Ville Eva och Dana verkligen följa med? Var resorna för hårda? Varför skulle vi egentligen till Sibirien, och hur blev fyra cykelsomrar till en film som tog sex år att göra? Det här är frågorna jag fått oftast.

Ville Eva och Dana verkligen följa med?

Ja. När vi började sommaren 2020 visste ingen av oss om de faktiskt skulle tycka om att långfärdscykla. De var vana vid resor, tält och att vara ute, men att cykla dag efter dag var nytt, så Sverige blev ett test.

Jag minns särskilt sista dagen mot Dala-Järna. Vi hade drygt fyra mil kvar och jag var helt slut. Jag ville slå läger och ta resten nästa morgon, men Eva och Dana vägrade. Vi skulle fram den dagen. Till slut var det de som drev mig mot Dala-Järna.

Det betyder förstås inte att de älskade varje dag under de följande fyra somrarna. Det gjorde inte jag heller.

Var resorna för hårda för dem?

Ibland var de hårda. Turkiet kunde vara fruktansvärt varmt, Namibia hade sand, motvind och långa sträckor där väldigt lite fungerade som vi tänkt oss. Vi hade trasiga cyklar, sjukdom, dåliga dagar och stunder när alla tre var trötta på varandra.

Men vi cyklade inte från morgon till kväll. Ofta handlade det om ungefär fyra timmars cykling på en dag, med mat, pauser, bad och vilodagar däremellan. När tjejerna var trötta märktes det, och när de tyckte att jag eller någon plan var idiotisk sade de det också. Med åren blev de betydligt bättre på just det.

Hur långt cyklade ni egentligen?

Ungefär 5 600 kilometer under fyra somrar. Första perioden i Sverige blev omkring 1 600 kilometer, nästa svenska resa ungefär 1 345 kilometer, Turkiet cirka 1 855 och Namibia omkring 800.

Det låter mycket när man lägger ihop det, men resorna gjordes över flera år. Det var aldrig 5 600 kilometer i ett svep.

Varför skulle ni till Sibirien?

Den ursprungliga planen var att fortsätta norrut och österut, genom Finland och Ryssland mot Khatanga och Norra ishavet. Jag känner Sibirien sedan tidigare och hade en stark bild av att tjejerna skulle få uppleva den delen av världen med mig.

Men själva Sibirien var aldrig det viktigaste. Jag ville göra något stort tillsammans med Eva och Dana medan vi fortfarande hade den möjligheten. När Eva fick sin ögonsjukdom och det fanns en osäkerhet kring hennes syn blev tiden ännu viktigare för mig. Det påverkade absolut beslutet att ge oss iväg.

Hur hamnade ni i Turkiet i stället?

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 stoppade planen ungefär en månad innan vi skulle ge oss iväg. Plötsligt behövde vi hitta något helt annat.

Då kom min gamle vän Doğan Tilç in i bilden. Jag har känt honom sedan omkring 1990, och genom honom öppnades möjligheten att göra en lång resa genom Turkiet. Kontakterna runt Izmir och Tunç Soyer spelade också in och vi hamnade bland annat på EuroVelo 8.

Turkiet blev en helt annan resa än Sibirien skulle ha blivit: hetta, den anatoliska högplatån, städer, byar och väldigt många möten med människor. Det var också där jag började märka tydligare att tjejerna inte längre var de små barn som hade lämnat Malmö två år tidigare. De började ifrågasätta mer, även mig.

Hur mycket fick Eva och Dana bestämma?

I början bestämde jag det mesta. Jag planerade rutterna, hade koll på maten och utrustningen och försökte hålla ihop dagarna. De var små och det hade varit märkligt att låtsas som något annat.

Men de var med. Vi tittade på kartor, diskuterade vart vi skulle och under själva resorna fick jag hela tiden känna av hur de mådde och vad de orkade. Efter några år förändrades det där ganska rejält. I Turkiet började de säga ifrån mer, och i Namibia hade de synpunkter på nästan allt: hur långt vi skulle cykla, när vi skulle stanna, vad vi skulle göra och ibland varför vi över huvud taget höll på.

Det är också en del av filmen. Makten flyttas sakta från pappa.

Vilken roll spelar Evas ögonsjukdom?

En viktig roll, eftersom den var en del av varför jag kände att vi skulle komma iväg. När vi förstod att Eva hade en sjukdom som kunde påverka hennes syn ville jag att både hon och Dana skulle få se så mycket som möjligt av världen.

Men filmen är inte en film om Evas sjukdom. Under arbetet med den har vi tvärtom tonat ner den delen. Sjukdomen finns där därför att den hör till vår historia och påverkade mina beslut, men när jag ser den färdiga filmen tycker jag att den framför allt handlar om något annat: två tjejer som blir äldre framför kameran och en pappa som så småningom måste förstå det.

Hur filmade ni allt?

Jag filmade väldigt mycket själv samtidigt som jag cyklade, lagade mat, slog läger, fixade cyklar och försökte vara pappa. Sofie Rørdam kom in och filmade under olika perioder, och vi hade också hjälp av flera andra filmare i Sverige, Turkiet och Namibia.

Det fina med att vi filmade under så lång tid är att kameran efter ett tag blev ganska vardaglig för oss. Ibland filmade vi mycket, ibland låg kameran kvar i väskan därför att ingen orkade. En del av det bästa materialet är sådant som aldrig hade gått att arrangera, just därför att det bara hände medan vi var där.

Var filmen planerad från början?

Nej, inte i den form den har idag. Från början dokumenterade jag det vi gjorde och hade idén att följa flera somrar tillsammans med tjejerna. Efter den första sommaren kom SVT in, men själva berättelsen fortsatte att förändras medan vi höll på.

Det viktigaste som förändrades var förstås Eva och Dana. Under första resan var de barn som följde pappa. Fyra år senare stod jag i Namibia med två unga människor som hade egna åsikter, fattade egna beslut och inte alls automatiskt tyckte att pappa hade rätt. Det förändrade också filmen.

Varför tog det sex år?

Därför att verkligheten hela tiden ändrade filmen. Vi började 2020, gjorde ytterligare en svensk resa, skulle till Sibirien, fick kasta den planen när kriget kom och hamnade i Turkiet i stället. Mellan Turkiet och Namibia gjorde Eva dessutom en ögonoperation, och till slut hade vi material från fyra olika somrar som skulle bli en sammanhängande film.

Sedan kom klippningen. Vi hade versioner som inte fungerade och fick börja om mer än en gång. Jonas C Kiplesund kom så småningom in och arbetade intensivt med materialet, och det var först då vi verkligen hittade formen som blev den färdiga SVT-filmen.

SVT-versionen är 58 minuter. Samtidigt arbetar vi vidare med en internationell version på omkring 76 minuter, eftersom det finns delar av Eva, Dana och relationen mellan oss som behöver mer tid än vad som ryms på 58 minuter.

Vad tycker tjejerna om resorna idag?

Det tänker jag inte svara åt dem. Efter Namibia har vi inte gjort någon ny lång cykelexpedition. De är äldre nu och har skola, kompisar, fotboll och egna saker de vill göra.

Därför satte jag mig i stället ner och intervjuade Eva och Dana var för sig. Jag frågade vad de faktiskt minns, vad de tyckte var roligt, vad de hatade, vad jag missförstod och om de själva skulle vilja göra något liknande igen idag.

Deras svar kommer i nästa artikel.

Vägen till att bli äventyrare finns på SVT Play från den 27 september 2026 och visas i SVT1 den 1 oktober klockan 21.00. Den internationella versionen, No Map For Growing Up, är under arbete.