Jag skriver det här nu av en enkel anledning.
Theo har gjort en mycket bra film.
Portraits of Karlag är färdig. 1 timme och 40 minuter. Och någonstans känns det som att cirkeln sluts.
Det började egentligen inte 2015. Det började ett år tidigare, när jag var i Karaganda tillsammans med tjejerna och deras mamma. Vi hamnade där på grund av Pams studier och jag hittade byn Dolinka. Utan att egentligen förstå hur viktig den platsen skulle bli för mig längre fram.
2015 åkte vi tillbaka med ett fantastiskt team och en Explorers Club flagga. Jag hade träffat Theo över nätet och han hade berätta om sin pappa. Låt oss göra en dokumentär! Och när vi nu återvände, var det med ett tydligt mål, att göra en dokumentär, försöka förstå Karlag, och lyssna och att dokumentera. Det blev en resa som förändrade mig i grunden. Och nu, många år senare, har all den där tiden, alla de mötena, alla tårar vid köksbord och ute på stäppen, blivit film genom Theos händer och ögon.
Det här är min text om den resan, om Karlag, och om varför livet aldrig blev detsamma igen.
PORTRAITS OF KARLAG — ONDSKAN SITTER FORTFARANDE I VÄGGARNA
När jag klev av Aeroflot-planet på Kastrup och hoppade på det där fulla tåget över Öresund tillbaka till Malmö, slog en tanke ner i mig som ett slag.
Livet kommer aldrig någonsin bli detsamma igen.
Det är ingen poetisk formulering. Det är vad som händer när du har gått runt i KARLAG i veckor – och sedan kommer tillbaka till ett samhälle där folk fräser åt en mamma med barnvagn i stället för att hjälpa henne. När du har sett verkligt lidande, verklig ondska och samtidigt något nästan ofattbart: förlåtelse.
Jag stod där i vagnen och tittade på folk. Ingen såg någon annan. Ingen log. Allt var jag, jag, jag. Och jag minns att jag tänkte, helt utan finess:
Välkommen tillbaka till fucking Skandinavien.
PLATSEN DÄR HISTORIEN INTE DÖR
KARLAG. Karaganda Corrective Labor Camp. Den största straffkolonin av dem alla, utsmetad över stäppen.
Vill du ha den “rena” förklaringen, finns den i böcker, definitioner och akronymer. Gulag. “Huvudförvaltningen för korrektions- och arbetsläger”. Byråkratiskt språk för mänsklig förstörelse.
Men inget av det förbereder dig på känslan av att stå i Dolinka, utanför den gamla administrationsbyggnaden, i dag Museum of Memory of the Victims of Repression, och höra en kvinna säga att hon kände den här byggnaden från sin barndom, när den stod övergiven och tom, eftersom ingen vågade prata om den.
Det är Nurshat Jumadilova. Professor. Värd. Och en av de modigaste, mest intelligenta människor jag någonsin träffat.
Nurshat är ingen yrkesguide. Hon har både den professionella kunskapen, arkiv, forskning, vittnesmål och den personliga tyngden från en familj som präglats av systemet. Hon pratar om det med en klarhet som gör en obekväm, därför att man inser att man levt i bekväm okunskap och trott att man förstått historien.
Och sedan går du ner i källaren.
Året innan expeditionen besökte jag museet och var tvungen att stanna halvvägs uppför trappan efter källaren. Jag mådde illa. Jag var nära att börja gråta. Museet återskapar tortyr, förhör, isoleringsceller. Det finns ljud. Det finns vaxdockor. Det finns rädsla. Det finns inget bevis för att just den källaren använts på det sättet, men när du står där behövs inget bevis för att må dåligt.
Det är ingen vanlig museikänsla. Det är en fysisk reaktion.
TEAMET – OCH VARFÖR DET HÄR SPELAR ROLL
Man gör inte något sånt här ensam. Och man gör det inte med turister.
Vi var ett team. Theo. Min partner på den här resan och filmaren som gjort dokumentären. Ken. Analytisk, rolig, alltid med anteckningsbok. Yuliya. Tolken, stark, arbetsam, nyckeln till allt. Valera. Chauffören, en karaktär utöver det vanliga. Och Nurshat. Ryggraden.
Det finns ett foto på oss framför byggnaden med Explorers Club-flaggan, och jag minns att jag tänkte, symboliken är löjlig jämfört med verkligheten bakom den där väggen. Men också. Bär man en flagga, då får man fan se till att komma hem med något som betyder något.
Och jag trodde redan innan att det här skulle bli den viktigaste resa jag någonsin gjort. Trots den där helvetes sista veckan innan avfärd, för mycket att ordna, för många detaljer, samma misstag igen, visste jag att det här är inte bara ännu ett äventyr.
DOLINKA ÄR INGET VYKORT. DET ÄR EN POST-SOVJETISK BY BYGGD AV FÅNGAR.
Dolinka skulle kunna ligga var som helst i Sibirien.
Gropiga grusvägar. Enplanshus. Trästaket. Allt nerslitet. Hårda människor. Skällande hundar. Lukt av kol. Rostiga Volgor och UAZ-bilar. Någon enstaka ny Land Cruiser. Spår av det förflutna överallt – kvarbliven taggtråd, fallfärdiga byggnader, hammaren och skäran som dyker upp som ett dåligt minne.
Jag har alltid varit fascinerad av sådana byar. Mest för att jag mött några av de mest generösa människor jag känner på platser som ser helt bortglömda ut.
Och Dolinka var inget undantag.
Den byggdes från grunden av fångarna i KARLAG.
Administrationsbyggnaden är i dag ett museum. En av få platser som faktiskt visar den riktigt mörka sidan av Stalins läger.
Innan vi ens började hade vi en naiv men ärlig förhoppning att vi skulle hitta någon från andra sidan. En vakt. En anställd. Någon som varit del av maskineriet. Vi förstod snabbt hur svårt det skulle bli och lika snabbt vad vi inte ville göra.
Inga dolda mikrofoner. Inga trick. Inte vår stil.
Och sedan gör livet det livet alltid gör på expeditioner. Vi behövde någonstans att bo, och vi blev inbjudna.
Vi bodde hos Natasha. Och hon hade sin egen historia. En berättelse som börjar som en mardröm och sedan bara blir hennes normala liv.
Hittad som bebis. På en gammal kyrkogård. En kalv som bar ett bylte i munnen. Ett skrik. En ambulansförare som stannade. Adoption. En styvfar som jobbat i Karlag som officer. Och så meningen som dödar dig för att den är så enkel:
“Vi lever ett enkelt liv… vi är enkla människor.”
SEDAN SÄGER HON MENINGEN SOM MAN ALDRIG GLÖMMER.
Har ni gått runt i museet? Har ni sett tunnorna?
“Det är en mardröm… på vintern kunde de inte transportera de döda, så de förvarade kropparna i tunnor och saltade dem som makrill. Tänk er… mardröm!”
Folk gillar att prata om historia som om den vore ren. Det är den inte.
Ibland är historia en tunna. Salt. Kroppar man inte kan flytta eftersom vintern tagit över världen.
Och så säger hon något annat som nästan är svårare att höra. En del av henne saknar Sovjetunionen. Det var enklare. Folk respekterade varandra. Hennes pappa var övertygad kommunist.
Det är den där röran. Det är verklighet. Människor kan bära trauman och ändå sakna systemet som skapade dem. Människor är komplicerade. System är gift. Bägge sakerna kan vara sanna i samma rum.
KARABAS – SIFFROR I STÄLLET FÖR NAMN
En av de stunder jag inte blir av med är Karabas.
Vi står på den flacka stäppen, solen skiner, varmt, ett sådant landskap som ser så lugnt ut att man nästan börjar tvivla på sig själv. Och så pekar Nurshat på en rostig skylt med en siffra och säger:
“Det här är gravar för fångarna… märkta med nummer… inget namn, inget efternamn.”
Nummer kopplade till akter. Kläder märkta med nummer. Arkiven undanstoppade. Ett system som raderade identitet även efter döden.
Och hon förklarar den praktiska sidan av helvetet. De begravde inte folk med värdighet. De grävde diken. Tio till femton kroppar åt gången i samma hål. En markering.
Ken tappade det, för även den mest kontrollerade kan brista och väste:
“De hade inte ens värdigheten att begrava dem ordentligt!”
Du kan läsa historieböcker om massdöd och tro att du förstår. Sedan står du på ett fält med en rostig sifferskylt, och plötsligt är inget abstrakt längre.
Det är bara sorg. Och ilska.
DE DÖDA KAN INTE SKYDDA SIG SJÄLVA.
Efter Karabas slutade allt att vara ett dokumentärprojekt och blev något annat. Något som liknar ansvar.
Nurshat sa det rakt ut. Bevara minnet. Minns de som berättar. För ingen besöker de där gravarna. Ingen lägger blommor där.
“Vem ska skydda dem? De döda kan inte skydda sig själva.”
Den raden är en kniv.
MÄNNEN – ÖVERLEVNAD ÄR INTE HEROISK, DEN ÄR DJURISK
Och så möter du männen.
Hjältar. Inte symboler. Bara män som överlevde något som inte borde gå att överleva.
Vi mötte Tetsuro Ahiko.
Innan intervjun hade vi läst att intervjuerna får honom att må fruktansvärt i efterhand. Mentalt. Fysiskt. Karlag tar inte slut bara för att man lämnat lägret.
Han berättar om att stå i timmar. Att inte få gå på toaletten. Att göra sina behov i en tunna. Stanken. Kriminella som sitter på britsarna och kollar in dina kläder, väntar på att ta dem.
Han berättar om att frysa, nästan naken, i en kort tung rock, med filtstövlar som ingen annan ville ha. Om kolstoft, olyckor, barfota fötter i snö, byxor lindade runt fötterna för att överleva.
Och så systemet bakom allt. Artikel 58. Lagen som medvetet slog sönder människor, spred ut dem så att de inte ens kunde prata med varandra.
Äventyr är frivilligt.
Det här var det motsatta.
KENGIR – NÄR FÖRÖDMJUKELSE BLIR UPPROr
Och så finns Kengir.
Inte romantik. Inte hjältesagor. Förödmjukelse.
Hundar. Misshandel. Godtyckliga skjutningar. Väntan. Tystnad. Blöta kroppar som håller om varandra, väntar på döden.
“Orsaken till upproret var förödmjukelse.”
Det är så historia känns i en kropp.
TJETJENERNA – EN HEL NATION SOM DEPORTERADES
Lägren handlade inte bara om individer.
De handlade om hela folk.
Vi letade efter familjen Dokayev, tjetjener, i gamla Karaganda. Dåliga vägar. En teater som stack ut.
Och så datumet: 23 februari 1944. Dagen då Stalin deporterade hela det tjetjenska och ingusjiska folket.
Diktaturer straffar inte brott. De flyttar på befolkningar och kallar det politik.
KVINNORNA – MAYA / MAYKEN OCH CHOCKEN AV GODHET
Och så möter du människor som skulle ha all rätt i världen att hata. Men inte gör det.
Maya. Mayken Serkebaeva.
I stället för att bara berätta om ondskan, pratar hon om godhet. Om människor som gav henne mat, som sydde kläder åt henne av gamla lakan, som delade det lilla de hade.
Nurshat säger att när hennes mamma berättar de här historierna börjar alla gråta. Hon älskar alla ryssar, säger hon, för att de gav henne mat.
Maya pratar om tålamod. Mänsklighet. Godhet. Om att låna ut pengar till grannar. Om att krama alla som kliver in i hemmet.
Jag skrev det då, och jag skriver det nu:
Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa ett riktigt helgon.
Men det gjorde vi.
ATT KOMMA HEM MED KARLAG INUTI SIG
Intervjuerna fick oss att gråta. Men märkligt nog lämnade de oss också med något annat.
Efter allt de gått igenom, valde många av de här människorna förlåtelse.
Bara den insikten är nästan omöjlig att bära.
Och sedan åker du hem.
Tillbaka på tåget till Malmö, när jag såg människor som vände bort blicken från varandra, förstod jag en sak.
När du en gång har gått genom Karlag kan du inte längre låtsas att du inte vet vad vi är kapabla till. Både det värsta och det bästa.
NU FINNS FILMEN
Allt det här, Dolinka, museikällaren, Karabas, siffrorna, tunnorna, männen, kvinnorna, upproren, deportationerna, helgonen, finns nu i en färdig dokumentärfilm.
Portraits of Karlag
Längd: 1 timme och 40 minuter
Filmen håller sig nära. Nära ansikten. Nära röster. Nära sådant man inte kan undvika att se.
Trailer:
https://www.theogoble.com/portraits-of-karlag
CREDITS
a THEO MAXIMILIAN GOBLE film
Translator
YULIYA PERTNIKOVA
Karlag Expert
PROF. NURSHAT JUMADILOVA
Camera
MIKAEL STRANDBERG
THEO MAXIMILIAN GOBLE BFE
Local Fixer
DANA VOTKE
Archive
CRITICAL PAST
With support from
BOLASHAK UNIVERSITY
DOLINKA MUSEUM
ALZHIR MUSEUM
Film Editor
THEO MAXIMILIAN GOBLE BFE
LÄS MER
För den som vill gå djupare in i Karlag och alla berättelserna vi mötte där, finns samtliga mina texter samlade här:
https://www.mikaelstrandberg.com/?s=karlag
