“Ursäkta att jag stör…Du är dokumentärfilmare, eller hur?”
6 gånger har folk kommit upp till mig idag i Malmö när jag filmat. Alltid försiktiga. tror de alltid stör. Tvärtom. Att få höra något positivt om ens arbete från okända människor, som tar sig tid att stanna och säga detta, det är ytterst hedrande.
Jag har inte hållit i en kamera sedan i mitten av februari. Då visades Grönlandsfilmen på SVT. Från den tiden till nu har livet varit omtumlande. Det är oerhört känslomässigt att göra film. Först den långa planeringen, så hela filmjobbet. Det följt av det alltid lika tuffa efterjobbet. SÅ, om man har tur, visas filmen på TV. Jag är alltid lika orolig för vad folk skall tycka om filmen som visas. mer än någonsin denna gång, eftersom den är ganska personlig. Något folk är ovana vid.
SÅ på ett sätt och vis blev Covid-19 dramat en sorts paus i livet. Att regenerera krafterna. Även om jag professionellt upplevde stor press att filmen tvingades ta paus internationellt. Kanske för alltid. Så mycket jobb. Och så helt slut bara så. Och kanske skulle jag ha gett mig ut och filmat. Men jag orkade inte. Och jag oroade mig för döttrarna.
Nu känns det som om det är dags. Mer kontroll på läget. Snart slut på skolan. Snart dags att leva. mer om detta en annan gång.
Det är också spännande att filma på hemmaplan! Livet under coronatiden i Malmö. Denna spännande stad.
Magnus Gerttén har fyra fantastiska filmer om Malmö på SVT Play just nu. Min favorit är Varje Ansikte Har Ett Namn.
