Äntligen i Bu i Lima igen!

Ibland blir jag så trött på att bo i stad. Polacken ovanpå som alltid är full, är på telefonen dygnet runt och ropar svordomar och könsord på polska. Folk som är ute halv tre på natten och rastar sina hundar -mångfallt dler efter pandemin- och så skall markerar revir mot varann. Ambulanser och polis på väg mot något elände. Någon från närliggande Stadsmissionen som skriker i förtvivlan. Grannen högst upp som blir retad av sin bror och vrålar som en baryton på fotbollsmatch. Och så alla satans ljud av lövröjare, slamhämtare och de eviga reparationerna. De slutar ju aldrig i staden. Sällan ser man himlens stjärnvalv.

Sällan har jag längtad så mycket som denna gång att åka upp till Lima. Till följd av hjärnskakningen så har jag setat mycket på balkongen i Malmö. Då hör man alla ljud och ser alla stadens galenskaper.

Så fort vi passerat Vallerås lugnar sig allt. Lite trafik. Ja, innan Sälentrafiken börjar som är en historia i sig självt. Plötsligt är man omgiven av att totalt mörker. Jag älskar det!

Tjejerna likaså. Ett trevligare sällskap kan man inte ha. Visserligen lyssnar de på musik de 10-11 timmarna det tar. Jag på Medierna i P1 och Rysslandspodden. Vi gör våra standardstopp i Ljungby och McDonald, hos godishuset utanför Mullsjö, Pekås i Kristinehamn och så hos brorsan och Siv i Dala-Järna.

De hade inte sett tjejerna sedan pandemins start. De har ju växt, men än är det en bit tills de förstår järnamål. Nu för tiden älskar jag att jag har detta extra språk. Länge gjorde jag inte för att jag fick så mycket hatpost om min dialekt och sätt att prata. Ja till och med här i Lima. Sist jag var här kom en medelålders herre upp på Lima Handel och sade han var glad att han aldrig hörde mig på radio mer. Han stod inte ut att höra min röst. Det går ju att slå av radion. Eller byta kanal och lyssna på jakthundens historia i Sverige föreslog jag. Han gick.

Brorsan och Siv, ja, de är kittet i familjen Strandberg. De gör allt det här som är viktigt att hålla ihop en familj. Som att finnas till för alla. Och Sivs hemlagade mat, ja, jag tror det är extremt viktigt för en fungerande kärnfamilj. Tjejerna nämnde ju direkt att min matlagning inte är lika bra. Rätt!

Jag vill ta ett kort på de två, men min bror var inte nöjd med sitt hår. Så det första tjejerna och jag gjorde när vi anlände till det kyliga huset, var att kika på mosters bilder. Och där hittade vi ett foto på de två.

Vi anlände till Bu i mörkret. Vi älskar alla tre att starta upp verksamheten. Fylla på vattendunken nu när det finns vatten, slå på bergvärmen, bädda, lägga sig på den hårda kökssoffan.

Vi är här för att fiska. Dags för tjejerna att förkovra sig i detta ett av livets glädjeämnen. Jag har med mig alla grejer, men vi behöver mer. Och vart tro? Fel säsong säger alla. Det är aldrig fel säsong. Vi får se.

Jag hittade lite resebilder. Bland annat från min passage av El Darien. Hur hamnade det fotot här tro?

Ja, så har en fin sak hänt i livet. Mer om det under veckan.