När vi lämnade Malmö sommaren 2020 ville jag visa Eva och Dana så mycket som möjligt av världen. Först måste jag ta reda på om de ens tyckte om att leva på vägen.

Varför vi gav oss iväg

När Eva, Dana och jag gav oss iväg från Malmö sommaren 2020 hade jag en betydligt större plan i huvudet än den resa vi faktiskt skulle göra.

Åren efter Grönland hade förändrat mycket. Jag var ensamstående pappa och Eva hade fått JIA och uveit. Under en period visste vi inte hur hennes syn skulle utvecklas. Jag ville visa henne så mycket som möjligt av världen, så snart som möjligt, och naturligtvis ville jag göra samma sak med Dana.

Resandet var redan en naturlig del av deras liv. De var vana vid tält, enkla förhållanden och att befinna sig långt hemifrån, men långfärdscykling var nytt för oss som familj. Min tanke var att börja i Sverige och se vad som hände.

Om de tyckte om det fanns det redan en mycket större resa i mitt huvud. Vi skulle fortsätta norrut genom Sverige, sedan österut och så småningom mot Khatanga i Sibirien och vidare mot Norra ishavet. Jag ville visa dem det Sibirien som har betytt så mycket för mig och hur det är att vakna på en ny plats, packa ihop och fortsätta mot nästa mål.

Först behövde jag veta om de över huvud taget ville cykla dag efter dag.

Sverige fick bli provet

Det jag oroade mig mest för innan vi gav oss iväg var trafiken. Jag hade själv lång erfarenhet av cykelexpeditioner, men nu hade jag två barn med mig. Vi använde cykelleder så mycket vi kunde och försökte hålla oss på mindre vägar.

Efter några veckor hade vi blivit ett ganska bra litet lag. När vi kom upp mot Dalarna kunde vi ta mindre vägar med mer trafik än i början utan att jag gick omkring med hjärtat i halsgropen hela tiden.

Eva och Dana var fortfarande så små att jag kunde säga att nu gör vi så här och så följde de med. Jag visste inte hur länge entusiasmen skulle hålla när dagarna började staplas på varandra.

Det visade sig ganska snabbt att själva målet betydde mycket för dem. Varje morgon visste vi ungefär vart vi skulle, kanske en campingplats, en ort eller någon annan punkt längre fram. När vi började närma oss dagens mål fick de ofta ny energi, något jag inte hade väntat mig.

Fyra mil kvar till Dala-Järna

Jag minns särskilt sista dagen på den första resan. Vi hade drygt fyra mil kvar till Dala-Järna och vägen gick genom skogen, upp och ner, med både asfalt och grus. Vid det laget hade vi varit ute i flera veckor och jag var ordentligt trött.

Jag började föreslå att vi skulle stanna. Vi kunde hitta en plats, slå upp tältet och cykla de sista milen nästa morgon. Det fanns ingen anledning att pressa sig, tyckte jag, men Eva och Dana vägrade. De skulle till Dala-Järna.

Jag försökte igen lite senare och fick samma svar. De cyklade på framför och drev mig vidare när jag själv helst hade slagit upp tältet.

När vi kom fram hade vi cyklat 1 204 kilometer från Malmö.

De ville alltid fram

Samma sak hände under de följande resorna i Sverige. Först fortsatte vi från Dalarna upp mot Sundsvall och nästa sommar cyklade vi från Malmö mot Kapellskär.

Eva och Dana tyckte om att det fanns ett tydligt slut på dagen. De tyckte också om själva lägerlivet, att sätta upp tältet, ordna maten, sitta tillsammans på kvällen och vakna nästa morgon för att börja om. Under de första cykelsomrarna klagade de förvånansvärt lite.

Sibirien fanns med ända tills jag började inse hur många år det faktiskt skulle ta att cykla hela vägen dit med barn. Sedan invaderade Ryssland Ukraina 2022 och den planen försvann helt. Vi hamnade i Turkiet i stället och senare i Namibia.

När de började säga ifrån

De första somrarna var det framför allt jag som planerade rutterna och höll reda på nästa etapp. Eva och Dana kunde vara med och titta på kartorna innan vi reste och komma med idéer, men ute på vägen följde de i stort sett min plan.

När de blev äldre började de lägga sig i betydligt mer. I Turkiet märktes det och i Namibia gick det inte längre att missa. Var de trötta fick jag höra det, och tyckte de att något var en dålig idé fick jag höra det också.

Namibia var dessutom en betydligt hårdare cykelresa, med grusvägar, sand och vind. Det var långt från de ganska trygga svenska cykelleder där vi hade börjat tre år tidigare.

Efter Namibia har de inte velat göra någon ny lång cykelexpedition. Dana har sin fotboll och Eva sina egna intressen. Båda har skola, kompisar och egna liv som betyder mycket mer nu än när vi började 2020. På den första resan kunde jag fortfarande säga att nu packar vi cyklarna och drar. Idag skulle den diskussionen bli betydligt längre.

Nästa gång får de åka utan mig

Jag skulle fortfarande väldigt gärna vilja lämna dem någonstans i fjällen eller skogen och hämta dem några dagar senare. Det behöver inte vara någon stor expedition eller resa till andra sidan världen.

De skulle själva få bestämma väg, läsa kartan, hitta lägerplats, laga maten och lösa det som går fel. Vi pratade om det redan under perioden kring Evas ögonoperation, men det har ännu inte blivit av.

Jag tror att de skulle klara det utan några större problem. De kan sätta upp tält, laga mat, reparera saker och hantera mycket av vardagen ute. Under cykelresorna såg jag flera gånger att de kunde lösa praktiska problem utan att vänta på mig.

Det är ungefär vad jag ville ge dem från början: att de ska kunna läsa kartan, slå upp sitt eget tält, ordna sin mat och reda ut saker när planen spricker. Om någon av dem någonsin blir långfärds cyklist spelar ingen större roll.

Vad de gör med resten av erfarenheterna är deras sak. Nästa gång de ger sig iväg behöver pappa kanske stanna hemma.

Vägen till att bli äventyrare kommer på SVT Play den 27 september. Den visas i SVT1 den 1 oktober kl. 21.00.