Sofie Rördam

Vid min viloplats i Värnhem

“Han drog kniv och då slog jag ut med händerna och sade att jag vill inte vara med på detta.”
Blod rann ur näsan, munnen och underläppen var svullen. Hon hade stannat framför mig där jag brukade sitta och titta på folk. Utanför en vegetarisk restaurang i en korsning i Värnhem. Hon försökte cykla men en eker hade gått av. Hon frågade om hjälp. När jag var klar såg jag blodet.
“Jag blev påkörd och är helt chockad” , berättade hon: “Den här unge mannen körde som en galning på cykelbanan och trängde sig före mig i en korsning. Han knuffade mig och jag ramlade av cykeln. Han stannade. Likaså en annan cyklist, som förklarade för pojken att det här måste polisanmälas. Två stora unga män med muskler kom förbi och sade att han bara skulle fly fältet. Den andre cyklisten blev upprörd. Då drog pojken som kört på mig kniv. De ville jag inte vara med, så jag gick.”
Hon var i chock. Jag frågade om jag kunde ringa efter någon som kunde hjälpa henne. men han var sjuk. och det var dit hon var på väg. Jag följde med henne till hans dörr. Jag berättade att just där hon blev påkörd, blev min dotter påkörd av en påtänd gaphals till yngling. Dana blev rädd och började gråta. Han såg mig komma springandes mot honom. Han flydde. Jag gillar inte om någon gör mina döttrar illa. Jag är inte förvånad att det händer cykelolyckor.
Jag cyklar med tjejerna varje dag till skolan. Det är en 4 km olika cykelvägar. Jag är alltid, varje gång, lika förundrad över att det inte händer dagliga olyckor. För det finns tre grupper av mer eller mindre lätt sinnessjuka cyklister. De cyklar som besatta.
Först är det de vita medelålders männen som ofta är klädda i spandex. Jag känner den gruppen väl. De tror fortfarande att de är starka och duktiga. många är, men lika många inte. De här inte, ja, de är centimeter från att göra folk illa.
För det andra är de gruppen unga män på cykel som måste ha någon lätt störning. De är super stressade, verkar ha en tid att passa och är alltid nära att krascha, men stannar aldrig vid ett möte. När något händer, flyr de. De tar noll ansvar. De är vad farsan kallade halvkräk.
För det tredje, damer med el cykel och ungar längst fram på en lådliknande konstruktion. Många har problem att hantera det stora åbäket och farten från elen. Överhuvudtaget är el cyklar såsom de ytterst illa omtyckta motoriserade sparkcyklarna.
Jag vet jag gnäller. Jag gör det bara på andra cyklister. För att jag är orolig för döttrarna.
När jag lämnat den påkörda damen, gick jag tillbaka och satte mig i hörnet där. Och tittade på folk. Och vilade med mina matkassar. Tyvärr har jag fick tillbaka hjärnskaknings symptomen. Huvudvärk, illamående och framförallt yrsel. Ingen aning varför. Jag har inte slagit i skallen, men efter Turkiet har det blivit lite frisk luft och mycket dator. Det är som det är. Det händer alltid något när jag sitter här ensam. Aldrig när jag har sällskap. Förra hösten såg jag ett gäng poliser kasta sig över en yngling. Handbojor på. Den brottsmisstänkta på marken. Drama. Jag gjorde samma sak då som nu, reste mig upp och gick hem med matkassarna.
Just nu är det bara rehab träning för knät, jag måste vila hjärnan mer än jag vill och så tillbaka till diet. 10 av 17 Grönlandskilon är borta, men sju är kvar. Det blir en lång kamp till i december. Det tar sin tid. Träningen är ju igång redan. Man vet aldrig vad som händer till våren.
Den här första bilden har inget med det jag skrivit. men jag vet folk läser mer om det är en skaplig bild, jämfört med den från min viloplats i Värnhem. Med matkassarna.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.