Jag tänker ibland på barnen jag mötte i Patagonien. Det var under Patagonien expeditionen 1997 till häst, en sådan där färd där landskapet till slut inte längre är något man tittar på utan något man befinner sig inuti med hela kroppen. Vi red genom Anderna på smala hästleder, högt, brant, kargt och allvarligt, och hästarna gick där hästar går, med den där blandningen av självklarhet och dumhet som gör att man både litar på dem och inte litar på dem alls. Det var inte en plats där man behövde hitta på dramatik. Den fanns redan där. Man tittade ner ibland och ångrade nästan att man gjorde det, och sedan tittade man framåt igen, för det var det enda vettiga. Hästarna visste vägen bättre än vi gjorde. Det hjälper ibland, men inte alltid.
Vi kom där som expedition. Med sadlar, utrustning, kameror, planer, riskbedömningar och alla dessa tankar man bär med sig när man kommer från vår del av världen och gör något som hemma skulle beskrivas som stort, svårt eller kanske till och med farligt. Och så kom en grupp barn ridande mot oss. Först tänkte jag nog inte ens att det var barn, för de kom så självklart, som en del av landskapet, inte som något märkvärdigt. De yngsta var kanske fem eller sex år gamla och red längst fram. Utan sadel, om jag minns rätt. Bakom dem kom äldre syskon, och längst bak kanske en pojke på fjorton eller femton. De var på väg ner dit vi kom ifrån för att köpa mat och sedan skulle de rida tillbaka. En vecka fram och tillbaka. Det var inget äventyr för dem. Det var inte en expedition. Det var inte något som behövde förklaras, filmas eller försvaras. Det var bara något som skulle göras.
Jag har tänkt på den scenen många gånger sedan dess. Inte för att jag tycker att svenska barn ska rida utan sadel längs branter i Anderna. Det vore ett idiotiskt sätt att förstå saken. Inte heller för att jag vill romantisera fattigdom, nödvändighet eller ett liv där barn måste ta ansvar för att livet kräver det. Men scenen gav mig perspektiv, och ibland är det just det resor gör när de är som bäst. De flyttar inte bara kroppen från en plats till en annan. De flyttar också något i huvudet. Där red en fjorton-, femtonåring med småsyskon genom bergen för att köpa mat. Här hemma kan nästan samma ålder ibland behandlas som om den inte klarar en kväll själv. Någonstans mellan de två världarna finns en fråga som jag inte riktigt kommer undan. Vad tror vi egentligen att barn klarar? Och vad tar vi ifrån dem när vi skyddar dem från allt som skulle kunna göra dem kapabla?
Det är väl där någonstans den här texten börjar, även om den egentligen började på många andra ställen också. Vid en fotbollsplan i Malmö. I samtal med vänner. I mina egna mörka perioder. I alla de gånger jag sett Eva och Dana vara rädda, trötta, arga, irriterade eller utmattade ute på färd, och ändå komma vidare. I den film vi har gjort och i den film vi nu förbereder. Jag har funderat mer och mer på varför jag tar med mina döttrar på sådana här resor. Det enkla svaret är att vi gör film, att vi reser tillsammans, att det är mitt liv, att de har vuxit upp med det och att det är ett sätt för oss att vara familj. Men det enkla svaret räcker inte längre. Inte nu när de blivit äldre. Eva fyller snart sexton. Dana är fjorton. De är inte små barn som bara följer med pappa. Nästa film måste bli annorlunda. Den måste handla mer om att de tar över, att de själva får bära mer av expeditionen, fatta fler beslut, känna mer ansvar, inte för att bli som jag, utan för att inte bli hjälplösa inför sina egna liv.
Det låter kanske större än det är. I vardagen handlar det oftast om enkla saker. Någon ska diska. Någon ska ta tvätten. Någon ska ta ut skräpet. Någon ska hjälpa till med maten. Hemma gör Eva disk och tvätt, Dana tar ut skräp, vi städar tillsammans och Dana kan laga mat. Om de är ensamma hemma mer än en vecka blir maten sämre och sämre, det vet jag. Då blir det mer chips och godis än riktig mat. Men det hade jag också gjort i deras ålder. Det viktiga är inte att allt blir perfekt. Det viktiga är att de kan. Att de vet att de inte är hjälplösa, att de inte behöver någon vuxen som står bredvid hela tiden och säger vad nästa steg är. På en expedition blir detta ännu tydligare. Där kan man inte bara låta bli. Om tältet ska upp måste tältet upp. Om hästarna ska tas om hand måste någon göra det. Om maten ska lagas måste någon laga den. Om någon i gruppen mår dåligt påverkar det alla. Det går inte att bara köra sitt eget.
Det är kanske det jag tycker mest om med expeditionslivet när det fungerar. Det är ett motgift mot att hela tiden vara sitt eget projekt. Jag säger inte det som någon oskyldig människa. Jag började sälja mig själv tidigt, när jag var tjugoett och skulle pitcha resor, och expeditionsvärlden är full av ego, mitt eget inkluderat. Men på en färd räcker det inte att vara intressant. Man måste fungera. Det är en annan sak. Man måste sätta upp tältet när man är trött. Man måste lyssna när någon är ledsen fast man själv tycker att det finns viktigare saker att lösa. Man måste hjälpa till fast man helst vill vara i fred. Det är enkelt att skriva, men inte alltid enkelt att göra.
I Kirgizistan blev det tydligt. Vi hade haft det tufft med hästarna. Alina var ledsen, trött och slut, och hon kände att hon hade blivit hanterad fel av mig. Hon kanske hade rätt. Jag kan bli hård när jag blir stressad och när allt ska fungera. Jag ser inte alltid människor ordentligt då. Jag ser uppgifterna, riskerna, tiden, djuren, logistiken, men inte alltid människan framför mig. Det är ingen vacker egenskap, men den finns där. Då gick Dana in och startade ett samtal om det. Hon gjorde det inte för att visa sig duktig. Hon bara såg att något låg fel och tog tag i det. Samtalet blev bra. Det är en sådan sak som kanske inte hade hänt på samma sätt hemma, för hemma är livet inte lika hårt. Hemma kan man gå in på sitt rum, skjuta upp, försvinna in i en skärm. Där ute ligger saker kvar i luften tills man tar dem.
Det var inte en stor scen om man såg den utifrån. Ingen topp. Ingen dramatisk bild. Ingen vacker solnedgång. Men för mig var den viktigare än mycket annat, för där såg jag något jag vill att Dana ska ha med sig. Att man kan gå in i det som skaver. Att man kan säga något när någon annan mår dåligt. Att man inte behöver vänta på att den vuxne ska göra allt rätt, för det gör den vuxne inte alltid. Jag tror inte hon själv tänkte så. Hon bara gjorde det. Men det är ofta så ansvar ser ut. Inte som en stor gest, utan som ett samtal som någon vågar börja.
Eva fungerar annorlunda. Hon är inte Dana och ska inte vara Dana. Eva tar ofta ansvar genom samtalet, genom att ifrågasätta, genom att inte låta mig komma undan för lätt. Hon ifrågasätter mina beslut, vad vi gör, varför vi gör det, hur vi gör det. Ibland blir jag trött på det. Naturligtvis blir jag det. Jag är hennes pappa och jag tycker ofta att jag har tänkt igenom saker, men hon stannar inte alltid där jag vill att hon ska stanna. Hon försvarar också nästan alltid andra. Om jag säger något negativt om någon person, då kommer hon ofta med den andra sidan. Hon kan lyssna på ett långt samtal och sedan plötsligt sammanfatta allt i en mening som gör att man förstår vad vi egentligen har pratat om. Det finns ingen stor filmisk scen där jag kan peka och säga: där tog Eva ansvar. Det är mer hur hon är. Hon ser människor, eller åtminstone försöker hon se dem, och hon påminner mig om att det finns fler sätt att förstå en situation än mitt.
Jag tror att det där också kommer av resorna, eller åtminstone får plats där på ett sätt som det inte alltid får hemma. Hemma är allt uppdelat. Skola, träningar, mat, tvätt, telefoner, kompisar, tider, vardag. På en färd blir samtalen annorlunda. Man går eller rider eller cyklar länge. Man blir trött på varandra. Man säger dumma saker. Man blir orättvis. Man ser någon från en sida man kanske inte ville se. Då behövs det människor som Dana, som går in och tar samtalet, och människor som Eva, som säger att det också finns ett annat sätt att se på saken. Jag behöver båda. Gruppen behöver båda. De behöver nog också varandra, även om de inte alltid skulle säga det så.
Jag ser det på andra sätt också. De har fått självförtroende av resorna. De är mer sociala ute i världen än många kanske tror. De gnäller nästan aldrig. Om någon av dem säger att något gör ont, då vet jag att det gör jävligt ont. Danas fotbollstränare säger samma sak. Om Dana klagar på smärta, då är det allvar. Det betyder inte att jag vill att de ska tiga ihjäl sig eller bita ihop tills de försvinner. Det vill jag verkligen inte. Men jag tror att de har lärt sig skillnaden mellan obehag och katastrof. Det är en viktig skillnad, kanske en av de viktigaste. Livet är fullt av obehag. Det mesta är inte katastrof.
Jag har själv haft mörka perioder. Vem har inte det? Det har funnits dagar när det enda som hjälpt mig varit disciplin. Ett program för dagen, träning, dagbok, att göra det som ska göras. Ibland bara hålla ut tills det går över. För ofta gör det det. Inte alltid snabbt, inte alltid snyggt, men det går över. Det är något jag vill att Eva och Dana ska förstå. Att de får må dåligt. Att de får vara rädda. Att de får vara arga. Att de får säga att något gör ont. Att rädsla inte alltid betyder stopp. Att en dyster period inte alltid betyder att livet är fel. Och att man inte alltid måste klara allt själv, för det är också en lögn som starka människor lätt börjar tro på.
Det har jag själv fått lära mig den hårda vägen. I Namibia bar jag för mycket. Jag tog för mycket vikt på min cykel, tog för mycket ansvar, jobbade för hårt och blev sjuk i bronkit. Det var inte hjältemod. Det var dumhet, eller kanske gammal vana. Jag trodde väl att om jag bara tog mer själv så skulle gruppen fungera bättre. Men en grupp blir inte starkare av att en person bär allt. Den blir svagare, för till slut går den personen sönder, och då står alla där med problemet ändå. Så får det inte bli igen. Inte för mig och inte för tjejerna. Alla måste bära något. Alla måste också få bli burna ibland.
Det är en av sakerna jag vill att nästa film ska handla om, även om filmen naturligtvis måste berätta det med bilder och inte med sådana här ord. Den ska inte bara vara en film där jag tar med mina barn ut i världen. Den måste handla om att något flyttas. Jag kommer fortfarande vara där. Jag är fortfarande deras pappa. Jag kommer oroa mig, lägga mig i, prata för mycket, försöka kontrollera för mycket och säkert göra fel. Men de måste få ta mer av platsen, mer av ansvaret, mer av riktningen. Expeditionen kan inte bara vara något pappa har hittat på och de följer med på. Den måste också bli något de själva bär. Trailern får gärna visa det tydligare än jag kan förklara det, för ibland ser man i en blick, i en rörelse, i hur någon går bredvid en häst eller stannar upp vid en väg, sådant som blir för tungt när man skriver det.
Jag tänker också på hur resorna och livet med människor från olika länder har format Eva och Dana. De har inte den där reflexen att skylla på “de andra” när något går fel. De har ätit med människor, rest med dem, blivit irriterade på dem, skrattat med dem, varit beroende av dem. Det är svårare att förenkla människor då. Inte omöjligt, för ingen människa är immun mot fördomar, men svårare. De har fått se att människor kan leva på andra sätt utan att det gör dem mindre mänskliga. De har fått se att irritation och värme kan finnas i samma människa, att någon kan vara jobbig och ändå god, att man själv kan ha fel även när man är säker. Det är sådant man inte lär sig genom att bara läsa om världen. Man måste vara i den.
Jag växte upp i en annan tid, i Dala-Järna. Det var inte en bättre tid i allt, sådant ska man passa sig för att säga, men det fanns mer av föreningsliv, idrott, lag, bygd och ansvar, sådant som gjorde att man inte bara var sin egen lilla värld. Fotbollen och all idrott var oerhört viktig för mig. Den lärde mig gemenskap och kamp för varandra. Man tränade, spelade, vann, förlorade, blev arg, förlät, fortsatte. Jag är glad att Dana har fotbollen. Eva har sin väg. Hon är inte lika lag- eller community-minded som jag och Dana, och det måste hon få vara. Hon har bra vänner i skolan och behöver inte vara nära vän med alla överallt. Det är också något jag måste acceptera. Barn är inte projekt man ska jämna ut tills de liknar ens egen idé om balans.
Skärmarna gör det möjligt att aldrig vara ensam med sig själv. På resorna går det inte att komma undan lika lätt. Tjejerna försöker, förstås. De lyssnar på musik. Jag förstår dem. Jag gör det själv. Men batterier tar slut. Dagar är långa. Hästar går långsamt. En cykelväg tar den tid den tar. Man kan inte scrolla bort en uppförsbacke. Man kan inte swipa bort en trött häst. Man kan inte trycka bort hunger, regn, dåligt humör eller någon i gruppen som känner sig fel behandlad. Till slut finns bara kroppen, vägen, de andra människorna och det som behöver göras. Jag tror att det är nyttigt. Inte alltid roligt. Inte romantiskt. Men nyttigt, därför att det tvingar en tillbaka till något verkligt.
Och ändå är det inte de dramatiska ögonblicken jag tänker mest på när jag undrar varför jag fortsätter. Det är inte stupen, passen, de stora vyerna eller de där bilderna som ser bra ut i en trailer. Det är ofta borden. Något enkelt kök. Ett enkelt läger. Någon plats där vi sitter tillsammans efter en dag när något hänt, något klarats av, någon varit trött, någon varit sur, någon skrattat åt något dumt. Inte runt en eld, för det där med eld är ofta mer romantiskt i tanken än i verkligheten. Det finns inte alltid ved, och ofta är det bara ännu ett jobb. Men ett bord finns, eller något som fungerar som ett bord. Mat finns. Samtal finns. Ingen behöver visa upp det. Vi är bara där tillsammans. Då ser jag en sorts nöjdhet hos dem som jag tycker mycket om. Inte lyckorus. Inte stimulans. Tillfredsställelse. Trötthet, lugn, allvar, gemenskap. Känslan av att ha gjort något, klarat något, varit del av något.
Det är kanske där jag hittar det bästa svaret. Jag tar inte med dem för att de ska få ett spännande liv att visa upp. Inte för att de ska bli äventyrare. Inte för att de ska bli hårda. Jag gör det för att resorna verkar ge dem känslan av att vara behövda. På en färd räcker det inte att vara intressant. Man måste fungera. Man måste hjälpa till. Man måste ibland lägga undan sitt eget humör för att gruppen behöver en. Och man får också själv bli hjälpt. Det är viktigt. Jag vill inte att de ska tro att styrka är att klara allt ensam. Jag vill att de ska veta att en familj, en grupp, ett lag, ett litet sällskap på en väg någonstans i världen, kan bära mer än en ensam människa orkar.
Förr var barn tvungna att närma sig sådant steg för steg. Knivar, eld, djur, vatten, höjder, arbete, ansvar. Det var inte alltid bättre förr, det vet jag mycket väl, och många barn fick säkert bära sådant de aldrig borde ha behövt bära. Men det fanns också en självklarhet i att man måste få prova. Man måste få hålla i kniven någon gång för att förstå hur den fungerar. Man måste få vara rädd och ändå göra det man ska göra. Man måste få känna att andra faktiskt behöver en. I dag kan omsorgen ibland bli så stor att barnet aldrig får öva, och sedan kommer vuxenlivet ändå, utan att fråga om någon är redo.
Jag vet att sådant här kan misstolkas. Det gör nästan allt som handlar om barn och risk. Någon tycker alltid att det är för mycket och någon annan tycker att det är för lite, och kanske är det därför jag har börjat tänka så mycket på det. Inte för att jag vill försvara mig, egentligen, utan för att jag själv vill förstå vad jag håller på med. Jag tror inte på att kasta barn ut i fara. Jag tror inte på dumhet. Jag tror inte på att barn ska bevisa något för vuxna. Men jag tror inte heller på att skydda dem från allt som är obehagligt, för då är jag rädd att man också skyddar dem från något av det som gör en människa kapabel.
Det är nog där jag hamnar när jag tänker på Eva och Dana och på nästa film. Jag vill inte att de ska minnas resorna som något deras pappa drog med dem på för att han behövde ännu en expedition. Det vore en sorglig tanke. Jag vill att de ska minnas att de var del av något, att de behövdes, att de fick vara rädda ibland och arga ibland och trötta ibland, men också att de kom igenom det tillsammans med andra. Jag vill att de ska minnas samtalen runt borden, hästarna som inte gjorde som vi ville, dagarna som blev för långa, människorna vi mötte, misstagen vi gjorde, och kanske också att deras pappa inte alltid hade rätt.
För det har jag inte. Det vet de redan, och Eva påminner mig ofta om det. Kanske är det en av de bästa sakerna med att resa med dem. Att jag inte bara lär dem något, utan att de också hela tiden drar ner mig från mina egna idéer om vad jag tror att jag vet. Dana gör det på sitt sätt, genom att gå rakt in i sådant som behöver sägas. Eva gör det på sitt, genom att ifrågasätta, försvara andra och ibland sammanfatta ett helt samtal i en mening som stannar kvar längre än hon själv kanske förstår.
Kanske är det därför barnen på hästarna i Patagonien stannade kvar i mig. De red bara förbi. De skulle köpa mat. Det var inget mer med det. Men jag såg dem och tänkte, kanske först långt senare, att de visste något som vi håller på att glömma. Inte för att de hade ett bättre liv. Inte för att deras värld var godare eller enklare. Utan för att de behövdes på riktigt.
Det är det jag vill ge Eva och Dana, på mitt eget ofullkomliga sätt. Inte faran. Inte hårdheten. Inte någon romantisk bild av expeditionen. Utan känslan av att de behövs, att de kan, att de hör ihop med andra människor, och att livet ibland gör ont utan att det för den skull är fel på livet.
