Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Jag vaknade den morgonen, slog på tv:n och hamnade i chock. Olof Palme hade blivit mördad. Sveriges statsminister låg död. Landet jag skulle lämna om några timmar var inte samma land som när jag somnade kvällen innan. Det var en märklig början på en färd som på många sätt skulle handla om att lämna det välbekanta bakom mig. Jag minns tv-ljuset. Chocken. Tystnaden i kroppen. Den där känslan när något stort och overkligt har hänt och allt fortsätter ändå. Frukost ska göras. Packningen ska med. Bilen till flygplatsen kommer snart.

Jag bodde hemma med morsan då. Det var en fin tid. Kanske den finaste tid vi någonsin hade tillsammans. Jag hjälpte till med ekonomin, betalade hälften av allt, och resten sparade jag till resan. Hon hade sina rutiner och jag hade mina. Hon gick upp tidigt, gjorde morgongymnastik, gick ut och gick, fixade frukost. Det luktade kaffe på morgnarna. Det luktade alltid kaffe. På morgonen, cigarettrök. Och rent. Lägenheten var så ren att man nästan kunde slicka golvet. Det var hennes sätt att leva. Ordning. Rytm. Värdighet. Hon hade inte mycket, men det hon hade tog hon hand om.

Jag ser den där bilden idag och känner framför allt stolthet, glädje, ömhet och värme. Det finns inget mörker i den för mig. Inte i första hand. Jag ser en ung man som var beredd. Som hade förberett sig. Som hade arbetat ihop pengar, tränat kroppen, planerat, läst, drömt och bestämt sig. Jag tycker om honom. Inte för att han var märkvärdig, utan för att han var så helhjärtad. Det fanns något rent i den där viljan. Något oskyddat också. En naivitet som jag idag kan le åt men också sakna.

Det mest naiva hos honom var att han trodde gott om alla. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle kunna vara negativ till det jag höll på med. Det säger väl något om hur jag var. Inte dum, inte blind, men öppen. Jag levde med en självklar känsla av att om man själv ville någonting helhjärtat så skulle andra förstå det. Därför blev det en sådan chock när Gösta Tysks hustru på biblioteket frågade om jag verkligen trodde att jag skulle klara det här. Jag hade aldrig ens ställt mig frågan själv. Att någon kunde tvivla hade inte fallit mig in.

Det finaste hos honom var nog just det där. Nyfikenheten. Den naiva, oförstörda nyfikenheten. Den finns kvar i mig än idag, tack och lov, men den såg annorlunda ut då. Den var renare. Mer oreserverad. Inte filtrerad genom erfarenhet, besvikelser, svek eller förluster. Jag var helt enkelt väldigt nyfiken på livet. Det är nog den enklaste sanningen om varför jag gav mig av. Jag ville ut. Jag ville upptäcka. Jag ville se vad som fanns bortom det kända. Människor. Länder. Vägar. Ansikten. Berg. Hav. Jag ville känna att världen var större än det jag hade omkring mig.

Samtidigt var inte livet hemma dåligt. Det är viktigt att säga. Jag rymde inte från misär. Jag var inte olycklig. Jag jobbade på Westlings sågblads fabrik i Vansbro, treskift, med att slipa stora och små sågklingor i en maskin som hette Lumsden. Det var ett tungt och smutsigt arbete. Bullrigt. Slitsamt. Sådant arbete som sätter sig i kroppen. Olja, stål, damm, ljud. Men jag hade bra arbetskamrater och jag jobbade på ackord. Jag jobbade hårt, så hårt jag kunde, för jag hade ett mål. Jag behövde pengarna. Jag hade räknat ut att jag behövde trettio tusen kronor för att kunna genomföra resan. Jag skulle leva på ungefär femtio kronor om dagen. Allt var räknat. Allt var inriktat på att ge mig iväg.

Det var min bror som hade sett till att jag blev kvar på fabriken i två år. Jag hade varit där tidigare också men gett mig av för tidigt på en annan resa, och det hade inte uppskattats. Så nu var kravet att de skulle få någon nytta av mig innan jag stack. Det låter kanske hårt, men det var nog rätt. Jag behövde disciplinen. Jag behövde tiden att förbereda mig. Och jag behövde pengarna.

Det enda jag gjorde då var egentligen att jobba, träna och planera. Bodybuilding hade blivit stort och vi hade fått ett gym i simhallen i Vansbro. Där tränade jag mycket, ofta med Mikael Englund, som var en mycket god vän. Jag hade fått för mig att kroppen var viktig. Att om det fanns hot längs vägen så var det bättre att se stark ut. Att se ut som att man kunde försvara sig. Jag läste det där på biblioteket, drog mina slutsatser, tränade därefter. Det visade sig faktiskt senare att det inte var helt fel. Kroppen betydde något. Inte bara som skydd, utan som redskap. Jag skulle ju leva genom den, dag efter dag, mil efter mil.

All ledig tid gick åt till planering. Biblioteket i Järna blev ett slags andra hem. Där satt jag med böcker, kartor, uppslagsverk, anteckningar. Jag läste allt jag kunde komma över. Jag ville förstå världen innan jag gav mig ut i den, även om jag också nog visste att det verkliga vetandet skulle komma först när jag faktiskt var där. Jag ville inte bara resa. Jag ville berätta. Det där hade blivit tydligt några år tidigare när jag reste i Asien. Jag hade åkt dit med tanken att bli buddhistmunk, vilket i efterhand låter lika mycket komiskt som allvarligt. Men resan tog en annan riktning. Jag träffade människor som inspirerade mig. Bland annat en irländare som hade cyklat från Irland till Nepal. När jag hörde om det och såg att det faktiskt gick, då öppnade sig något.

Sedan hittade jag Guinness Book of World Records och läste om The Pan-American Highway, världens längsta landsväg från Chile till Alaska. Det räckte. Där var den. Vägen. Uppgiften. Drömmen. Det var så jag fungerade då. Jag behövde något stort, något konkret, något som gick att rikta hela livet mot. Och från den stunden gick allt ut på den färden.

Jag ville inte hjälpa människor på det sätt som jag kanske skulle ha sagt idag. Den tanken var inte så utvecklad ännu. Men jag ville berätta om världen, därför att jag trodde, och fortfarande tror, att ju mer människor vet om världen utanför, desto mindre blir hatet, motsättningarna och det där ständiga vi och dem. Jag ville bygga broar genom att berätta. Och jag ville inspirera andra att resa. Att våga lämna det invanda. Att upptäcka att de människor man lärt sig vara rädd för oftast visar sig vara något helt annat när man väl möter dem.

Det fanns också något annat där. Något mer själviskt. Jag tyckte om att berätta. Jag tyckte om att vara i centrum. Min syster bodde i England och vi reste dit varannan eller var tredje sommar. Bara det var enormt för mig som barn. Att komma till England. Att se något annat. Att sedan komma hem till skolan i Järna och få berätta om det. Jag gillade den känslan. Att ha sett något som andra inte hade sett. Att kunna förmedla det. Jag läste också allt jag kom över, och Rolf Blomberg betydde mycket. Så kanske fanns utforskaren där redan från början. Eller berättaren i alla fall. Kanske föddes han inte på vägen utan långt tidigare, i en pojke som förstod att världen var större än byn och att det var möjligt att berätta sig ut ur det lilla.

När jag idag ser tillbaka kan jag också se revanschen i det hela. Jag hade satsat på fotboll och trott att jag kanske skulle bli proffs. Så blev det inte. Jag minns fortfarande hur jag som sjutton- eller artonåring petades inför sista matchen före sommaruppehållet. Tränaren från Bäsna hade något emot mig. Det kan jag förstå idag. Jag hade säkert för mycket attityd. Men jag minns också att jag bestämde mig där och då. Nu skiter jag i det här. Nu satsar jag på något annat. Så det fanns en revanschlusta också. Ett behov av att visa att jag var någon. Att jag kunde. Att om inte fotbollen blev min väg så skulle jag hitta en annan.

Morsan stöttade mig helt. Den morgonen i Järna grät hon och var samtidigt lycklig. Det är ett sådant där minne som blir starkare med åren. Då såg jag det nog bara som känslor kring avfärden. Idag ser jag mer. Jag ser hennes kärlek. Hennes stolthet. Hennes oro. Och jag vet sådant jag inte visste då. Att livet för henne senare skulle bli mindre intressant när jag hade gett mig av. Att den där tiden när jag bodde hemma och vi levde i våra rutiner tillsammans faktiskt var en av hennes bästa perioder. Det gör ont att tänka på idag. Hon var min bästa vän då. Jag saknar henne oerhört mycket. Bättre mamma kunde jag inte ha haft.

Sedan gav jag mig av.

När jag ser den andra bilden, från Piura i Peru, är det som om drömmen redan fått sin första skugga. Vi hade bara varit där några dagar. Lena Berglund tog bilden. Jag tyckte mycket om henne då och hoppades nog att vi skulle bli ett par, men så blev det inte. Hon var ändå en viktig vän, också under tiden hemma innan jag reste. På bilden sitter vi och dricker öl någonstans, men det är inte det jag tänker mest på när jag ser den. Jag tänker på ledan. På ensamheten. På väntan.

Då hade jag varit ute i ungefär fyra månader. Jag hade cyklat från Isla de Chiloé norrut och hunnit bli härdad av färden. Strax innan Piura hade jag blivit av med kameran. Den försvann någonstans under bussresor, lastbilsflak och förflyttningar efter en vandring runt Alpamayo. Det var ett hårt slag. Inte för att kameran var dyr, utan för att bilderna betydde allt. Berättandet betydde allt. Jag ringde hem till morsan. Hon beställde en ny kamera på postorder och skickade den till mig. Så i Piura gjorde jag nästan ingenting annat än att gå fram och tillbaka till postkontoret två gånger om dagen och fråga om den hade kommit.

Det var ingen dramatisk plats. Ingen stad som lyfte mig. Snarare tvärtom. Jag försökte bara få tiden att gå. Det var svårt att träffa folk. Jag kände mig ensam. Uttråkad. Instängd i väntan. Lena kom dit några dagar och det gjorde stor skillnad. Men annars var Piura mest ett uppehåll. Ett sådant där avbrott som visar att äventyr inte alltid består av höga pass, stora möten och episka vyer. Ibland består de bara av ett postkontor, svett, damm, dålig stämning inuti och en växande känsla av att man måste vidare.

När kameran väl kom cyklade jag därifrån nästan direkt. Två timmar senare var jag på väg. Det jag minns starkast är lättnaden. En jävla lättnad. Inte triumf. Inte glädje. Bara lättnad. Som om kroppen äntligen fick börja leva igen. För det är nog också sant om mig, både då och nu. Jag står ut med mycket, men inte med att fastna. Inte med att stå still i väntan på att livet ska börja om.

När förstod jag då att den där första resan blev avgörande för resten av mitt liv.

Inte i Dala Järna. Inte i Piura heller.

Det förstod jag när jag kom hem.

Jag blev inbjuden till Sveriges Television. Jag var med i reseprogrammet Packat och Klart. På den tiden räckte det för att folk skulle börja lyssna. Plötsligt fick jag massor av föreläsningar. Skolor, hembygdsgårdar, föreningar. Jag kunde göra sju, åtta föreläsningar om dagen. Jag var hemma i åtta månader innan jag gav mig av till Afrika. Jag fick sponsorer. Kroon Monark i Vansbro, som hade gett mig cykeln inför resan, gjorde senare ett museum om cykeln och min färd. Och då förstod jag att jag hade haft rätt.

Det var precis det här jag hade hoppats på.

Jag ville berätta. Och nu lyssnade folk.

Det är kanske där sanningen finns om de där två bilderna. Den första visar inte en ung man som flyr från något. Den visar en ung man som samlat ihop sig själv inför ett liv han ville ha. Den andra visar vad det livet också innehöll. Ensamhet. Väntan. Små nederlag. Leda. Och ändå, eller kanske just därför, en vilja att fortsätta. När jag ser de där bilderna idag ser jag inte hjältemod. Jag ser inte myt. Jag ser en väldigt ung människa som drevs av nyfikenhet, berättarlust och en orimlig tilltro till både världen och sig själv.

Utan den tilltron hade inget hänt.

Och kanske är det just det jag känner mest när jag ser honom där i Järna. Inte sorg. Inte skam. Utan värme. Stolthet. Och tacksamhet över att han faktiskt gav sig av.