Explorer Mikael Strandberg

35 år mellan bilderna

Det är 35 år mellan de här bilderna.
 
På den första svartvita bilden sitter jag och väntar på en kanot uthuggen ut en trädstam. Den skulle föra mig till en av min största drömmar, Auca folket i Amazondjungeln. Jag har mycket hår, en “fake” gul La Coste skjorta köpt i Thailand, avklippta militärbyxor och mina favorit Adidasskor. Jag är på väg från Chile till Alaska på cykel. Jag är självsäker, stark och älskar livet. Det mesta av livet ligger framför mig. Och jag har bestämt mig för att jag vill bli äventyrare, författare, fotograf och föreläsare. Den dagen jag nått fram till Alaska och återvänt till Sverige.
 
Det var den här tiden när jag åkte mellan postkontoren i hopp om att få brev hemifrån. Främst från mamma . Ibland köade jag upp för att ringa ett collectcall hem. I timmar satt jag och väntade med andra människor att komma genom telefonlinjevärlden. Jag hade haft min första förälskelse, men här i Sydamerika var jag kär nästan vart femtionde mil.
 
Jag trodde alla om gott. Färden fram till nu hade heller inte visat mig att världen inte skulle vara full av goda människor. Allt var spännande, intressant och nyfikenheten gränslös. Jag drack massor av Coca cola varje dag.
 
På andra bilden, med rödbetssaftdregel nedför hakan, den tog jag imorse. Ännu en 3 timmars hård tur med däcken i Sibbarp. Jag har blå gummihandskar på mig som fuktspärr. Plats på fötterna av samma orsak. Hela utflykten, klädseln och anledningen beror på att den grönländska inlandsisen väntar. Kläderna är top of the line inom min bransch. Utemänniskan. Träningsfanatikerns.
 
Jag är mindre självsäker än 35 år tidigare, men vet vad jag kan. Jag är int elika stark som förut, men bättre tränad och hälsosammare. Jag älskar fortfarande livet. Idag är jag nog mest en filmare som gillar att resa på krävande sätt. Människor är mest i fokus. Nu vill jag mest vara en bra pappa.
 
Idag får jag “brev” flera gånger per dag, från världen över. Inte lika intressant, som när man fick vänta i månader. Jag kan bara stanna till och ringa vem som helst i världen. Samtidigt som jag dricker min naturliga EPO, rödbetsjuice. Förälskelser är i avsaknad. Ja, det vill säga, den kärlek jag känner till mina döttrar 165 gånger per dag är mångfalt starkare än all annan kärlek jag upplevt. Så nu är jag mer nöjd att vara ensam med tjejerna. Så mycket enklare!
 
Jag tror fortfarande att människan är klart övervägande god, trots att jag sett massor av bevis på motsatsen. Jag vet att människan är klart övervägande god. Och jag känner mig oerhört priviligierad. Livet leker!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.