Jag sover sämre nu.

Inte för att något särskilt har hänt i mitt eget liv, utan för att världen kryper in i det. Jag vaknar efter fem timmar, tar upp telefonen och börjar läsa nyheterna. Jag vet att jag inte borde, men jag gör det ändå. Trump. Putin. Ukraina. Gaza. Hot. Raketer. Sönderfall. Ännu ett nytt vi och dem.

Det gör något med mig.

Inte bara för att nyheterna är mörka, utan för att tonen i världen har förändrats. Den har blivit hårdare, råare, farligare. Som om fler och fler människor vänjer sig vid att andra människor kan göras till problem, till fiender, till något mindre mänskligt.

Det jag tänker på är mina barn. Vad är det för värld som väntar dem?

Jag tror att den gamla ordningen håller på att spricka. Rysslands krig mot Ukraina gjorde det plötsligt nära för oss i Europa. Nära på ett sätt som många här inte har behövt känna av på generationer. Men det handlar inte bara om Ukraina. Det handlar om något större. Om en värld där makt åter talar högre än ansvar. Där ledare bygger sin ställning på splittring. Där vi och dem åter blivit ett politiskt språk.

Och jag känner igen tonen.

Det är det som skrämmer mig mest.

För jag läser inte detta som teori. Jag har varit nära krig. Jag har sett hur det flyttar in i människors vardag. Hur det förändrar ljuden i en stad. Hur det förändrar människors rörelser, blickar och förväntningar. Hur det gör rädslan normal. Hur det samtidigt kan locka fram något märkligt vackert hos vanliga människor.

Det var i Jemen jag lärde mig det.

Jag har varit där tre gånger. Och varje gång kom jag närmare kriget. Men det märkliga är att mina möten med kriget inte gjorde mig mer cynisk när det gäller människor. Snarare tvärtom. Min tro på vanliga människor blev starkare där än den ibland är här hemma, när jag vaknar till ännu en morgon av nyheter, rädsla, splittring och ledare som lever på att göra världen mindre, kallare och hårdare.

Det är kanske därför jag skriver detta nu.

Inte för att jag tror att min oro är unik. Utan för att jag tror att alltför många fortfarande inte förstår vad krig faktiskt är förrän det är för sent. De ser rubrikerna. Kartorna. Utspelen. Men inte vad som händer med människor. Inte hur snabbt något som känns långt borta kan bli nära. Inte hur fort ett samhälle kan vänja sig vid språk, ledare och tankar som borde få oss alla att kallsvettas.

Jag har sett det på nära håll.

Och ändå är det inte främst mörkret jag bär med mig från Jemen.

Det är människorna.

Första gången: natt, vägspärrar, bombade hus

Första gången jag kom till Jemen landade jag mitt i natten i Sana’a.

Jag hade åkt dit för att lära mig arabiska. Bara det låter nästan absurt i dag, som om världen fortfarande gick att närma sig genom nyfikenhet, som om det fortfarande fanns tid för sådant. Jag blev hämtad av en man från språkskolan, Center for Middle Eastern Studies, eller vad den nu hette exakt. Jag kunde ingen arabiska, inte ett ord som hjälpte mig där och då. Och i Sana’a talade de sin egen dialekt, så även om jag hade kunnat mer hade det kanske inte spelat någon större roll. Jag förstod inte vad mannen som hämtade mig sa. Jag förstod inte heller mycket av det som sades vid passkontrollen. Nästan ingen pratade engelska.

Det första jag kände var inte rädsla. Inte riktigt. Det var förvirring. Och fascination.

Sedan kom vägspärrarna.

De fanns överallt. Tungt beväpnade män. Hårda blickar. Vapen som inte hörde hemma i min värld men som uppenbarligen hörde hemma i deras. Jag hade aldrig sett så många beväpnade människor i ett civilt landskap. Och mitt i natten körde vi genom en stad där vissa områden redan bar kriget i sina väggar. Hus som såg bombade ut. Gator som inte kändes som gator utan som kulisser i en film. Fast det inte var en film.

Jag minns att jag tänkte: här kan man bara försvinna.

Ingen vet egentligen var jag är. Ingen vet vilka människor jag sitter i bilen med. Ingen vet vad som väntar vid nästa vägspärr. Den känslan var stark. Jag hade inga barn då. Jag hade inte ens träffat kvinnan som senare skulle bli mina barns mor. Men jag minns den nakna utsattheten. Hur tunn man blir när man inte förstår språket, inte behärskar koderna, inte vet vem som bestämmer och inte har någon att ringa som kan komma.

Och ändå fanns fascinationen där. Jag hade sett bilder av Gamla Sana’a, av husen, marknaderna och ljuset. Allt det vackra fanns där också. Jemen var inte bara beväpnade män och bombade hus. Tvärtom. Det var ett oerhört vackert land. Ett land som drog en till sig med en kraft som var svår att förklara.

Dagen efter hörde jag krigsflygplanen lyfta norrut. Salehs krig mot Houthierna pågick. Det hördes, men syntes inte direkt i den del av vardagen där jag befann mig. Kriget låg över staden som ett bakgrundsljud, något ständigt närvarande men inte alltid synligt. Det var kanske första gången jag förstod att ett krig inte alltid ser ut som på tv. Ofta ser det ut som en vanlig stad som fortsätter fungera, samtidigt som våldet ligger precis under ytan.

Det var också i Sana’a som jag träffade Pamela. Jag åkte dit för att lära mig arabiska och kom därifrån med något mycket större: kärlek, familj, barn, ett annat liv. Kanske är det också därför Jemen stannat så starkt i mig. Det blev aldrig bara en plats. Det blev en del av mitt eget liv.

Andra gången: Eva, lekplatsen och granaterna

När jag återvände nästa gång var allt annorlunda.

Då hade vi Eva.

Hon var liten, så liten att hon satt i barnvagn. Jag minns henne i vagnen i Sana’a som om det vore en bild från någon annans liv. Ett litet barn i en stad som höll på att slitas isär mellan Ali Abdullah Saleh, Ali Mohsen och al-Ahmar-sidan. Staden var i praktiken delad. Kriget fanns inte längre bara som bakgrundsljud. Det fanns i vägspärrarna, i ljuden, i stämningen, i hela dygnet.

Vi bodde enkelt i anslutning till skolan. En lägenhet där man kunde sova, laga lite mat och försöka leva något som liknade vardag. Och det gjorde vi också. Det är det märkliga med krig. Också där försöker människor få vardagen att fungera. Någon lagar mat. Någon går till jobbet. Någon tar sitt barn till lekplatsen.

Jag minns en dag när jag lekte med Eva på en lekplats inte långt från där vi bodde. Kanske har just den scenen stannat så starkt därför att den rymmer allt på en gång. Barn. Vardag. Oskuld. Och sedan våldet.

När den första granaten kom förändrades allt på en sekund.

Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Det är inte bara ett ljud. Det går rakt in i kroppen. Marken, luften, benen, bröstkorgen. Jag lyfte upp Eva och sprang. Jag sprang som en galning tillbaka mot skolan. Några hundra meter kanske. Avstånd förändras när man är rädd. Allt gick i slow motion och samtidigt snabbare än allt annat. Jag hörde smällarna, kände hur området skakade, såg människor till höger och vänster. Jag minns särskilt ungdomarna som tycktes dras mot ljudet i stället för bort från det, som om adrenalin och nyfikenhet drog dem dit. Jag sprang åt andra hållet. Inte som en hjälte. Inte som en upptäcktsresande. Bara som en pappa med sitt barn i famnen.

Det där glömmer jag aldrig.

Jag minns hur jag kom tillbaka till huset. Hur det dundrade i luften. Hur jag bara ville in, in i något som liknade skydd. Jag gömde mig med Eva i ett hörn. Jag var livrädd. Och jag minns också känslan av att andra tyckte att jag överdrev. Som om min rädsla var ett tecken på svaghet. Som om jag var löjlig som reagerade så starkt.

Ja, jag var rädd.

Självklart var jag rädd.

Inte för min egen skull, utan för Evas.

Det var kanske där jag förstod något som jag sedan sett många gånger. Att människor som lever nära kriget ibland måste normalisera det för att överleva. De vänjer sig. De måste vänja sig. Ljudet som för mig gick rakt in i benmärgen var för andra bara ännu en dag i ett liv som redan länge varit förstört. Men jag kunde inte vänja mig. Och jag ville heller inte det. Det finns något friskt i att vara rädd när granater slår ner nära en lekplats där ens barn nyss har lekt.

Fel område, fel män, rätt sorts människor

En annan gång åkte jag iväg med Rashad Zaid, en lärare och vän, och vi hamnade i fel område.

Det kunde räcka gott och väl i ett Sana’a uppdelat mellan olika maktcentra. Man skulle hålla sig på rätt sida, i rätt kvarter, bland rätt män med rätt lojaliteter. Men vi kom fel. Vi försökte ta oss därifrån i taxi, men blev stoppade och utdragna.

Det minnet är inte i slow motion. Det jag minns där är snarare paniken i att förstå att det här var verkligt. Att vi kunde bli kvar där. Att vi kunde fängslas, försvinna, kidnappas. Jag minns sandsäckar, trasiga väggar, beväpnade män, en stad sönderskjuten i zoner.

Men jag minns också vad som hände sedan.

Rashad pratade. Förklarade. Lugnade. Jag försökte göra samma sak. Vi visade respekt. Vi pratade om Jemen. Vi pratade fotboll. Vi åt tillsammans. Situationen löstes upp.

Det kunde ha gått illa.

Det kunde ha blivit ännu en historia om en utlänning som försvann.

Men i stället satt vi där, mitt i en hotfull situation, över mat och samtal. Det är svårt att förklara för den som inte varit där hur snabbt en mänsklig kontakt ibland kan förändra ett läge. Inte alltid. Men ibland. Och ibland räcker det.

Vägen ut, Amin och människorna på bussen

En annan gång lämnade jag och Amin staden om natten för att förbereda min första kamelresa. Det gällde att ta sig ut på rätt sätt, undvika de värsta vägspärrarna och ta omvägar genom staden. Vi stoppades gång på gång. Jag minns särskilt områden där människor ville dra ut oss ur bilen. Amin mutade. Pratade. Löste. Han höll ihop situationen.

Där kunde man också bara ha försvunnit.

Senare, när jag reste hem med nattbuss efter att ha hälsat på Rashad i hans by, blev jag stoppad igen. En soldat ville dra ut mig ur bussen. Jag minns aggressiviteten. Misstanken. Känslan av att det här kunde bli riktigt illa.

Och så hände det som hände så många gånger i Jemen.

Vanliga människor grep in.

Människor på bussen tog min sida. De sa ifrån. Låt honom vara. Och jag kom därifrån.

Det där glömmer jag inte heller.

Hotet kom ofta uppifrån: från vapen, uniformer, fraktioner, män som ville kontrollera. Hjälpen kom nästan alltid från vanliga människor.

Det gjorde något med mig.

Min tro på människan blev inte sämre av Jemen. Den blev starkare.

Tredje gången: bomben, kaféet och al-Qaida

Tredje gången jag var i Jemen hade landet blivit mörkare igen.

Då fanns al-Qaida som ständig oro i bakgrunden. AQAP var namnet som låg över samtalen, varningarna, rädslan och hotbilderna. Jag var där med Tanya Holm för att förbereda en kamelresa. Jag minns ett kafé i Sana’a. Ett populärt ställe. Ingen elektricitet, så man satt där ändå. Och plötsligt kom smällen.

En självmordsbombare hade slagit till mot soldater som repeterade inför en parad bara en bit bort.

Det hördes över hela staden.

Sirener. Rop. Chock.

Men det jag minns starkast är kanske inte själva ljudet, utan det som hände direkt efteråt. Hur människor ändå satt kvar. Hur serveringen fortsatte. Hur livet vägrade lägga sig ner bara för att ännu en bomb hade slitit människor i stycken. Det var inte likgiltighet. Det var något annat. Kanske vana. Kanske överlevnadsinstinkt. Kanske insikten om att om man stannar helt varje gång något exploderar i ett sönderfallande land, då blir det inget liv kvar alls.

Under kamelresan fanns al-Qaida som ständig oro. På vägarna. I samtalen. I andras varningar. Men när vi väl kom ut bland beduinerna förändrades bilden. Där fanns andra lojaliteter, andra verkligheter, andra mänskliga regler. Det är också det som gör krigsländer så svåra att förstå utifrån. Rubrikerna berättar nästan aldrig hela sanningen. Ett land är inte hela tiden det värsta som skrivs om det. Ett land består fortfarande av människor. Av vardag. Av humor. Av generositet. Av barn som leker. Av män som skämtar. Av kvinnor som håller ihop liv som män förstör.

Det som stannat kvar

Det finns en scen jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på Jemen.

Jag var på en stamrättegång. Tusen, kanske två tusen människor. Tungt beväpnade män överallt. Bakil på ena sidan, Hashid på den andra. Det såg ut som om allt kunde sluta i blod. Men i stället uppstod kindpussar, handslag, kramar, förhandlingar och förlåtelse. Mitt i en värld av Kalasjnikovs och granatgevär fanns också samtalet, nåden och viljan att undvika det värsta.

Inte perfekt. Inte romantiskt. Men mänskligt.

Det där har stannat hos mig.

Krig gör något fruktansvärt med människor, städer och samhällen. Det borde vara en självklarhet att säga. Och ändå tror jag att många inte förstår det förrän de står där själva. Förrän de hör smällen. Förrän de springer med sitt barn i famnen. Förrän de sitter i en bil som stoppas av män med vapen. Förrän de inser hur tunn en tråd vardagen egentligen hänger i.

Men krig lärde mig också något annat.

Att vanliga människor ofta är det enda som håller mörkret tillbaka.

Varje gång något hotfullt hände dök det upp människor som hjälpte till. Nästan utan undantag. Någon steg fram. Någon pratade. Någon delade mat. Någon skämtade bort spänningen. Någon sa att det ordnar sig. Någon såg till att det faktiskt gjorde det.

Jag såg naturligtvis också annat. Hårdhet. Fanatism. Män som älskade sina vapen för mycket. Män som njöt för mycket av kontroll. Män som drömde om att dela upp världen. Men det var inte dem jag bar med mig starkast därifrån. Det var de andra.

Därför skrämmer nutiden mig

Det är därför jag inte kan läsa nyheterna i dag som om de bara vore nyheter.

Jag läser dem och känner igen tonen. Jag känner igen männen som vill dela upp världen i vi och dem. Jag känner igen föraktet för svaghet. Jag känner igen lockelsen i att göra allting enkelt, hårt och brutalt. Och jag tänker att det aldrig slutar väl. Aldrig.

Min rädsla i dag handlar inte bara om krig långt borta. Den handlar om hur också vi förändras av det som händer. Hur vi börjar prata. Hur vi börjar tänka. Hur vi börjar acceptera sådant som aldrig borde accepteras. Hur ledare som Putin och Trump, på olika sätt och med olika verktyg, hjälper till att göra världen kallare, råare och farligare. Inte för att de ensamma bär ondskan, utan för att de legitimerar den. De gör splittringen rumsren. De gör brutaliteten begriplig. De gör lögnen användbar. De stärker tanken att vissa människor helt enkelt får offras.

Och samtidigt vet jag detta:

Det är inte ledarna som räddar oss.

Det är människorna.

Människorna på bussen som sa låt honom vara. Läraren som pratade oss ur en farlig situation. Chauffören som mutade rätt person vid rätt vägspärr. De som delade mat när vi kunde ha blivit kvar. De som log, hälsade, välkomnade och skyddade.

Det är det jag bär med mig från Jemen.

Inte bara rädslan. Inte bara bomberna.

Utan också detta: att mitt i allt det trasiga fanns en mänsklighet som vägrade ge upp.

Kanske är det därför jag blir så trött på allt prat om vi och dem nu.

För jag vet att världen inte ser ut så. Jag vet att de flesta människor bara försöker leva, skydda sina barn, få vardagen att gå ihop och bli sedda som människor. Jag vet att generositet finns där man minst väntar sig den. Jag vet att de som talar högst om fiender ofta förstår minst om hur vanliga människor faktiskt lever.

Så ja, jag är rädd.

Jag är rädd för den värld mina barn ska växa upp i. Jag är rädd för att hårdheten vinner mark. Jag är rädd för att historien på något sätt åter är här, och att alltför många inte ens verkar förstå det. Jag är rädd för att vi i tryggheten håller på att förlora något som människor i krig ofta tvingas hålla fast vid: beroendet av varandra.

Men jag har inte förlorat tron på människor.

Det är kanske det enda hopp jag verkligen litar på längre.

Inte systemen. Inte de stora orden. Inte männen som vill bli ihågkomna.

Utan människorna.

De vanliga.

De som dyker upp när det brinner. De som hjälper till. De som bär. De som säger: låt honom vara. Kom hit. Sätt dig. Ät. Vi löser det.

Det var inte ledarna som lärde mig det.

Det var Jemen.