Vanaprastha i nutid.

Det är något som jag tänker på en del nu för tiden. Det är den tredje fasen i hur hinduerna ser livets cykel. Fas 1 är barndomen och ungdomen när man lär sig saker och ting. Fas 2, mellan 25-50 år, när man tjänar pengar, skapar en familj och på något sätt bidrar till samhället. Jag är nu i fas 3. Den mellan 50-75 år. Den skall fungera som en tid när man alltmer drar sig tillbaka och ägnar mer tid åt andliga ting. Fjärde fasen, ja, där drar man sig tillbaka helt och blir pilgrim, fokuserad på meditation och universell kärlek.

Jag har alltid gillat den idén. Ända sedan jag i fas 2 åkte till just Indien för att försöka bli munk. Eller i alla fall prova på. Det gick inget vidare. Jag var inte redo. 43 år senare, ja, jag är ännu inte redo ett ens ge mig i kast med den fas jag befinner mig i nu!

Att jag funderar mycket på det här har främst med att göra att jag aldrig riktigt blir nöjd med livet. På pappret har jag allt. Jag är född i ett land där det går att leva utan större oro, förutsättningarna är de bästa i livets historia. Jag har verkligen kanon ungar, en fantastisk kvinna, otroliga riktiga vänner, ett jobb jag älskar, en ynnest på alla vis, ändå är jag inte riktigt nöjd. Mycket beroende på att jag inte hinner med alla krav jag har på mig själv, som kommer från vår samtid. Du skall vara perfekt på allt. Som medborgare, pappa, arbetare, skapa karriär, skapa ett arv och förutsättningar för ungarna och du får aldrig göra fel. Och jag har svårt att ta mig ur denna livs cirkel, eftersom min drivkraft är så stor på ett vis jag har svårt att förklara.

Men målet är vanaprashta följt av den sista fasen, om bara 12 år, att skapa en omvänd bucket list, och göra sig av med allt i stället. Alla materiella ting.

Vi får se hur det blir. Det har ju inte gått så bra än, med de planerna.