är inte så att jag har rest runt med två barn som bara nickat åt vad pappa sagt. De har ifrågasatt mig hela tiden: Kan vi inte göra så här istället? Har du inte gjort fel där? Varför ska vi göra så?

I filmen finns situationer där jag gör fel med cykeln och tjejerna rättar mig. I dag händer det hela tiden, och ibland har de bättre lösningar än jag. Det tycker jag är underbart. Jag vill inte ha två döttrar som sitter och väntar på att jag ska tala om för dem vad de ska göra.

Ville de verkligen fortsätta?

De har vuxit upp med resor och känner egentligen inget annat. Redan som små följde de med ut i världen, sov i tält och levde ute i vildmarken. Cyklingen blev ytterligare ett sätt att resa tillsammans.

Efter en lång färd ville de naturligtvis komma hem. Det ville jag också. Jag brukade inte fråga dagen efter hemkomsten om vi skulle göra samma sak igen. Man lever hemma ett tag och sedan börjar nya idéer dyka upp. När jag frågade om nästa resa ville de följa med.

Efter Namibia hade vi däremot fått nog av cyklingen, alla tre. De ville göra andra saker. Hästar, vandring och andra typer av färder. Efter Namibia var de elva och tretton år. I dag är de fjorton och sexton och det är en enorm skillnad. Nu har de mycket starkare egna åsikter.

Eva kan vara tveksam till att ge sig iväg överhuvudtaget. När hon väl följer med tycker hon oftast att det varit värt det, men beslutet är hennes på ett helt annat sätt än när hon var åtta.

Var jag rädd?

Hela tiden. Trafiken var det värsta. Bilar som kommer för nära ens barn är skrämmande.

Men jag var också rädd för att jag hade gjort fel, att det skulle bli för hårt eller att jag hade missbedömt en väg, värmen eller avståndet. Det där försvinner inte för att man har varit på expeditioner i fyrtio år. Jag är likadan hemma och oroar mig hela tiden för att någonting ska hända tjejerna.

Vad fick de egentligen med sig?

Det är svårt för mig att veta exakt vad som kommer från resorna och vad som bara är Eva och Dana. Jag vill inte ta åt mig äran för vilka människor de har blivit.

Men jag ser två lugna, fina tjejer. Jag har väldigt lite problem med dem. Jag skulle vilja säga noll. Vi umgås oerhört mycket. De är glada, positiva och pigga och de fungerar bra när saker förändras. Och de kan ta för sig.

I Namibia kunde de sätta upp läger, laga mat, fixa utrustning och gå iväg själva och ordna det som behövdes. I dag ifrågasätter de mig och kommer med egna lösningar. Min uppgift som förälder har aldrig varit att skapa två kopior av mig själv. Jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva och fatta egna beslut när vuxenlivet kommer.

Vad har de lärt mig?

När jag började resa med tjejerna hade jag redan levt ett långt expeditionsliv. Jag hade cyklat över kontinenter, varit i Sahara, Sibirien, Jemen och många andra platser. Sedan blev jag pappa och Eva och Dana har lärt mig vad det är att älska två människor över allting annat, och vilket enastående ögonblick det är i livet att få egna barn, leva tillsammans med dem och se dem växa upp och bli egna individer.

Nu börjar den del som jag inte ser fram emot, eftersom jag älskar att vara med dem och gärna hade haft dem nära mig mycket längre. Men så fungerar det inte. Frågan är, hur skall jag klara mig utan dom?