Helt klart är att det blev tuffare än jag trodde på förhand. Att cykla med tjejerna i Namibia. Vi hade planerat runt 120-160 mil under de 7 veckor vi var där, men vi insåg ganska snabbt att cykla asfalt var livsfarligt och i stora drag meningslöst. Det finns i det närmaste ingen vägren och så är ju verkligheten sådan att min erfarenhet från tidigare färder, alltid visat att allt det roliga och fantastiska händer på grusvägar. Så det blev 80 mil ungefär på de mycket tuffa namibiska grusvägarna.

Vi kunde sällan cykla mer än 7-8 km/timmen för att det var en blandning av konstant tvättbräda, djup sand och i regel upp och ned genom ett oftast helt sanslöst vackert ökenlandskap. Det var vintertid, så det blev ljust strax efter sju i snitt och mörknade runt sex. Så det blev korta cyklings dagar. Vi hade nätter när det gick ned till sju minus, men heta dagar. Riktigt heta, men ändå sällan över trettio. Likväl sög värmen bra i det torra landskapet.

Och så vindarna då….just under vår tid anlände en kylig östanvind som påstods vara den värsta och oavbrutna många av de vi mötte mindes i sin livstid. Den slog ut oss fullständigt. Eller mig. För mycket vikt och 30 liter vatten. Vi klarade oss i tältet någon dag, men så fick jag ringa på hjälp med satellit telefonen till en camp i Spitzkoppe, bara någon mil bort, som hämtade oss. Jag fick en bröstinfektion, hamnade på antibiotika och det tog tre veckor innan jag kände att jag kunde göra en hel dag utan att känna mig knockad.

Tjejerna, ja, vad skall man säga. De gjorde ett hästjobb, blev inte sjuka och gav mig ett sanslöst stöd när jag kände mig darrig. Med den fördelen att de nu kan sätta upp, ta ned och fixa ett läger, laga mat på bensinkök och fixa cyklar. Och alltid ett fantastiskt sällskap. Sällan ur form (endast vid mat tid eller strax innan lägerdags, samma för mig) och de har under den här tiden skapat en relation systrar mellan som jag tror kommer att vara urstarkt livet ut.

Namibia är helt klart perfekt att förbereda sig för gällande det riktiga Afrika. Eftersom jag håller på med en film om mina döttrar, se https://vimeo.com/796584905 ( lösen cykel), så hade jag ordnad lokal hjälp vid ankomst. Och vi började med Windhoek, Walvis Bay och Swakopmund, Henties Bay den första biten och det var i stora drag som att bara umgås med vita europeer hela tiden i en europeisk miljö. Och det var ju inte därför vi var där, så jag skulle hoppa över dessa plejs. Bäst var Goanikontes, spektakulära Spitzkoppe, Omandumba och så Omaruru som drogs igång av svensken Axel Eriksson, och Mt Etjo, men vägen Uis till en av ingångarna till Etosha via Khorixas och Kamanjab var ordentliga höjdare på alla nivåer.

I stora drag är det en natur färd med alla fantastiska djur och parker, folktomt och det kräver att man kan klara sig utan hjälp ett par-tre dagar, men man kan alltid stanna en bil. Oftast stannar någon. Aldrig minsta lilla problem, förutom eviga punkteringar. Yes, skaffa punkteringsfria däck!

Tjejerna jämförde med Turkiet förra sommaren. Jag minns under mina år i Afrika på cykel under 1990-talet och likaså nu, oavsett hudfärg, så ses man oftast som en sätt att tjäna pengar på. Så var det aldrig i Turkiet. Ett mer vänligt och generöst land får man leta efter. Det finns naturliga orsaker varför det är som det är i Afrika, kolonialism starkaste orsaken, men när jag frågar tjejerna var de vill återvända, så är det samma som för mig under alla år, Afrika. Det är djuren och naturen som tar övertaget.

Namibia rekommenderas verkligen som en start för den som vill cykla Afrika. Helt säkert dessutom om kan man bara slå upp läger bredvid vägen. Och de två bilar som passerar under natten stör ej.

Här finns ett gäng bilder för den som är intresserad https://photos.app.goo.gl/d9uZjabuy8L3fuXD7

Photocopyright Mikael Strandberg , Sofie Rørdam och Karl Terblanche