Explorer Mikael Strandberg

Norrfolk och kloka ord

Jag hade ett långt samtal med Pam igår. Hon känner sig isolerad där i Nuuk. Svårt att hitta folk att träffa och ingen besvarar hennes email. Det är heller inte lätt att komma i samtal med dem. Jag håller med. Om än från Sverige, men baserat på mina tidigare erfarenheter i samma situation. Det ÄR aldrig enkelt och det är bara så att det är ytterst få som vill bry sig eller hjälpa på något vis. Så är det bara. Man får bara glömma det och köra vidare.

Jag tror också detta till viss del är ett norrproblem. Folk i norr, ja, de öppnar inte dörren lika lätt. Och de är mer svårmodiga, det är min erfarenhet. Och jag har läst vad andra grönländare i Nuuk skriver om andra grönländare i samma stad. Och det råder där ett visst mörker. Men att det är bättre i byarna. Kanske spelar som vanligt mörker, isolering, fåtal och kyla in till att öka isoleringen. Därför vill jag ju dit och tillbringa minst två månader där, det behövs. Det tar tid att få bra kontakter, men det är något vi måste ha norröver. Men helt klart är att det dystra sinnet inte är till någon större hjälp. Jag ser det här alltmer nu med ålderns rätt, där jag förut, som i Jakutien exempelvis, bara såg fördelarna, men nu efter sista turen, så ser jag det rådande mörkret som exempelvis missunsamhet, avundsjuka och skvaller. Det finns mycket av det. Säkert så också på Grönland. Jag refererar här till vad mina jakutiska vänner berättar för mig.

Den här förberedelseperioden den är tuff! Så mycket enklare när man väl är på färd. För sanningen är ju den att väldigt få begriper varför vi gör detta. Ibland ifrågasätter vi ss till och med själva. Häromdagen filmade jag en av döttrarnas rektorer, hon är verkligen en mycket positiv och bra människa och vi hade en bra diskussion om färden och hennes enda oro, var då frågeställningen:

“Är barnen verkligen med på detta? Så att Ni inte bara gör det för er egen del?”

Och det är en mycket bra fråga! Vi har ju levt det här resande livet alltsedan de föddes bägge tjejerna, så egentligen vet de inget annat. Jag ser att seperationen från mamma denna gång är svårare för Dana än för Eva. Men separationer är ju också en del av livet, som man lär vänja sig med. Och det är ju bara en månad innan vi alla träffs igen. Men vi gör det här av flera anledningar. För det första ser vi ju att det här är till en jättestor fördel för barnens framtid. Frisk luft, nya människor, nya miljöer och en chans att se Grönland. Så att de vet att de har alternativ när de blir äldre. Det finns mer än städer. Mer än Sverige. För det andra är ju det här mitt jobb och till viss del Pams jobb. För det tredje, drömmar skall förverkligas. För det fjärde, är det ju så att tjejerna skall gå i skola och vi skall ha ett bättre familjeliv utan TV, Internet och vara tillsammans mer och vara ute. Så är det inte i Malmö, där TV, Internet och annat tar så mycket utrymme. Så det är också för att stärka banden i familjen och få den här tiden tillsammans, för så fort vi återvänder, så blir det IPAd med mera direkt för samtliga involverade. Så jag kan inte se att de kommer att ta någon större skada av det hela, tvärtom. frågar jag dem, så är de på!

Jag antar att den här frågan kommer att dyka upp av och till. Men en sak är klar, det är också helt underbart att få se efter tjejerna själv och ha all denna tid med dem. Men, det skapar också svartsjuka och vi har sådana problem just nu. Det har vi inte när vi är två.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.