Explorer Mikael Strandberg

Expedition Frozen Frontier; Första veckan -59 grader i Ojmjakon

Termometern visade 59 minusgrader. Så kallt att när jag andades så hördes ett pipande ljud och bredvid mig stod min fotgraf Yura Stepanovich och rosslade. Plötsligt sköt hans andedräkt ut som ett moln av små iskristaller. Samma morgon hade jag gått på ute toaletten i Uchugay, där vi hade vårt läger i väntan på att vi skulle få tag på alla grejer innan avfärd, med en kopp hett te i handen. Jag hade kastat uppdet i luften och det kom ner som iskristaller i mörkret. oerhört vackert, men iskallt. Dock inte i närheten av den rekord temperatur som mättes 6 februari 1933, 67.7 grader. Vilket gör Ojmjakon till den kallast bedodda platsen i världen. Bara på en foskningsstation i Vostok på Antarktis har lägre temperaturer mätts.

Jag kände mig obekväm i alla kläder där jag stod tillsammans med min vän Egor Petrovitj Makarov, som organiserat den expedition som nu väntade, Yura Stepanovich Bereshnev, som var min film fotograf och så hälften av de renskötande evener som skulle ta oss hela vägen tillsamhället Okhotsk vid det Okhotska Havet. Med ren och släde. Bolot Bochkarev tog fotot ni ser här ovan och han skulle vara översättare. Det var hans första Expedition någonsin. För Egor var det en av många han gjort i världens kallast bebodda stat, Jakutien. Yura var också van. Och för renskötare var dettta vardag. De tillhörde de sista mer eller mindre nomadiska renskötare vi har på jorden. deras liv är unikt, men under hot att försvinna. Och paret Slava och Vika som var med oss nu, var så långt från den bild av renskötare jag fått för mig. De var unga, klädda i alldeles för tunna kläder och sade inte många ord. Jag undrade vad de tyckte om det hela. De var de enda renskötarna som sagt ja till att följa med oss, helt enkelt för att de var de fattigaste av de fattiga. På vägen hade de köpt 4 liter vodka och jag kände oro för hur det skulle bli. Vi ville alla iväg. Men jag kände mig obekväm.

Redan när jag steg av planet i -50 grader i Jakutsk hade det bränt till rejält på kinderna, på samma ställe där jag förfrysit dem under Kolyma Turen 2004-05. Det som oroade mig var att jag hade haft alldeles för lite tid att förbereda mig för denna kyla, speciellt eftersom jag tillbringat de sista tre åren mer eller mindre i Arabvärlden och ofta i dess hetaste öknar. Jag hade visserligen lagt på mig 16 kg på tre månader, men kände mig tung och otränad. Och jag visste från föregående år, under en provtur att jag aldrig frusit så mycket som då. Den värsta av all smärta jag upplevt. Jag hade skor från Baffin som skulle klara 100 minusgrader och resten från Mountain Hardwear som min gamle partner Johan Ivarsson fixat och lite gamla prylar från Kolyma färden. jag svettades och frös om vart annat. Inför den här turen hade jag investerat 2000 dollar på att köpa in pälskläderfrån Andrushkino längs Kolyma, som jag skulle använda. Men de verkade mycket klumpiga och stora.

Vi fixade tält och kamin i Uchugay, detta lilla samhälle av renskötare, och efter två dagar där så åkte vi ut till renskötarna som slagit läger några kilometer därifrån och de hade väntat på vår ankomst i över en månad. De var alla unga och en av dem, Yura Grigorovich Osenin hade två infekterade kinder, där var och blod rann ut. Han hade fått det på vägen till Uchugay under några timmars vind i kylan. Precis som alla ursprungsbefolkningar var evenerna skämtsamma, arbetssamma och enkla att umgås med. De hade levt 9 månader bortom all civilisation när vi mötte dem och de frös. De kom från området Okhotosk på andra sidan bergen, på andra sidan gränsen till det iskalla Jakutien, som låg på lägre nivå och var “varmare” under vintern. Renarna var också ovan den här extremet starka kylan. Vi anlände med nästan ett ton utrustning i form av mat, bensin och annat som vi tyckte behövdes och detta skallu packas på 8 slädar dragna av 16 renar. Vi andra fick en släde var och två renar som drog. På samma sätt som evenerna levt sedan de domesticierade renen för drygt 2500 år sedan. För 1400 år sedan kom de på att renarna var bättre än både hundar och hästar att rida på och dra all utrustning. Så är det än idag. Mycket bättre än en skoter som inte kan åka överallt och precis som hundarna, behöver extern föda eller besin för att kunna fungera. Renen gräver sig bara ned med klövarna och äter lav djupt under snön. renen är det perfekta vinterdjuret!

Jag insåg redan direkt under den första dagen att jag var bättre klädd denna gång, jämfört med året innan, att dunkläderna kändes helt ok, men fötterna var redan ganska kalla. Jag var den ende som inte hade dubbla pälskängor. Något jag förändrade samma kväll. Vi insåg denna första natt att tältet var alldeles för tunt och kamin alldeles för usel. Tiden för tält av renskinn är förbi, utan det är tygtält som gäller. Vårt var iskallt, trots att vi eldade som galningar i kaminen. Trots att vi bara rest 2 timmar, så insåg jag att det här kommer att bli en mycket, mycket kall tur. Denna gång satt jag bara som en tjockis längs bak på en släde utan att göra något jobb, jag var mer som en passagerare. Men att slå upp ett sibiriskt tältläger tar kraft. Varje kväll en ny plats, skyffla undan meter tjock snö i mörkret, hugga till tält stänger, ved och så få upp allt och vänta de två timmar det tar att få någon sorts värme i tältet, ja tänk vilken skillnad om vi haft kamin och kåta från Tentipi! Likväl var det värmare än i tältet jämfört med Kolyma turen. Att Johan och jag överlevde månader utan värme i sådana låga temperaturer är svårt att förstå idag!

En annat av färdens mål. förutom att jämföra päls med moderna polar kläder, var att se huruvida den s. k Jägarreflexen som ursprungsbefolkningen ärvt under tusentals år, fortfarande bestod. Och det gick fort att inse att så var det. Yura, som är hälften jakut och hälften ryss, filmade timmar utan handskar. Osannolikt men sant! Lika hårt, men, mycket hårdare jobbade renskötarna. Varje kväll släpps renarna fritt för bete, så på morgonen hämtas de, spänns fast vid slädarna och så drog vi iväg i djupsnön längs osynliga leder de färdats längs i tusentals år. renen är ett vanedjur och mår bäst på välkända marker. Men efter två dagar blev renskötarna sjuka av kylan och det hårda arbetet, likaså vår tolk var helt slut av det hela, utmattad blev han sjuk.Jag levde på min fetma och jag fick åter bevis för att fett skall man ha som ovan i dessa temperaturer! Men den här första veckan var oerhört, oerhört tuff!

Jag har under mina 27 år i yrket aldrig någonsin sett en sådan underskön natur som den vi nu passerade genom. Den extrema kylan i kombination med de stora snömängderna skapade en omgivning som är får förunnat att se! Och den här skönheten var viktig, för den tog bort alla tankar på hur oerhört kallt det var. Jag frös och frös, men inte på ett farligtsätt, men allt bara försvann när vi passerade genom denna underbara natur. Och det bevisar att det här med att stå emot kyla, först och främst sitter i skallen. Den här första veckan använde jag mest mitt fett till att stå mot kylan och jag åt ren hjärna, inälvsmat och andra delikatesser med stor glädje.

De enda människor vi träffade var andra renskötare eller jägare. Jakutien hade nyss utlyst stora summor pengar för att skjuta storaflockar av vargar som flyttat in i området söder ifrån, i jakt på föde. Även om jägarna visste att det fanns en anledning att de var här, dessa flockar med upp till 40 stycken i en grupp, ja, på grund av att de förlorat maten söderöver till följd av onaturliga förändringar i naturen, så ville de inte bli av med sina renar. Många hade förlorat alla sina renar, så illa var det. men vargen är listig och de jägarna vi träffat, mest evenska renskötare som tvingats bli jägare när de förlorat alla sina renar, var inte speciellt lyckosamma.

Redan första veckan insåg jag att det unika varken var kylan eller den spektakulära omgivningen, eller renarna, utan renskötarna. Här var då en grupp människor som blott en gång per år återvände in till ett samhälle, idetta fall ett av vårt mål, Arkah, för att regenerera batterierna efter att ha levt utomhus under resten av tiden. Varje dag tillbringade vi långa perioder i deras tält, vi åt i grupp, från en stor kastrull, sittandes på golvet. Vika var mest unik. En av få kvinnor som valt att leva detta liv. Hon gjorde allt som man kan tänka sig. lagade mat, lagade kläder och skötte sina renar. Och för varje dag som gick blev de alltmer avslappande med oss, för om man då betänker att här fick de en medpassagerare som kom från en helt annorlunda värld, som de bara hört talas om, och så tre jakuter, som många evener fortfarande idag såg som kolonialisatörer. Men det skulle visa sig vara noll problem. De fyra everna visade alla de bästa sidor en människa kan ha och framförallt delar de med sig av allt. Jag hade mycket att lära!

För färska nyheter varje dag, gå hit till https://www.facebook.com/explorerglobal

Frozen Frontier Expeditionens professionella portfolio, se här!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.