My moster Snäller Dagmar Olsson lämnade jordelivet för högre utforskningar runt klockan 10 i fredags. 95 år gammal. Nästan samtidigt som tjejerna och jag åkte till Sälen för att handla handskar och strumpor för vår fjälltur. Ett besök var inbokat på återvägen. Minnet från det föregående besöket ett halvår tidigare satt i minnet. Hon var så glad då att vi dök upp, och mindes mig och det kändes som tiden stod stilla. Det ville vi uppleva igen. Men vi hann aldrig dit igen.

Brorsan och Siv kom upp från Dala-Järna, men vi missade varandra, för de trodde vi redan var på fjället. Vi hade nog allihop väntat på att hennes sista färd skulle komma. Livslusten har varit låg de senaste åren. Eftersom hon var så gammal, hade nästan alla hennes bekanta och vänner gått vidare. Hennes syster, min mamma, barnens mormor, hade också gått vidare. Det var nog ensamt i många år. Jag sitter i hennes hus när jag skriver detta. Jag tittar ut i mörkret. Jag ser inga lampor från granngårdarna. Det måste ha varit ensamt. En människa som skall bo så här måste ha oerhört stark sinne för ensamhet, starka intressen (typ läsa böcker, se på film) och hur man vill leva sin dag. Men mycket av Dagmars liv var arbetet med att ta hand om de gamla. Det var hennes kall. Och det passade henne utmärkt. Jag hoppas hon fick samma kärlek som hon gav de gamlingar hon såg efter på det som då kallades ålderdomshemmet. Nu kallas det väl servicehus trots att det är samma sak.

Folk här i västerlandet har ett konstigt förhållande till åldrande och döden. Ingen vågar prata om det. Vilket är konstigt med tanke på att vi alla skall dö. Det vet vi ju. Frågan är när. Det kan hända i morgon. Och eftersom jag vet det, kör jag på för fullt, det här är ju vår enda chans. Om hundra år minns ingen oss. Hur kan folk inte fatta detta i stället för att leva fullt ut?

Min moster var en oerhört snäll, varm och generös människa. Hon var dessutom oerhört social. Så mycket att det ibland blev för mycket. Hon kunde prata utan att andas ibland. Men hon sade aldrig något ont om en annan människa. Det är få förunnat att ha en sådan egenskap.

Dagmar, jag är glad att mina döttrar fick träffa dig och du gjorde ett starkt intryck på dem. Så idag hade de gjort iordning för att hedra dig. En bild på dig där de tyckte du var söt, namnbrickan från ditt jobb och så byggde vi en försvenskad liten grönländsk igloo på dina föräldrar och systers grav och höll tal till din ära i mörkret på Alla helgons dag.