Explorer Mikael Strandberg

En halvmara i loafers

Vilken attans dag!
 
Idag tänkte jag satsa på ett maraton i längd. Som vanligt gick jag upp 04.00, gjorde i ordning Martas specialdryck, Martas Power Balls. Jag packade och gjorde klart innan jag väckte tjejerna halv åtta. För att de skulle få sova så länge som möjligt, gick jag och hämtade bilen 15 minuters promenad bort i garaget. Och när jag gick påpekade jag speciellt för tjejerna:
 
“Glöm inte att ta med pappas kameraväska och matväskan med löparskorna.”
 
“Inga problem” , svarade de trött tillbaka.
 
Jag plockade upp dem, släppte av dem på skolan och körde en timme tillbaka där jag slutade sist. Bingsmarkens Camping. Dags att börja filma nästa dokumentär idag. Så när jag körde in på parkering, tänkte jag först börja filma lite. Men där bak fanns vare sig kameraväska eller mat och löparskor. Tjejerna hade glömt att ta med sig dem….
 
Så där stod jag i löparkläderna i ett par extremt utslitna loafers. Idag använder jag dem mest när jag går ned i tvättstugan. Först tänkte jag, jag för hoppa över löpningen idag. Men direkt kom Expeditions tänket in. Ta vad du har och gör det bästa av det hela. Och anpassa tillvaron efter det. Så jag drog iväg i dessa loafers ned på sandstranden med mobiltelefon i hand. Jag visste att Abbekås låg längst vägen och där brukar det finnas någon restaurang. I alla fall före coronatiden.
 
En underbar morgon. Folk hade redan tagit med sig solstolen och satt på stranden. Jag tänkte på Svenne Rubins sång Stekt Fläsk. Och på några mycket fina vänner jag inte sett på 15 år. Britta och Gunnar Hedman. De har en oerhört vacker gård, storslaget inredd av Britta, i Skivarp. Dit pekade nästan alla skyltar hela dagen. Jag hade bestämt mig att med tanke på läget, köra bara en halvmara. Jag vände efter 11 kilometer i Mossbystrand. Danska husbilar i massor. Men de höll avståndet. Folk på stränderna. Jag hade följt Sverigeleden nästa hela vägen till följd av skorna. Svårt att springa off road i loafers.
 
Jag tänkte på att det känns en gnutta som att saker och ting börjar öppna upp. Jag har till och med börjat lyssna med nöje på P1 igen. Nu är det inte bara corona skrämsel. Men annan skrämsel. Som den amerikanska situationen med landets afroamerikanska invånare. Det skrämmer. Jag upplevde samma rasism när Dana och jag knallade genom England. Mot landets afrobritter. Mycket märkvärdigt detta med att vi vita tycker vi är så mycket bättre än andra. Även mina barn och Pam utsätts ju för en del elaka ögon här i Skåne ibland. Speciellt i Ystad minns jag där vi bodde en månad 2016 hos en mycket god vän som lånade ut sin stuga. Tjejerna blev kallade kineser ganska ofta. Ja, i Grönland hela tiden. Även jag. Men där är de ju inte så beresta och världsvana som man tycker de vita Ystadsbor i övre medelåldern borde vara. Jag begriper mig inte på detta med rasism. Enastående korkat.
 
Efter 15.14 km dök det upp en restaurang i Abbekås. Dinah´s Place. Jag såg ordet smörrebröd på menyn. Det vill jag ha. Jag behövde fylla på mina förråd. Men samtidigt träna att stanna och äta längs löpningarna. jag hoppas ju att 5 mil per gång inte skall vara för långt borta. Men då behövs en paus med mat och dryck!
 
“Vi öppnar om tio minuter” , så du får vänta sade den dansk-svenska föreståndaren.
 
Trots att jag förklarade att jag sprang, var törstig och hungrig. Och det fanns inte en enda annan gäst. och han satt och såg på text-TV. (Finns det än?) Så jag fick vänta och bli stel. Trots att han inget annat hade att göra. Så till slut fick jag beställa, ett smörrebröd på råg och två flaskor vichy vatten. 70 spänn. När jag frågade om det var kaffe på maten, svarade han snällt att allt inne i restaurangen som gick att äta och dricka kostade. Så jag tog med maten ut, satte mig i skuggan och då dök han upp med bestick och glas och påpekade att platsen var reserverad. Jag pekade på skylten där det stod 12.00. Om en timme. Då vände han och lät mig vara i fred.
 
En sann gubbjävel!
 
Helt klart över 70. I riskzonen dessutom. Och grinig. Och otrevlig. Kan de inte hitta någon annan? Maten var si så där. Smörrebrödet hade för mycket majonäs. Nä, mitt råd är, undvik plejset.
 
Sista biten tillbaka var seg. Inte på grund av dryck och mat, men för att jag var seg och det var svårt att få fart i värmen. Jag glömde dessutom av att slå på GPS:en på klockan igen. men mindes efter en kilometer.
 
Allt detta till trots, ännu en underbar dag, trots att de blev mest asfalt och cykelled. Oerhört vackert!
 
En bilist stannade och hade hört radioprogrammet igår. Han var från Ystad och tackade för att jag pratade gott om Skåne. Lyssna gärna här om ni ar tid att döda. https://p4dela.sverigesradio.se/?id=19341&fbclid=IwAR1OduS36V5bUdzkOlcXd4pKmKfQonGeT9yZej1ojZ3h557BwWOKzWxLLbc
 
När jag hämtade tjejerna hade Evas glasögon gått sönder, så fick vi åka till optikern. Dessutom känner jag fortfarande av allt rödvin min polare Maria lurade i mig på Ribban under helgen. En lätt löparkropp tål betydligt mindre än tjock styrketränare.
 
Trött nu. Gymmet igår, gymmet imorrn. Än håller min plan för nästa Expedition.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.