Explorer Mikael Strandberg

Expedition Jemen Med Kamel; Förhandlingarna fortsätter

 

 
6 June 2012, humid, hot at 34 degrees Celsius at 16.12.28N, 52.1043E
– En miljon etthundratusen saudiska riyal är inte mycket pengar, säger Aboud, en av Jemens beduiner.
Shejk Muhammed Saat Gam-Said, mer känd som Kamelkungen, har just berättat vad den saudiska motsvarigheten är till 5000 amerikanska dollar. Aboud skakar på huvet.
– Lite!
Jag räknar till tio.
– Det är långt att gå och mina ben kommer att göra ont, sägar Aboud medan han ser på mig.
Själv har jag aldrig fått femtusen dollar att göra något. Mina ben kommer att värka, sannolikt mer än hans.
– Är du en riktig beduin, frågar jag.
Han svarar. Aboud vandrar i området sedan barndomen, säger Muhammed, ingen kan platsen som han. Det tycks dock som att jättebilen parkerad utanför restaurangen har tagit hans självförtroende.
Femtioelva gånger har vi talats vid, förgäves. Aboud vädjar till mig.
– Om du blir sjuk behöver jag lyfta upp dig på kamelen och föra dig till sjukhus.
– Varje dag översätter jag från mahri till arabiska åt dig. Jag blir trött i huvet.
– Min kropp slits och jag kan komma att behöva läkarvård.
Jag ser på Muhammeds guldklocka och hans fint strukna skjorta. Han scarf är knallröd och vit och knuten runt huvudet.
– Om de dör blir det jag som ska ta itu med det, säger Aboud i ett försök att få Muhammed på sin sida.
När vi blir sjuka vilar vi en dag. Våra ben lär göra ont men knappast falla av, säger jag.
– Inshallah, tillägger Aboud och pekar mot taket med fläkten som snurrar.
Sedan upprepar han sig.
– Lite!
För tjugoen dagars arbete räcker det ej med en miljon och etthundratusen saudiska riyal. Att vi redan hade enats om ett pris och alla detaljer är en malplacerad sak att säga. Det är också följande kommentar.
– Majoriteten av berättelserna som når ut från Jemen dessa dagar handlar om terror. Detta är en chans att visa en annan sida av ert land.
Beduinerna vandrade i Jemen långt före det fanns en nation här, eller ens en idé om Jemen, före islam och tusentals och åter tusentals år dessförinnan. Med ett så rikt kulturarv känner kanske Aboud att han inte har något att bevisa. Han vet med sig att han kan resa sig och traska ut utan att något förändras för honom. Livet fortsätter som tidigare. När Aboud lämnar ser jag att det är nästan tomt i rummet. I dagar har folk samlats runt vårt bord och haft åsikter på våra planer och om förhandlingen. De har engagerat sig i varje detalj. De har visat stort intresse och varit charmigt nyfikna. Nu har Mikael och jag lämnats ensamma. Vi slår på kameran och förbannar situationen. Ett fåtal män passerar oss.
Jag är besviken. Vi har fortfarande inga kameler. Jag är rejält trött efter många dagars hårt arbete, bland annat med översättning, och knapp sömn. Det är sent, det är varmt och luften är fuktig. Som att det inte vore nog är vi sjuka.
Skulle Aboud skriva en krönika om det som just skett skulle han nog få läsaren till att skratta åt utlänningarna. De trodde de kunde kliva ur stålfågeln som anländer till flygplatsen varje torsdag eftermiddag och få till en deal på en vecka. Aboud skulle förklara att det ju tar generationer att bygga upp ett fötroende. Först därefter gör man affärer. Typiskt européer att tro de kan köpa allt med dollar. Alltså, det behövdes verkligen en Aboud att sätta dem på plats. Jag tror faktiskt Aboud skulle avsluta sin krönika med att säga att de vanföreställningar utlänningar har om Jemen gör dem dumma. Och dumheten är deras sak att hantera, inte hans.
Jag bryr mig inte om vem som har rätt och inte. Jag kommer sannolikt aldrig att förstå Abouds ”qaliil!” Men jag ska minnas den förste jag hör talas om som säger nej till en vandring för tusentals dollar. Han är en av Jemens beduiner.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.