Explorer Mikael Strandberg

Morsan och jag

Det här är morsan och jag framför Wat Pra Kheo i Bangkok. Året är 1994. Bilden är tagen av hennes syster, min moster, Dagmar.
 
Jag hittade bilden ihoprullad på vinden häromdagen. Jag letade efter mina Expeditions dunvantar. Inlandsisen på Grönland väntar. I stället hittade jag en undangömd kartong med brev korrespondens mellan mamma och mig. Och ett gäng gamla bilder. En sådan från min första utomeuropeiska resa. Jag var 17 år. Och hade i stället för att hamnat i Australien med min vän Mikael Tännström från Gruvan, hamnat ensam vid Inkaleden i Peru. Jag står och pekar med hela handen som om jag visste vägen till Macchu Picchu. Men jag hade ingen aning och gick vilse. Jag hamnade i den trånga snåriga djungeln och fick panik. Men av någon outgrundlig anledning hamnade jag ändå rätt efter en vecka. Vid Inti Punti med utsikt över Inkans sommarpalats, Macchu Picchu. Det var den bästa veckan i mitt liv. Ett äventyrare var född kan man kanske säga.
 
Att det gick fel berodde mycket på att morsan skämde bort mig fullständigt med kärlek och matlagning med mera. Så jag kunde inte ens laga mat. Jag lade av någon anledning all min pasta för hela färden i blöt. Morgonen efter var det bara mjöl kvar. Enstaka småbutiker längs vägen, höll bort den värsta hungern på färden. Jag läser i brevet till mamma som jag skrev inför mötet med henne och syter Dagmar i Bangkok. Där står att jag ville hon skulle ta med Vikabröd med kaviar. Och boken Den Nakna Apan av Desmond Morris.
 
En väninna frågade mig härom dagen när hon sett bilden på mig som vilsen 17-åring:
 
“Min son är 17 år idag. Hur vågade din mor låta dig åka iväg så där? Jag skulle inte kunna sova en sekund. “
 
Jag kan inte ens minnas att hon ifrågasatte mina projekt idéer. Att hon var orolig det vet jag. Men vilken förälder är inte det? När mina tjejer skulle cykla hem från skolan första gången för någon månad sedan, sov jag inte en blund natten innan. Jag kopplade inte av på hela dagen. Och när telefonen ringde, tänkte jag att de blivit påkörda. När jag svarade nervöst hörde jag Dana gråta i bakgrunden. Jag fick panik. Så sade Eva med darrande röst:
 
“Pappa, jag har tappat bort nyckeln till cykellåset. Så nu är på väg hem till fots.”
 
Jag var en timme bort på löptur, körde som en galning tillbaka och när jag hämtat deras cyklar på skolan, kom hem, satt de och åt mackor. Nöjda med livet som inget hänt. Det hade tagit en timme att gå hem. Men det hade de glömt nu.
 
Oro tillhör varje förälder. Men man måste ändå våga släppa iväg sina barn så de kan leva ut sina drömmar. Oavsett resultat. Vi har dem bara till låns. Det fattade morsan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.