Bilden togs på torsdagen av hennes mamma Pam – en underbar människa som jag för alltid står i skuld till. Det gör man som man alltid gentemot kvinnan som fött den största gåvan av alla: ens barn. I mitt fall har jag fått två fantastiska döttrar.

Eva tog sin examen efter 9 år i grundskolan. På avslutningen samma dag, när jag tillsammans med alla andra föräldrar stod upp i spänd förväntan medan eleverna kom på rad genom salen på väg mot scenen, kände jag att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Så starka, ofrivilliga känslor av kärlek och stolthet! Och ofattbart! Vart tog tiden vägen? Hon är ju snart vuxen!

Min vackra dotter är en riktig tuffing. Två gånger i veckan får hon sprutor mot sin reumatism och ögonsjukdom. Det är inte lätt för henne varje gång det är dags, men hon klagar aldrig. Hon klagar nästan aldrig över någonting. Hon tar allt som dyker upp längs vägen som en sann stoiker: Det är som det är.

Eva är en gåva på många vis. Hon skiljer sig en hel del från oss övriga i familjen. Hon är tyst, blyg, tar sin egna väg och har inget behov av att tillhöra någon grupp – till exempel som jag ser bland många tjejer (och killar) som gör vad som helst för att känna tillhörighet. Jag tillbringar en hel del tid på Malmö IP i väntan på att Dana ska träna klart och ser då hur vissa gör vad som helst bara för att få tillhöra en grupp ledd av exempelvis en för tillfället populär tjej – ofta på ett negativt sätt, tycker jag. Men det är inte Eva. Inte heller Dana för den delen. De resor vi gjort har gjort tjejerna självständiga, och de har ett band emellan sig som aldrig kommer att brytas. Eva är rent buddhistiskt distanserad i sitt sätt. Hon har en riktigt god vän i skolan och i livet utöver oss: Elsa. De ser nästan likadana ut!

Att tillbringa tid med mina döttrar är den bästa tiden i livet. Gemenskapen, skratten, samtalen och insikten om vilka fina människor de blivit. Precis som Pam, deras mamma, sade under festligheterna efter skolavslutningen förra veckan när vi satt och tittade på dem:

“Jag vet inte vad vi gjort rätt för att få sådana här lättskötta barn. Aldrig några problem.”

Eva har nog en hel del akademikerblod i sig efter mamma. Vilken väg det blir för henne får framtiden utvisa, men hon vill fortsätta läsa. I likhet med sin syster visade det sig att hennes bästa skolämnen var de kreativa – vilket gör mig så oerhört lycklig. Hon vet inte vad hon vill göra i framtiden och tänker inte på det särskilt mycket. Kanske blir det som min filmagent Thierry sade efter att ha sett material på henne från den kommande dokumentären:

“Hon kommer ju att bli författare!”

Vad det än blir är hon (och hennes syster) den största gåva en pappa kan få. Och en stoltare pappa än jag finns inte!