MamaWantsAGif

Ale Stenar

Ale Stenar.
 
Jag besöker platsen åtminstone en gång per år. Det är en speciell plats. Känslomässigt. Svårt att förklara. Utsikten från monumentet är mäktig. I regel brukar jag anlända dit tillsammans med en massa turister. Men inte idag. Nu kom jag löpande från nordväst upp och ned längs de vackra klipporna. Underbar dag!
 
Jag lämnade bilen nära Kabusa. En bonde dök upp direkt. Glad, pigg och förklarade hur jag skulle springa för bästa utsikt. Han visade sina bandagerade knän och förklarade att mina halvmaror var galna. Det skulle han aldrig klara av. Han var för gammal. Strax över medelåldern. Yngre än mig. Dagens ungdom!
 
Jag passerade genom ko- och fårhagar. Skrämt sprang de undan när jag kom. Stigen var upp och ned som en berg och dalbana. Jag följde ryggen av dessa himmelska klippor. Vilken utsikt över havet. Så mycket roligare än att springa asfalt. Det är detta som är löpningens väsen. Bortom allfarvägarna. Eller kanske inte. Det visade sig att jag sprang längs vandringsleden, Skåneleden. Säkert en av världens vackraste.
 
Turisterna har återvänt. Jag hörde tyska och danska när jag passerade monumentet. Skärmflygarna likaså. Efter Kåseberga hamnade jag på en övergiven vacker och stenfylld sandstrand. Jag njöt av varje meter fram till Löderups Strandbad. Där visade klockan att jag passerat 11 km och det var dags att vända.
 
Nu hamnade jag åter på asfalt. Och hamnade så i transportsträcketänk. Jag såg skyltning för Sverigeleden på väg tillbaka till Kabusa. Och det fick mig att tänka på den föregående dagens första test av om tjejerna skulle kunna lära sig att cykla eller inte. Vi hade knallat ned till Västra hamnen och familjen Pettersson. Sonen Jakob sju år lånade ut sin cykel efter en snabb demonstration hur man cyklar. Det gick si så där. Jakobs mamma, Giffan, tyckte att min pedagogiska sida hade brister. Tjejerna är på gång, men det är en bit kvar. Och än har vi inte cyklarna. Vi drar ju snart.
 
Det var hett där på asfalten. Ingen vind. Det förde tankarna till en dröm jag skulle vilja fullborda. Nämligen att delta i en av världens tuffaste ultra tävlingar, Badwater. Den genomförs i extrem hetta i Death Valley. Se länken till en dokumentär här nedan.
 
Jag har fått frågor om hur det går med Ouraringen. Jag har nu haft den en tid och kan säga att jag är imponerad. Den gör sitt jobb. Varje morgon så ser jag hur min sömn varit. Oftast si så där. Och så en sorts Readiness score. Dvs. hur jag kan förvänta mig dagen. Kunskap baserad på den tid som gått sedan jag började använda ringen. Idag så såg den ut så här som ni kan se på fotot. Si så där. Men jag sover alltid dåligt efter en halvmara. Så jag tycker den gör sitt jobb och är värt sitt pris. Om man förstår att det är en dator på fingret och inte kan avläsa allt. Exempelvis att jag kör mina tupplurer mitt på dagen, när jag då får den sömn jag behöver för att återhämta mig.
 
Ja, nu gäller det att samla sig och få till cykelturen. Så mycket att göra än. Inför varje färd måste all kamera utrustning uppdateras. Dyrt. Men vad göra?

Här kan ni följa löpturen (och senare cykelturen) https://www.strava.com/athletes/23404606/heatmaps/4885e36c#8/55.88263/13.73202

 
Badwater Ultra Maraton, en av världens tuffaste https://www.youtube.com/watch?v=dGT3Rw7sl4s
 
 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.