Bakgrund:
De sista 30 åren har jag funderat mycket på det här med meningen med livet. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag hör hemma och jag har rest jorden runt för att försöka begripa. Vad jag däremot vet är att jag alltid mått som allra bäst när jag levt i isolerade områden där människor ännu inte helt hamnat i det vansinniga tempo som råder i den s.k. moderna världen, där folk mest bor i urbaniserade områden och arbetar dygnet runt för att leva ett liv som anses drägligt. Och framgångsrikt. Jag pratar om trakter där det ofta bor folk som anses tillhöra ursprungsbefolkningar. Och det som gör att jag mest ifrågasätter mitt liv i storstaden är det faktum att dessa människor fortfarande bryr sig om andra och det utan att kräva någonting i retur. Gruppen och samhörighet är fortfarande viktigast. Jag tror att där finns mycket av förståelsen för meningen med livet.
Idé:
Nu när jag har två döttrar, Eva 6 och Dana 4, så vill jag ta med dem och min fru Pam till en av världens mest isolerade platser som motsvarar mina funderingar och tankar angående meningen med livet, Qasigianguit, långt upp på nordvästra Grönland. Här råder midnattssol på sommaren och totalt mörker under några kalla vintermånader. Jag vill tillbringa ett år i det här grönländska samhället där det bor runt 900 personer, flertalet inuiter som fortfarande lever på jakt och fiske. Och som äger kunskapen hur människa och natur lever tillsammans. Å ena sidan för att jag vill att döttrarna skall få perspektiv på tillvaron innan IPAD:en och en modern karriär helt tar över deras liv. Självklart skall de gå i skola här och jag vill följa hur de upplever den förändrade tillvaron.
Å andra sidan så vill jag dokumentera livet här och se hur människor som i västerländska ögon levt på nästan stenåldersvis inte alltför länge sedan anpassat sig till den sakta påträngande moderna tillvaron. Här finns ju redan internet, affär, kyrka, skola, ett litet hotell, en av öns två internetskolor för barn som hamnat lite snett och modern struktur. Det går en helikopter hit två gånger i veckan från Ilulissat. Ändå är det ett mycket isolerat samhälle. De senaste tjugo åren har befolkningen halverats, när folk i sökan på ett annat liv, bättre jobb och möjligheter sökt sig till städerna söderöver. Och det gör att även det dåliga självförtroende som kommer av år av kolonialiseringen och stressen att anpassa sig till det moderna samhället är starkt. Här finns också allt negativt som följer i spåren av sociala problem, såsom arbetslöshet, meningslöshet, alkohol och droger, familjegräl, skolk och avhopp från skolan, hopplöshet och känslan av att inte höra hemma någonstans. Hur ser deras framtid egentligen ut? Kommer deras samhälle att överleva eller dö ut helt och hållet som hänt andra byar på Grönland? Och vår egen framtid? Vad kallar vi hem? Vilka är vi egentligen? Hur ser de på meningen med livet?
Qasigianguit befinner sig också mitt i den stora klimatförändring som sker just nu. Samhället är i stora drag granne med den glaciär, Sermeq Kujalleq, som idag är världens snabbaste, den rör sig 40 meter per dag och kalvar runt 50 kubikkilometer is per år. Om bara det skulle smälta motsvarar det hela USA färskvattenkonsumtion årligen. Av denna anledning dras forskare från hela världen hit för att följa förändringarna i klimatutvecklingen. Det är mycket värre än befarat och nya rön visar att temperaturerna blivit i snitt 6-7 grader varmare de senaste åren globalt och det innebär drastiskt sett att inlandsisen och permafrosten på Grönland smälter så snabbt att om tusen år är all is borta och vattennivån kan under den tiden höjas med upp till 7 meter! Men redan nu, så räcker det med en halv meters höjning för att det här skall få katastrofala följder för inte bara lokalbefolkningen här, utan för hela världen, i synnerhet de mest utsatta.
Klimatförändringen påverkar redan idag vädret, jakten och fisket för lokalbefolkningen. Det varmare vädret gör att å ena sidan blir det svårare att jaga och fiska som förr, det blir allt svårare att förutspå vilket väder det skall bli, vindarna blir allt värre, men å andra sidan anländer nya arter av fisk och hamnarna är isfria året om, vilket gör det lättare att få tillgång till varor från världen utanför och komma ut med fiskebåtarna. Jag vill vara här den här dramatiska tiden och se hur verkligen egentligen är och se hur det påverkar lokalbefolkningen. Och kanske i långa loppet resten av världen. Är det så illa som världens forskare framställer den globala uppvärmningen? Så Pam och jag ämnar göra en del färder både längs och på inlandsisen. Kanske jag kan jag dra någon slutsats som kan vara till framtida hjälp hur vi skall hantera följderna av denna klimatförändring som sker. Min hustru Pam´s studier och forskning passar perfekt. Ursprungsbefolkningars förändrade livsvillkor till följd av klimatförändringarna.
Start: Februari 2017. Först 2 månaders förarbete, forskning i huvudstaden Nuuk, så Qasigianguit 12-18 månader. Hemfärd sommaren/hösten 2018.
Dokumentär 58-120 min
Berättarteknik: Jag berättar parallella historier, om folks liv och om vårt liv under tiden samt att jag gör avancerade (skidor, hundsläde) utflykter i omgivningen för att dokumentera klimatförändringarna som sker. Eftersom vi är där ett år, så är det även nu en naturlig A till B dokumentär, når vi ända fram? Klarar vi ett år här?
Teknik: Jag har två 4 K kameror, 2 Gopros, 1 Iphone 6s, tre olika stativ, myggor, mikrofoner från Sennheiser och jag satsar denna gång komma än mer in på människor, djur och natur samt allt skall sättas i sitt stora perspektiv med storslaget foto. I filmning förbereds en mer konstnärlig klippning för att främst förstå blandningen av ensamhet, storslagenhet och isolering under ett år.
Färdsätt: Färdsätt från Nuuk till Qasigianguit och tillbaka hem kan bli båt med utomhusmotor, skidor, hundsläde. Jag skall se vad som är möjligt i Nuuk. Jag har ju närt en mångårig idé att skida inlandsisen för att verkligen se hur klimatförändringarna ser ut. Jag tror det skulle ge ett riktigt perspektiv på hur det är och jämföra med kartor från exempelvis Nansen och Rasmussens dagar är ju en möjlighet.
