Explorer Mikael Strandberg

Ett sorts homage till min syster Ywon

Min syster Ywon hittades död i sin lägenhet för någon dag sedan. Hon hade legat där kanske en månad. En vän hade varit på besök, kikat genom postlådan och sett post över tre veckor gammal. Jag drabbades av en chock. Först. Så dagen efter av en tung sorg.
 
Under två dagar har jag gjort två långa träningsturer. En slitsam däckdragar i Sibbarp. Och så åter en långtur över 3 timmar, Häckaberga Runt. Jag såg 14 rådjur och mina första två skånska vildsvin. Sammanlagt över 5 timmar koncentrerat tänkande på min syster.
 
Det jag ångrar allra mest, det är det faktum att jag inte försökt en sista gång att prata med henne. Nu är det för sent. Det känns. Jag letade direkt genom datorn för att se om jag hade något foto av henne. Ingenting. Jag frågade en av hennes bästa vänner, ungdomskamraten Birgit i Malung. Hon skickade den här bilden på henne och Ywon på kyrkbesök.
 
Syrran var 18 år äldre än mig. Så redan från början fanns där ett avstånd. Hon hade utvandrat till England. Mina första minnen är besök hos henne och hennes familj. Det var mycket dessa besök som startade mitt resande. Jag älskade det! Oftast åkte vi över med färja från Göteborg, efter en lång tröttsam resa i bil från Dala-Järna. Jag minns alla utflykterna under åren vi gjorde till Wales och andra platser på den regniga ön. Alltid spännande! Men jag minns också att det alltid var någon typ av drama. De flesta möten med Ywon präglades av ett evigt drama.
 
Ywon återvände hem till Sverige efter ett stort drama. Äktenskapet gick i kras, hon flyttade hem till Dala-Järna. Med sina två döttrar. Ywon stimulerade verkligen mina intressen för kultur. En värld utanför staket i Dala-Järna, resande och att tänka utanför boxen. När vi pratade resor, böcker och kultur var livet fantastiskt. Men oftast var det tvärtom. Drama.
 
Jag tror Ywon hade önskat sig ett helt annat liv än det hon fick. Hon hade höga ambitioner. När det inte blev så tog mycket bitterhet över tillvaron. Hennes liv blev tufft. En dotter dog i en lägenhetsbrand. Med den andra dottern, fanns ingen kontakt. Med övriga familjen, inte heller. Jag försökte medla, bygga broar tills jag blev runt 35 år gammal, då insåg jag att det var en meningslös uppgift. Men idag, önskar jag att jag provat en sista gång. Men nu är det för sent.
 
Syrran, jag kan faktiskt inte minnas att du sade ett enda snällt ord till mig. Men jag älskade dig. Lycka till på den nya färden och hoppas det blir bättre nästa gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.