Inför Vägen till att bli äventyrare på SVT: Hur gör man egentligen en cykelexpedition?

När jag pitchade vår nya dokumentär för en yngre publik var det en sak som överraskade mig. De ville veta hur man gör. Vad behöver man ha med sig? Hur mycket måste man träna? Vad kostar det? Var sover man? Hur hittar man vatten? Vad gör man när cykeln går sönder?

Det är bra frågor. Och det är sådant som det inte riktigt finns plats för i en film på 58 minuter.

Vägen till att bli äventyrare följer mina döttrar Eva och Dana och mig under fyra somrar och 5 600 kilometer på cykel genom Sverige, Turkiet och Namibia. Filmen finns på SVT Play från söndagen den 27 september 2026 och visas i SVT1 torsdagen den 1 oktober klockan 21.00. Inför premiären tänkte jag därför skriva några artiklar om allt det där runt omkring. Hur vi gjorde, hur vi planerade, vad vi hade med oss och vad jag har lärt mig efter ett liv på cykel.

Men om frågan är hur man kommer iväg på en cykelexpedition börjar svaret egentligen någon helt annanstans.

I nästan hela mitt vuxna liv har människor kommit fram till mig och sagt: ”Det där hade jag också gjort om jag varit yngre.” Eller om de bara hade haft mer pengar, ett annat jobb, mer tid eller färre förpliktelser. Det finns nästan alltid ett om.

När jag var yngre försökte jag kanske diskutera med dem. Numera kan jag mest le lite för mig själv. Det är väldigt lätt att hitta skäl till att inte göra någonting.

Det första du behöver för en lång cykelresa är inte en dyr cykel eller ett fantastiskt tält. Du måste bestämma dig för att åka. Nu ska jag iväg. Sedan börjar du planera.

Redan där gäller det att vara försiktig med vilka människor man lyssnar på. Föräldrar, vänner och arbetskamrater menar oftast väl när de säger att något är för svårt, för farligt eller inte går att genomföra. Problemet är att deras oro lätt blir din. Till slut har någon annan övertygat dig om att du inte klarar något som du aldrig ens fått chansen att försöka.

Det betyder inte att man ska strunta i goda råd. Tvärtom. Jag frågar hela tiden människor som vet mer än jag. Men det är skillnad på kunskap och rädsla. Prata med människor som faktiskt har gjort den typ av resa du funderar på. Läs på ordentligt. Fråga mycket. Men låt inte någon som aldrig varit där bestämma att du inte kan åka.

Jag började långfärdscykla på 1980-talet och skrev Långfärdscyklistens Guide till Planeten 1995. Sedan dess har cykelvärlden förändrats enormt. Cyklarna är bättre, utrustningen är bättre och navigation och kommunikation är en helt annan värld än när jag började.

Det är också därför jag inte tänker rekommendera en massa märken och modeller här. Det som anses vara fantastiskt idag kan vara omodernt om några år, och jag vill framför allt inte ge intrycket att man först måste köpa en hög med dyra prylar för att kunna ge sig iväg.

Bra utrustning gör skillnad. En bra cykel gör skillnad. Självklart gör den det. Men under alla mina år på vägarna har jag träffat människor som tagit sig fram på mycket enkla cyklar därför att det var vad de hade råd med.

Har du inte råd med drömcykeln, ta den du har för fan. Se bara till att den fungerar och lär känna den ordentligt.

När jag gav mig iväg på mina första stora cykelfärder kunde jag inte särskilt mycket om cykelreparationer. Jag var hobbycyklist och dessutom ganska mycket tummen mitt i handen. Jag fick lära mig längs vägen, ibland den besvärliga vägen.

Ju mer du kan innan du åker, desto bättre. Du måste kunna laga en punktering och förstå hur din egen cykel fungerar. Däck, slangar, kedja och bromsar är sådant du behöver ha ett hum om. Vilka reservdelar och verktyg du sedan tar med beror helt på vart du ska.

Ska du cykla en vecka i Sverige behöver du inte släpa med dig en cykelverkstad. Ska du däremot genom ett område där det kan vara hundratals kilometer till nästa plats där du kan få tag på delar, då måste du tänka annorlunda.

När jag cyklade genom Afrika förr i tiden hade jag betydligt mer reservdelar med mig. Det blev tungt, men på vissa sträckor kunde jag helt enkelt inte räkna med att hitta det jag behövde om något gick sönder.

Idag finns en stark trend inom cyklingen att allt ska vara så lätt som möjligt. Det är inget fel med det, men jag tycker att man måste fundera på vad man vill få ut av resan. Ska jag leva ute i veckor eller månader vill jag inte spara några hundra gram om priset är att jag sover dåligt och går omkring och fryser.

Jag har träffat människor som bantat packningen så hårt att livet till slut blivit ganska eländigt. De har sovit dåligt, återhämtat sig dåligt och efter ett tag mest velat hem. För mig har tältet alltid varit väldigt viktigt. Jag har tillbringat tusentals nätter i tält och vet vilken skillnad det gör att kunna äta ordentligt, sova bra och vakna någorlunda återhämtad.

Det är sådant jag hellre lägger pengar på. Ett bra tält, en sovsäck som passar klimatet, ett bra liggunderlag och ett kök som fungerar. Efter en hel dag på cykeln, kanske i hetta, ösregn eller motvind, behöver kroppen få en chans att komma igen.

Man behöver däremot inte släpa med sig en hel garderob. På cykel använder man i stort sett samma kläder dag efter dag och tvättar efter hand. Det viktiga är att ha sådant som fungerar i det väder man rimligen kan möta där man ska cykla.

Träningen är lika enkel i teorin. Visst kan man sätta sig på cykeln otränad och cykla sig i form längs vägen. Det har många gjort. Men jag förstår inte riktigt varför man skulle ge sig iväg på en resa man längtat efter dåligt förberedd.

Är du i bra form håller kroppen bättre, du blir mindre trött och framför allt får du mer ut av dagarna. Du orkar lyfta blicken från framhjulet och se var du faktiskt befinner dig.

Så cykla innan du åker. Cykla med packning. Sätt upp tältet några gånger. Använd köket. Lär känna grejerna innan du är beroende av dem.

För mig har själva planeringen alltid varit en stor del av glädjen. Jag älskar kartor. Jag kan sitta länge och titta på en väg och tänka: dit vill jag, där ska jag cykla. Hur långt är det mellan platserna? Vad finns på vägen? Ibland är nästan planeringen roligare än själva genomförandet.

Sedan kommer man dit och upptäcker att verkligheten inte alls ser ut som man hade tänkt sig. Det är också en del av resandet.

Hur långt man ska cykla varje dag går egentligen inte att svara på utan att veta vem som cyklar och var. Man får ge sig ut före resan och känna efter. När jag har rest ensam har jag ofta räknat med omkring tio mil om dagen i genomsnitt över längre sträckor. En dag kan det gå fort på bra asfalt med vinden i ryggen och nästa dag finns det knappt någon väg.

Med Eva och Dana såg det förstås annorlunda ut. Under våra fyra somrar låg vi ofta på ungefär fem–sex mil under en cykeldag. När de var yngre blev det betydligt kortare. Efter tre eller fyra dagar ser man ganska tydligt vilken nivå som fungerar och då anpassar man sig efter det.

När man reser med barn är det viktigaste inte att komma längst. De ska tycka om att vara där.

Vi kunde cykla tre eller fyra dagar och sedan vila en eller två. Ibland mer. Vi hade inga bestämda tider bara för att man ska ha tider. Visste vi att det skulle bli extremt varmt mitt på dagen försökte vi komma iväg tidigare. Behövde vi sova och det inte fanns någon anledning att gå upp tidigt, då sov vi.

Det är ju en av anledningarna till att ge sig ut. Man behöver inte leva efter samma klocka som hemma.

Mat är heller inte särskilt komplicerat. Man tittar på kartan, tar reda på hur långt det är till nästa plats där man kan köpa något och räknar på hur många dagar det kommer att ta. Sedan lägger man till lite marginal. Finns det ingen mat längs vägen får man bära det man behöver.

Jag har alltid ätit ganska enkelt på cykelfärder. Gryn, banan och kaffe till frukost och enkel mat som går snabbt att laga senare på dagen. Makaroner, tonfisk eller vad som nu går att få tag på där man befinner sig. Man äter det som finns.

Vatten kräver samma slags tänkande, men där kan ett misstag förstås bli betydligt allvarligare. Var kan jag fylla på nästa gång? Hur långt är det dit? Hur varmt är det och hur mycket behöver jag bära fram till dess? Sverige är enkelt på det sättet. Turkiet krävde mer planering och Namibia betydligt mer.

Sedan kommer frågan om var man sover. Bara den är värd en egen artikel. Efter tusentals nätter i tält sitter mycket i ryggmärgen. Man tittar på platsen, vädret och människorna omkring sig och försöker tänka några timmar framåt.

I områden där jag haft anledning att vara mer försiktig har jag ibland planerat dagen så att jag lämnat vägen när mörkret börjat falla. Inte när det redan blivit mörkt, eftersom jag fortfarande behöver hitta en bra plats, få upp tältet och laga mat, men tillräckligt sent för att inte ligga synlig från vägen hela kvällen.

På andra platser är naturen det stora problemet. En tältplats kan se perfekt ut på kvällen och några timmar senare ligga mitt i en pöl av regnvatten. Sådant lär man sig, och ändå lyckas man göra nya misstag.

Det är också därför jag har lite svårt för frågan: Vad gör du när något går fel?

Saker går fel hela tiden när man är ute. Vägen finns inte där kartan säger att den ska finnas. Cykeln går sönder. Vinden vänder. Någon blir sjuk. Det blir mycket varmare än väntat. En dag som skulle bli åtta mil blir tre och en halv.

Man får anpassa sig. Efter ett tag blir själva problemlösningen nästan en del av det man tycker om. Något händer och man får fundera ut hur man ska komma vidare med det man har.

Och väldigt ofta upptäcker man samma sak: folk hjälper till.

Det är nog en av de viktigaste saker jag lärt mig under alla mina år på resande fot. Folk är mycket bättre än man tror. Om man bara följer nyheterna kan världen framstå som en ganska hemsk plats, men det är inte den värld jag har mött.

Under de fyra somrarna med Eva och Dana träffade vi oerhört många människor och jag har svårt att komma på någon som verkligen ville oss illa. Folk hjälpte oss, pratade med oss, visade vägen och var nyfikna på vad vi höll på med.

I en liten turkisk by blev en imam förbannad och började anklaga mig för att vi svenskar hatade Erdogan. Ett turkiskt TV-team råkade vara där och hjälpte till att översätta. Till slut frågade jag imamen om han verkligen tänkte stå där inför hela byn och förolämpa mina döttrars pappa.

Då tog den diskussionen slut.

Det är ungefär det värsta jag kan komma på från de fyra somrarna.

Att resa med barn förändrade förstås mitt sätt att tänka. Jag behövde ta ett större ansvar för säkerheten, men lika viktigt var att Eva och Dana skulle vara delaktiga. Vad tycker ni om den här vägen? Orkar ni mer? Ska vi vila? Efter några dagar såg jag vilken nivå som fungerade och fick anpassa resan efter det.

Under de fyra somrarna lärde de sig enormt mycket. De kan slå och bryta läger, laga mat, lösa problem och fatta beslut. Dana kan idag meka med en cykel på ett sätt som imponerar på mig. Jag är övertygad om att båda skulle kunna ge sig ut på en sådan här resa själva idag, även om de ännu inte har gjort det.

Våra färder hade dessutom en komplikation som de flesta långfärdscyklister slipper. Vi gjorde samtidigt en dokumentär. Kameror, batterier, minneskort och lagring skulle med på cyklarna och vi försökte hålla filmutrustningen så liten som möjligt. Tjejerna filmade själva med små handhållna kameror och jag hade en liten 4K-kamera. Det innebar ändå extra vikt och framför allt extra arbete varje dag.

När jag jämför med den värld jag beskrev i Långfärdscyklistens Guide till Planeten 1995 är den tekniska skillnaden enorm. När jag började resa kunde jag vänta två eller tre månader på ett brev hemifrån. Ville jag ringa hem fick jag leta efter en telefon och ibland beställa ett internationellt samtal. Idag har vi kartor, information och kommunikation i mobilen.

Ibland tycker jag nästan att det har gått för långt åt andra hållet. Det ska vara GPS, reserv-GPS och säkerhetssystem för säkerhetssystemet. Visst ska man vara förberedd, och med barn på färd tänkte jag själv mer på säkerheten än när jag reste ensam. Men tekniken kan aldrig ersätta sunt förnuft, erfarenhet och förberedelser.

För själva resandet har inte förändrats särskilt mycket. Du måste fortfarande trampa, äta, dricka och sova. Något kommer att gå sönder och planen kommer ibland att spricka. Då får man lösa det och fortsätta.

Så om du är 17, 25, 40 eller 64 och sitter hemma och tänker att du egentligen skulle vilja göra en cykelresa är mitt råd ganska enkelt. Börja hemma. Ta cykeln du har, låna det du saknar, se till att ha något ordentligt att sova i och lär dig grunderna på cykeln. Träna, titta på kartan och bestäm vart du vill.

Sedan öppnar du dörren och cyklar.

I Sverige går det att göra en fantastisk första tur för ganska lite pengar. Vi har allemansrätten, goda möjligheter att tälta så länge man visar hänsyn och mat att köpa längs vägen. Börja med fem dagar eller en vecka. Den första resan behöver inte gå långt hemifrån.

Men ge dig iväg.

För alla de människor som genom åren sagt till mig ”jag skulle också ha gjort det där om…” har lärt mig en sak. Tiden går väldigt fort, och plötsligt sitter man där och pratar om resan man aldrig gjorde.

Vägen till att bli äventyrare finns på SVT Play från söndagen den 27 september 2026 och visas i SVT1 torsdagen den 1 oktober klockan 21.00.

För den som vill läsa mer skrev jag redan 1995 Långfärdscyklistens Guide till Planeten. En hel del av tekniken och utrustningen är naturligtvis gammal idag, men mycket av det jag skrev om träning, förberedelser, mat, lägerliv, vägval och livet ute på vägarna gäller fortfarande.

Långfärdscyklistens Guide till Planeten:
https://www.mikaelstrandberg.com/wp-content/uploads/2010/05/L%C3%A5ngf%C3%A4rdscyklistens-guide-till-planeten.pdf

Photocopyright: Sofie Rördam