Jag vill först säga att om man hamnar i en drastisk överlevnadssituation, har man gjort något allvarligt fel innan. Så lektion ett är att undvika att de uppstår! Vilket man gör till största del genom mycket träning som ger erfarenhet.

   Har jag hamnat i många nödsituationer?

   Jag har gjort en hel del misstag, under mina år som resenär. Jag har stått öga mot öga med björnar i Sibirien, tigrar i Malajsia, elefanter i Massajland, utsatts för attacker i talibanområden, upplevt krig på nära håll som i Yemen, hållit på att torka till döds i Tanzania, haft malaria i två år under Afrika cyklingen och varit i närkontakt med hotfulla myndighetspersoner. I de flesta länder. Oftast har nödsituationerna bara dykt upp, som mötet med vilda djur. Ibland för att man hamnat på fel plats vid fel tidpunkt. Som med myndighetspersonerna. Och, exempelvis, när man mött drogade medlemmar ur sepah pasdaran i Iran. Fram till nu, har jag överlevt, utan några större skador vare sig kroppsligt eller psykiskt. Att jag överlevt har helt enkelt berott på rätt inställning till livet, dvs. jag älskar människor och tror gott om alla, jag har haft en hel del tur och så tycks jag ha en nedärvd överlevnadsinstinkt som alltid präglat mitt liv. Alla har nog den, men bara några få får tillfälle att använda den.

Men jag tror att jag har nog inte lärt mig alltför mycket som räddat eller hjälpt mig i dessa situationer, när det gäller ren överlevnad, från vare sig överlevnadsböcker, liknande TV-program eller överlevnadskurser. Utan jag har lärt mig mest av mina egna misstag. Misstag gjorda under 25 års intensivt resande. Däremot tror jag att överlevnadskurser och liknande TV-program skapar en stor längtan att få prova på ett äventyrligt liv, att få klättra i berg, vara ute i skogen och, ja, till och med genomföra Expeditioner. Jag inspireras mycket på så vis, och efter att ha haft en Expeditionsskola i Grövelsjön under tio år, så vet jag att sådana kurser också förändrar människor som går dessa kurser. De får ett hälsosamt perspektiv på sitt eget liv och tillvaron.

   Och med tanke på den bekväma värld vi västerlandsmänniskor lever i idag, så behövs dessa TV-program, böcker och kurser. De hjälper till att få ut folk i vår storslagna natur!

  Sedan är det naturligtvis så att det finns det som är bra och så det som är mindre bra. Jag känner nästan alla av dessa jeppar som figurerar på Travel Channel, Discovery och National Geographic, när det gäller sådana här program. Och jag kan tala om att allt är inte vad ögat tycks se. I en del fall, osannolikt bluffaktigt. Min personliga favorit, är den enda jag inte träffat, Ray Mears.

   Han vet vad han håller på med, han överdriver inte alltför mycket och det är lika spännande varje gång att se hur han lägger upp sina program, för att visa hur man exempelvis startar en eld i Borneos våta regnskog. Han inspirerar! Här hemma finns det så många i mina gamla hemtrakter som kan starta en eld av ingenting, men min personlige favorit heter Peter Käck och bor i Idre. Han är den ende jag träffat som i uruselt väder kan hålla maten inte bara varm, utan att få den att smaka som en lyxrestaurang! Och han kan lika mycket som Ray Mears. Eller, faktiskt, mycket mer! Och det beror på att han bott i skogen hela sitt liv. Jagat, fiskat, gjort eldar och grillat renfiléer.

Så svar, ja, de behövs! Och, ja, maten på Blå Dörren var kanon! Stekt fläsk med löksås, min stora favorit! På tal om intervjuer, så finns här en ny artikel på engelska om just näringsrikmat på Expedition just här

Kom gärna med kommentarer och åsikter i ämnet!