(Swedish version first followed by the English one)

Jag kan med säkerhet säga för egen del, att upptäcktsreseriet är klart överlägset tillsammans med döttrarna och hela familjen. Inte bara för att man har någon att dela alla upplevelser med, men kanske mest för att se deras riktiga upptäckarglädje för allt nytt och spännande som händer!

Jag tänker främst på denna underbara helg när vi traskade iväg längs en arkipelag tunga som lokalt kallas Nussuaq och hela vägen till spetsen, genom en av de allra skönaste av omgivningar, en fjällnatur i starka höstfärger. Väl där ute, drog vi igång köket och gjorde choklad samt mat i form av mos och sardiner och rågbröd. Så började vi fiska. Det tog inte alltför lång tid innan jag fick napp. Eftersom det inte sköt upp någon fisk ovan ytan, var jag ganska säker på att det var en torsk. Jag ropade på tjejerna att komma med fiskhåven och min röst skapade både drama och panik. Till slut så lyckades de komma fram till mig, där jag klättrat nedför en klippa, de hasade ned och hade de gjort ett misstag hade de hamnat i det kalla vattnet. Men det gjorde de inte. Fisken kändes storlek större och jag förstod, till följd av de tvära klipporna, att vi behövde Pams hjälp att göra jobbet med håven. Fisken kämpade och trängde sig under klippor och sten, men till slut orkade han inte mer och plötsligt såg tjejerna och jublade. Jag skrek i upphetsning och visst var det en torsk, en mycket vacker sådan och stor. Tillsammans fick vi den i håven och tjejerna var oerhört lyckliga. Jag med!

Som jämförelse så min första fisk, var en liten, liten abborre jag fick med min bror. Den här torsken vägde 4 kg.

Tjejerna ägnade timmar därefter att förundra sig över den stora torsken under tiden Pam och jag försökte få mer, men jag har märkt att dessa fjällsjöar är högst ekologiska. Jag får aldrig mer än en per gång! Men glädjen tjejerna hade med fisken, ja, den är värd att leva livet för. Sann upptäckarglädje som man bara kan få med barn!

Igår stormade det och regnade sidledes, i natt har den första riktiga snön kommit. Jag hoppas den för stanna! MEN, en kall vinter innebär isolering, och en varmare, med öppet vatten, ger både mer mat i affärerna och möjligheter att ta sig in och ut ur bygden. Mörkret är på gång, men skrämmer ej. Snön bistår och jag har sett att allt har att göra med vilken attityd till livet man har, om det långa mörkret under vintern skall bli en dräpare eller tillgång.

Utan denna storslagna natur, skulle det nog kanske bli lite svårare. Men den finns ju nu.

Jo, när jag lämnade Dana på dagis och vi tittade ut mot de snöklädda bergen svarade hon så här på min fråga om hon såg fram emot dagis:

”Jag vill klättra i bergen. Nu.”

English version:

I can honestly say, without doubt, that exploration is way more fun exploring together with the daughters and the family. Not only because you have someone to share the experience with, but most of all because this is how one can discover the true inner feeling of discovery and exploration!

I am specifically thinking about our experiences the past weekend when we set off to explore a geographical tongue belonging to the archipelago here, locally called Nussuaq. Getting to the tip meant we passed through some of the most spectacular mountain scenery and autumn colors one can just imagine. Once there, we started the stove and first made warm chocolate for the girls, then we made a filling meal of mackerel and mashed potato with rye bread.  Than we initiated fishing. It didn´t take too long before I had someone on my lure. Since this fish didn´t jump to free itself, I was almost sure it was a cod. I shouted to the girls to come and help me and bring the landing net and my voice caused both excitement and stress. Eventually they made to where I have made my way, down a steep cliff, but they managed to slide down and if they had made a mistake, they would have gone down into the cold water. But they didn´t. I could feel the fish was of the bigger size and I realized quickly, due to the steepness of the cliff, that we needed mums help with the landing net. She came running. The fish put up a long fight, even tried to use the rocks and stones to hide behind, but eventually it lost its power, it swam up and the girls saw it and yelled with excitement. I yelled in excitement. And sure enough, it was a beautiful big cod. We brought it up together in great excitement.

As a comparison, the first fish I caught in my life together with my brother was a tiny, tiny little perch. This cod weighed 4 kgs!

The girls spent hours after this catch in wonderment as regards to the cod whilst Pam and me tried to get more, but I have realized that these mountains lakes are very ecological. I never get more than one fish at a time! But the happiness the girls shared and experienced this is why I love life! This is true discovery!

It rained sideways yesterday and during the night, the first real snow have arrived. I hope ti stays, but doubt it. BUT, a cold winter means more isolation and less food in the stores, whilst a warmer one, means open water and more food and possibilities to get in and out. The darkness is on its way, but doesn´t scare. The lightness from the snow helps and I have noticed, having spent a fair amount of my love above the Arctic circle, that it all has to do with ones attitude whether the darkness will be a killer or a friend. But, without this extraordinary environment and outdoors, it could be difficult. But we do have it, don´t we?

Ah. When I left Dana at her pre-school this morning, we stopped and enjoyed the great view over snow covered mountains and I asked her how she felt about going to school:

“I want to climb those mountains. Now.”