Alla i gruppen ville fram till Arkah. Renskötarna för att få en vila, få sin lön, vi, för att vi var alla mycket trötta. Kylan och det hårda tempot hade tagit oerhört mycket kraft. Så sista biten blev full fart upp och ned genom tajgan tills den dag vi såg gruvan utanför Arkah. Gruvdrift, markproblem och jakt-och fiskerättigheter är ett stort hot mot renskötarnas framtid. Ändå är nästan hela Arkah, mer eller mindre, anställd av gruvbolaget som kan erbjuda jobb. Att vara renskötare i den här delen av Sibirien, Khabarovsk krai, är i det närmaste en omöjlighet. De får ingen ersättning alls för sitt leverne och efter 50 år med kommunismen, där de till och med fick semester på valfri ort vartannat år, så är det en tuff tid. men deras sätt att leva, förmodligen ett av det friaste som finns, deras kunskap hur man överlever i tajgan tills deras sätt att sköta renar, är unikt. Alla måste vi göra vårt bästa, i synnerhet regeringarna ide länder där de bedriver sin renskötsel, måste förstå värdet av att deras kultur och sätt att leva får fortsätta. man måste tänka långsiktigt, inte kortsiktigt. De bär mycket av den kunskap av vilka vi är på ett sätt att vi behöver den i framtiden får att själva förstå vilka vi är.

Arkah var mer pittoreskt än förväntat. Visst syntes en del arbetslöshet, en del brännvins drickande, men inte alls på nivåer jag hört talas om. Våra renskötare firade en aning, inte mer än oss, men efter fyra dagar där kom Vika till oss och sade att Slava och hon tänkte återvända till tajgan snart:

“Jag saknar renheten där ute, det goda vattnet och lugnet, Här är det lortigt och luktar illa.”

Jag och de övriga återvände till Jakutsk via Okhotosk och Khabarovsk, bara det ett äventyr, efter drygt en månad av en av de mest fantastiska färder jag någonsin gjort. Som en saga. Om än med en del problem som alltid.

Läs expeditionsrapporten här!