Under fyra somrar såg jag Eva och Dana gå från två barn som följde med pappa till två unga människor som allt oftare bestämde själva. Jag började förstå det i Turkiet. I Namibia gick det inte längre att missa.

Det började i Turkiet

Det tog ett tag innan jag förstod att resorna inte längre bara var mina. De hade blivit Evas och Danas också.

Jag började se det på allvar i Turkiet. Jag minns särskilt en dag på den anatoliska högplatån när vi hade en arton kilometer lång uppförsbacke framför oss i ordentlig hetta. Vi fick gå och skjuta cyklarna stora delar av vägen.

Det var inte bara att tjejerna klarade det som imponerade på mig. Jag såg att de fungerade bra i den här miljön och att de faktiskt tyckte om livet vi levde. Att bo i tält, packa ihop på morgonen och ha ett tydligt mål för dagen. Från A till B.

Det där livet från A till B är något jag själv alltid har sökt mig till. I Turkiet började jag förstå att de också tyckte om det.

Ett år gjorde stor skillnad

Mellan Turkiet och Namibia hände mycket. Eva opererades i ögat på Mölndals sjukhus och efter operationen tillbringade vi mycket tid i Lima.

Under det året tog skolan och kompisarna större plats. Samtalen förändrades och tjejerna hade börjat få tydligare egna uppfattningar om saker. När vi kom till Namibia var skillnaden större än mellan de tidigare cykelsomrarna.

Plötsligt såg jag två unga tjejer

Jag minns en campingplats tidigt under Namibiaresan. Sofie var där och filmade. Eva och Dana skulle gå ner och bada i poolen och några pojkar och män började titta på dem och ropa efter dem.

Jag tyckte det var obehagligt, men det gjorde också att jag plötsligt såg något som jag kanske inte riktigt hade velat se ännu. Det här var inte längre två små tjejer som följde med pappa på expedition. De höll på att bli unga kvinnor.

Under resten av resan såg jag förändringen på många sätt. De började bry sig mer om hur de såg ut och vad de hade på sig. Dana började sminka sig. Samtalen var annorlunda. Sådant som några år tidigare inte hade spelat någon större roll gjorde det nu.

Samtidigt kunde de göra mycket mer själva. Reparera cyklar, sätta upp tältet, laga mat och sköta mycket av vardagen i lägret. När jag inte orkade eller när något gick fel behövde jag inte längre stå bredvid och tala om vad som skulle göras.

De började säga ifrån

Det fanns också en annan förändring. Ju äldre de blev, desto mer sa de ifrån.

Under de första cykelsomrarna i Sverige klagade de förvånansvärt lite. De ville fram till dagens mål och när slutpunkten närmade sig brukade de få mer energi. De var fortfarande barn och följde i stora drag den värld som jag hade byggt åt oss.

I Turkiet började det förändras och i Namibia var det mycket tydligare. Var de trötta sa de det. Tyckte de att något var dumt fick jag veta det. Namibia var dessutom en tuff resa med grusvägar, sand och hård vind.

Efter Namibia har de inte velat göra någon ny lång cykelexpedition. Dana har sin fotboll, Eva har sitt och båda har skola, vänner och ett liv hemma som betyder betydligt mer än när vi började cykla 2020.

Jag behövde inte fråga längre

Under flera år funderade jag på om Eva och Dana egentligen följde med på de här resorna för att jag ville resa. När de var små ville de förstås vara med sin pappa, och det var svårt för mig att veta hur mycket som var min vilja och hur mycket som var deras.

Någonstans mellan Turkiet och Namibia slutade jag fundera lika mycket på det.

Jag såg hur de fungerade när det var jobbigt, hur de tog ansvar och löste saker utan att vänta på mig. Och jag såg att de hade blivit tillräckligt självständiga för att säga ifrån när de hade fått nog.

Resorna hade blivit deras också.

Vägen till att bli äventyrare kommer på SVT Play den 27 september och visas i SVT1 den 1 oktober kl. 21.00.

Hashtags

#VägenTillAttBliÄventyrare #NoMapForGrowingUp #MikaelStrandberg #EvaStrandberg #DanaStrandberg #SVT #SVTPlay #Dokumentär #SvenskDokumentär #Långfärdscykling #Cykelexpedition #Cykeläventyr #Familjeäventyr #Föräldraskap #Äventyr #Turkiet #Namibia #ResaMedBarn