Explorer Mikael Strandberg

Långfärdscyklistens guide till planeten gratis E-bok!

En gång i tiden var cykling mitt liv. Den tiden är ju för länge sedan förbi. Det var långfärdscykling som gällde och jag är än idag av den åsikten att det är den tuffaste av alla sätt att färdas. Långa tider på färd, olika kulturer och ett evigt slitande. Men jordnära och rätt.

Hur som helst skrev jag tre böcker om mina cykeläventyr. De är för länge sedan slutsålda. Så vitt jag förstår. Jag hoppas det. Det är inga böcker jag är stolt över. Som litterära mästerverk så att säga. Hur som helst finns där en e-bok kallad Långfärdscyklistens Guide till Planeten. Det är out of date gällande cykeldelen, men kan likväl vara roande och vissa delar gäller än idag. Hur man exempelvis hanterar bufflar!

Ladda ned gratis här!

En liten teaser ur boken här nedan:

Hur cykelresenären handskas med vilda djur längs vägen!

Talrika är de äventyrsberättelser som skrivits om livsfaran i möten med vilda djur. Under alla år i cykelsadeln har jag blott på en armslängds avstånd stött på flera av dessa för äventyrsskribenten livsfarliga djur såsom lejon, tigrar, giftormar, giftspindlar, skorpioner, babianer, svartbjörnar och 5,5 ton tunga elefanter. Vid blott två tillfällen har jag farit illa av sådana möten. En gång när jag korkat nog försökte lura en fullväxt babianhanne på hans banan i Kongos djungel. Han stal min skjorta och lade beslag på en del hud från mitt bröst när han flög på mig och tog tillbaka den banan som han ansåg tillhörde honom. Den andra gången när jag blev stungen av en skorpion i Panamas djungler. Den hamnade oturligt nog i mina byxor när jag drog på dom en morgon. De missödena berodde på en blandning av svagbegåvning och slapphet. Vid alla andra möten med potentiellt livsfarliga djur har jag uppträtt rätt och klarat mig helskinnad. För det första så är de flesta vilda djur mer rädda för människan än tvärtom och undviker möte om de inte känner sig hotade eller instängda. Så kunskapen om hur resenären klarar sig oskadd ur möten med vilda djur är följaktligen ganska enkel. Det krävs blott att denne resande undviker att stänga in viltet i ett trängt läge så att djuren slipper känna sig hotade och på så vis tvingas attackera för att själv klara sig ur det hela. Men för att få vetandet i hur man gäckar denna livsfara krävs det förvisso att man lär sig hur dessa djur beter sig.

För den cyklande äventyraren är emellertid sammanträffandet med tamdjur och insekter mycket farligare. De bär ofta med sig livsfarliga sjukdomar och direkt närkontakt bör överhuvudtaget undvikas. De kan ge dig dödliga sjukdomar såsom malaria, denguefeber, japansk hjärnfeber, rabies och mycket annat elände i form av löss, fästingar, loppor och ringmask. Även här kan dock kunskapen om hur man själv skall bete sig och hur insekter och tamdjur uppträder rädda livet på en.
Här nedan följer en kortare sammanställning av de djur långfärdscyklisten kan tänkas träffa på och hur denne i förebyggande syfte helst skall uppträda för att undvika problem.
Hundar är det rovdjur som plågar en långfärdscyklist mest. De är rabiesbärare så undvik att överhuvudtaget klappa hundar. Normalt är de enda hundar en cyklist kommer i kontakt med en högst uppretad och aggressiv skara individer som ger intrycket av att vilja slita cyklisten i bitar. Till följd därav är det första cyklisten rent instinktivt gör en enorm kraftansträngning att cykla ifrån dem. I regel är detta också allt som behövs för att bli av med den faran. Men ibland är omgivningen ogynnsam i form av uppförsbackar eller en våldsam motvind. Då brukar det räcka att bara stanna till och ta upp en sten ty ett hundliv i tredje världen är präglat av en stenkastande lokalbefolkning. Därför vet flertalet hundar att en sten innebär stor smärta. Tyvärr finns det undantag i form av aggressiva och stora jakthundar som tillhör nomadiska stammar i folktomma naturområden. Här krävs det en kombination av sten, en käpp och en stor portion gynnsamma omständigheter för att cyklisten skall klara sig helskinnad ur ett sådant otrevligt möte. Än så länge har jag klarat mig helt oskadd.
De stora katterna såsom tiger, lejon och leopard är inte ett problem för cyklisten. För det första skall en cykelresenär ha mycket tur att ens få bevittna närvaron av en av dessa storslagna katter och om denne nu skulle ha den turen att på nära håll få se dessa stora djur, så skall den cyklande försöka att för allt i världen inte springa eller cykla ifrån dem. De vilda katterna är jägare och när cyklisten rör sig snabbt väcker denne deras jaktinstinkt. Dessutom är det så att ett stort rovdjur är snabbare än en flyende cyklist. För det andra är flertalet rovdjur som sagt rädda för människan och idag tillhör inte vi deras naturliga byte. Skulle cyklisten ändå ha oturen att få stå öga mot öga med en uppretad över hundra kilo tung katt är dennes enda chans att möta dem ansikte mot ansikte. Jag har vid ett tillfälle i Tanzania stått öga mot öga med ett lejon som var på jakt efter en babian jag spårade. Skräcken fick mig att inte röra på ens ett finger utan jag har stod kvar och skräckfyllt stirrade tillbaka på den uppretade lejoninnan. Hon morrade ilsket till åt mig och så sprang hon iväg in i den öppna trädsavannen. Hon hade varken känt sig instängd eller hotad och jag stod still och tittade tillbaka på henne och följaktligen såg hon ingen mening med att attackera mig. I sällskap hade jag två afrikanska zoologer som ofta stått öga mot öga med lejon och de sade att om ett lejon attackerade skulle man kasta något på dem, för de stora kattdjuren är inte vana att deras byte reagerar på detta egendomliga vis. Prova gärna!

Bufflar i en hjord är aldrig aggressiva. Flocken är deras trygghet. Faran kommer från ensamma, oftast gamla bufflar som sparkats ut ur sin hjord. Likaså från mammor som skyddar sina avkommor. Cykelresenären bör undvika att färdas och slå upp läger i tät vegetation. Lyckligtvis är ju vägen alltid öppen så på så vis är den värsta faran borta. Ja, om man nu inte retar upp någon buffelmamma på en bybuffelmarknad förstås!

Elefanter såg jag ofta på vägen i Afrika. De uppvisade aldrig ett aggressivt beteende. Främst för att jag alltid höll mig på avstånd och försökte undvika att få vinden i ryggen så att de med luktens hjälp skulle kunna veta om min närvaro. Elefanten ser väldigt dåligt och är mycket nyckfull. Skulle nu en cykelresenär tröttna på att vänta på att elefanterna skall gå av vägen och släppa förbi denne, är ett gott råd att inte kasta sten på dem såsom min vän Mick från England gjorde. Han klarade livet med nöd och näppe och klarade av att cykla från en ilsken attackerande elefanthanne. Normalt är det emellertid så att en elefant är snabbare än en cyklande människa. Mick trodde att hans räddning berodde på en uppförsbacke och faktum är att elefanten är trög i uppförsbackar. De flesta elefanter är lugna och fina, men det finns människohatande elefanter. Speciellt i Indien. Men hör alltid efter med lokalbefolkningen beträffande omständigheterna.
Krokodiler och alligatorer kan världsomcyklaren bara få problem med när denne befinner sig i deras hemvatten. I regel endast ett behov när cykelresenären vill fylla på tomma vattendunkar eller när denne är sinnesslapp nog för att inte cykla tillbaka 40 mil till huvudleden utan i stället föredrar att bära över sin utrustning genom deras vatten! Jag medger mitt eget vansinne den gången vid South Alligator River i Northern Territory och självfallet är det bäst att alltid undvika krokodilrika områden. Om nu ett krokodilbesökt vattendrag är enda möjligheten att få tag på vatten är det bäst att söka sig till ett grunt område och där snabbt fylla på vatten och därefter snarast flytta sig i säkerhet. Finns det bara djupt vatten, använd en dunk och ett rep till att ta vatten. Där det finns krokodil slå alltid läger minst 50 meter från vattenområdet och cykelresenären bör helt avhålla sig från områden där krokodilens normala byte dricker. Skulle likväl resenären träffa på en krokodil i sin närhet är det bäst att hålla sig på avstånd för att inte skrämma djuret till attack. Reser en krokodil svansen är detta ett tecken på aggressivitet.
Den farligaste arten är den vitt utbredda saltvattenskrokodilen som finns i stora delar av Sydostasien, Indien, Sri Lanka, Nya Guinea, Norra Australien, Filippinerna och Solomonöarna. Även den afrikanska nilkrokodilen är livsfarlig och utbredd.
Ormar är nattdjur. De är skygga varelser och ser resenären en, gå ur vägen för dem och reta dem aldrig. När cyklisten slår upp läger i ormrika områden bör denne undvika att samla brasved, vända stenar och stoppa in händerna i okända hål. Innan denne går ur tältet på natten eller morgonen är det viktigt att slå och skapa vibrationer på marken ty ormar är vibrationskänsliga men döva. Jag har stött på flera av världens farligaste ormar i några få sekunder när de i snabb fart försvunnit från min åsyn och jag har aldrig vare sig träffat eller hört talas om någon världsomcyklare som blivit biten av en giftorm. Chansen att bli biten av en orm är betydligt mindre än att bli stungen av en skorpion. Ormens farlighet är klart överdriven och av de drygt tretusen ormarter som finns på vår jord är blott 10% av dessa giftiga. Och även när en giftorm hugger så är det högst sällan att den använder hela sin giftstyrka. Ungefär en gång av tio sägs det. I Australien där några av världens farligaste ormar finns blir tretusen människor bitna per år, men bara i 10% av fallen ges motgift. Av dessa tretusen dör blott fem stycken. Högre dödssiffror finner man dock i Sri Lanka. Niohundra dödsfall per år av vilka flertalet är barn som inte har en förebyggande klädsel på sig för att undvika dödliga ormbett.
Cykelresenären bör således klä sig rätt i ormrika områden. Använd ankelhöga skor, tjocka strumpor och damasker. En vetenskaplig undersökning från Sydafrika visar att 74% av alla ormbett sker under knät och 67% under fotknölarna. Blir en resenär likväl biten så hjälper den förebyggande klädsel mycket och även om bettet går genom skinnet och in i benet så är giftdosen betydligt mindre.
Det sägs att det största problemet som följer med att någon blir biten är chocken som får den drabbade att tro att döden är nära. Risken att dö är emellertid liten för en frisk och stark människa.
Denna verklighet till trots skall den bitne snarast bege sig till ett sjukhus för hjälp och det är mycket viktigt att denne inte försöker suga ur blodet. Likaså inte skära runt såret och den drabbade måste undvika alkohol och tourniquet och får inte ta magnecyl mot smärtan. Alvedon är att föredra. Är den bitne däremot långt ifrån hjälp så ta först antibiotika och antihistamin i ett försök att motverka giftet. Se därefter till att kroppsdelen som blivit biten hålls orörlig eftersom rörelse gör att blodet tar upp giftet snabbare. Dra ett brett bandage ovan och under bettet med fasthet. Det uppstår normalt svullnad vid bettet följt av illamående, kräkningar och andningsproblem.
Men i all synnerhet, tänk förebyggande!
Skorpioner har jag haft innanför byxan, på högeraxeln och på magen. Dessutom har jag blivit stungen. Deras stingande bett gör förvisso mycket ont men är man frisk och stark är det ingen oro. De flesta skorpioner är helt ofarliga och många av världens över 400 olika arter är helt giftfria. Största problemet med skorpioner har jag haft när jag slagit läger. De gillar mörka hörn. Följaktligen är det viktigt att cyklisten tar in alla sina persedlar i tältet och drar igen dragkedjorna riktigt. Då uppstår inga problem med skorpioner. Sätt därför på skor inne i tältet och använd ficklampa vid pissbesök utanför tältet på natten. Var också försiktig med att vända stenar vid lägret.
Alla spindlar är giftiga. Därtill mycket skygga och de flesta är inte stora nog för att ge en människa obehag och väldigt få ger ett bett värre än en geting. Det här visste jag när minörspindeln hamnade på mitt högerlår där i Australiens Outback och det gjorde att jag inte drabbades av panik utan kunde med snabbhet lösa problemet som uppstått. Visst finns det farliga spindelarter, men de flesta är lugna och helt ofarliga. Undvik att vända på stenar och bråte vid sökande efter ved för lägerelden.
Myror har varit ett mycket större problem än någon av de ovan nämnda djuren. Vissa arter äter sig genom det mesta och de har gjort oräkneliga hål i mina tältgolv genom åren. I Sydamerika åt ofta våldsamt bitande rödmyror sig in i tältet och bet mig så att jag många morgnar var full av små röda kroppsbett. I Afrika blev jag en natt av med 1/5-del av mitt tältgolv efter en väl genomförd attack av en art myror jag aldrig ens hann se. Det enda en resenär kan göra i förebyggande syfte är att noggrant kontrollera eventuella lägerplatser om det finns myrläger i närheten. Insektsmedel förefaller de uppfatta som en härlig förrätt.
Bisting kan vara livshotande för en människa som är allergisk mot bettet. Hade jag varit det den gången jag åt lunch tillsammans med två färdkompisar på Afrikas savann för några år sedan hade jag varit död många gånger om. Jag vet inte vad det for i mig när vi satt där och pratade. Helt plötsligt tog jag upp en sten och kastade in i ett hål i ett baobabträd. Det var ett getingbo. Sällan har jag känt en sådan smärta när jag ett otal gånger blev biten i ansiktet. Dock var en av mina vänner klok nog att vråla att jag skulle sitta stilla, täcka ansiktet för där gör det mest ont och inte slå efter bina, utan sitt orörligt stilla tills de gav sig av. Han hade rätt ty det gjorde de ganska omgående. Jag tror jag sällan känt en större panik än under den attacken.
Händer detta på resan, följ samma beteende och ta magnecyl efter betten. Det är antiinflammatoriskt och tar bort smärtan. Försök få ut taggarna omgående och kläm inte på dem ty högst upp på taggen finns en säck med gift som kommer att injicera mer toxin vid tryck. Viktigast är dock att inte fyllas av panik när man blir omgiven av bin.
Fästingar bär med sig en del sjukdomar och de stöter långfärdscyklisten främst på när denne under natten skall ut ur tältet får att lätta på trycket och yrvaket går in i högt gräs för att uträtta detta. Likaså om man någon gång byter ut cykeln mot apostlahästarna. Ta bort dem omedelbart. Det görs bäst med en pincett och med denna ta grepp om fästingskallen och lyfta av dem. Förebyggande åtgärd är att använda sig av insektsmedelsdränkta skor, sockor och damasker vid vandring i buskiga områden. En handling som i och för sig ofta är döden för dessa persedlar.
Blodiglar är en plåga så fort cyklisten befinner sig i en tropisk regnskog. Det tycks vara svårt att undvika blodiglar, men smörjer man kläderna med insektsmedel hjälper det en stund. Men kom ihåg att de är helt ofarliga även om man först blir häpen av allt blod som rinner överallt. Deras bett känner man aldrig ty deras saliv innehåller en smärtstillande antikoagulant. Bäst tar man bort blodiglarna med salt eller en tändare. Kontakt med eld eller salt får iglarna att släppa med blod ymnigt blödande från deras bett, men det är helt ofarligt så länge resenären inte river eller kliar sig på såret. Gör i stället rent bettet med något antiseptiskt.
Löss är ett stort problem på de flesta billiga hotell världen över. De gör sig snabbt hemmastadda i resenärens hår, dennes kläder eller könshår. Löss får man av infekterade individers kammar, kläder och hotellmadrasser. Den bästa förebyggande åtgärden är att helt undvika på huvudet rakade människor eller individer som kliar sig hela tiden. Skämt å sido har jag sett att det bäst förebyggande är att lägga sitt liggunderlag ovanpå sängen och sova på detta. Än har jag inte drabbats av löss.
Myggor och andra små bitande insekter är farligast av alla. De för med sig malaria, gula febern, filariasis, japansk encephalitis och mycket mer. Värst är myggan som bär över åttio svåra sjukdomar med sig. Under ett helt år i Afrika balanserade jag på gränsen mellan liv och död på grund av malaria av allra värsta sort. Jag kunde ha undvikit detta om jag tagit rätt malariamedicin och bott på ett hotell på ön Lamu i Kenya som haft myggnät. Jag ville spara pengar alldenstund det kostade nio kronor mer att bo på ett rum med myggnät. Det blev ett dyrt misstag. Sjukdomen höll på att ta mitt liv och kostade mig drygt 20 000 kronor att bota. Idag bär jag alltid ett eget myggnät med mig och på så vis kan jag bo var jag vill och dessutom veta att det inte finns några hål i myggnätet. Således kan man förebygga att bli biten av dessa dödliga flygfän.
När jag väljer hotell i ett riskområde kontrollerar jag alltid närvaron av mygg och ser utan undantag till att det finns vind i min närhet. Likaledes att det inte finns några vattenkällor i närheten. Bor jag i tält gäller samma sak, men här försöker jag ta mig in i tältet innan skymningen inleds. Den tidpunkt när dessa dödliga rovdjur börjar jaga efter blod tills soluppgången. Anländer jag efter skymningen förser jag rum och tält omgående med en myggspiral under tiden jag sätter på mig kläder som täcker varje uns hud av min kropp. Det skall vara kläder i ljusa färger eftersom mörka färger drar till sig myggor. I de värsta områdena undviker jag att tvätta mig med tvål eftersom parfym drar till sig dessa livsfaror. Mina kläder har jag redan preparerat med insektsmedel. Det är effektivare än på kroppen. Därtill är de flesta preparat farliga för huden ty de bästa medlen innehåller minst 75% av ingrediensen diethyl toluamide (kallad deet) vilket är mycket starkt. Men effektivt. Vill cykelresenären helt undvika dessa starka medel kan denne göra som Dinkafolket i södra Sudan och stryka in sig med aska från bränd kodynga.
Viktigast dock, sov alltid i eget myggnät och se till att det egna tältet har bra kvalitetsmyggnät.
Utdrag ur boken: På Cykel Från Nya Zeeland Till Kairo (1992)
omslagEnhanced by Zemanta

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.