Igår kunde jag ha dött. Trött efter en sömnlös natt på planet hem från Nairobi, så somnade jag till ett ögonblick i bilen på resan upp hit till Lima där jag är nu. Under hela resan hade det varit massor av trafik på vägens bägge sidor. Nu, när jag vaknade, var jag ensam på vägen. Men på fel sida. Vi pratar någon sekund. Samtidigt ringde min bror Kalle. Jag berättade för honom om hur jag nickade till och minuten senare utbröt jag:

“Det har hänt en olycka framför mig!”

Vägen var avstängd, vad jag kunde se hade två bilar rullat runt på varsin sida av vägen, men alla verkade oskadda. Kanske hade en av förarna somnat till en skvätt som jag?

Varför berättar jag detta?

Helt enkelt för att påminna oss alla, att så fort kan livet vara över. En sekunds misstag. Och för att säga att det jag har lärt mig av mina 63 år på detta fantastiska jordklot är att lev fullt ut. Om 100 år kommer ingen att minnas någon av oss. Allt är glömt och utraderat. Så det finns ingen anledning att inte leva så fullt ut det går.

Och det sista halvåret har jag börjat tycka att allting är så vackert. Och det är det. Varje meter av bestigningen av Kilimanjaro var skönhet. Gruppen, vyerna, djuren, växterna…Afrika. Lika vackert var det att anlända hit till huset i Lima. Våren är på väg, snön är nästan helt borta, bäcken bakom huset porlar, spår efter älg, fåglarna kvittrar, elden sprakar i spisen, det är så fridfullt, lugnt och tyst.

Helt klart är att jag känner mig oerhört priviligierad. Men man måste våga leva. Och inte känna bitterhet, själviskhet, tycka synd om sig själv, klaga och gnälla. Oavsett. Det kunde alltid vara värre. Hemläxa från Afrika.